Svensken dömdes – för dagen som förändrade Europa för alltid

Krim: Skoldådet i Trollhättan som skakade Sverige

Morgonen den 22 mars 2016 skakades Belgiens huvudstad Bryssel av koordinerade terroristattentat som skördade minst 32 människors liv och skadade 300 personer ytterligare, varav 60 allvarligt, i vad som blev landets dödligaste terrorattack i fredstid. Attackernas mål var Bryssels största flygplats och stadens tunnelbanesystem, platser fyllda av människor på väg till jobb, skolor och ut på semesterresor.

Klockan 07.58 exploderade två självmordsbomber med nio sekunders mellanrum i avgångshallen på Bryssels internationella flygplats Zaventem i närheten av incheckningsdiskarna för internationella flyg till USA och Frankrike.

Några timmar senare, klockan 09:11, detonerade en tredje bomb inne i en tunnelbanevagn vid Maalbeek-stationen, mitt i EU-kvarteren.

Ögonvittnet Véronique, som befann sig i flygterminalen då de första två självmordsbomberna utlöstes, beskrev kaoset efter explosionerna i fransk radio:

– Det hördes ett fruktansvärt dån. Folk skrek, vissa sprang medan andra föll. Vi visste inte om vi skulle gömma oss eller fly.

Strax efter detonationerna förklarade Belgien maximal terrorhotnivå och stängde ned både flygplatsen och kollektivtrafiken i hela huvudstadsområdet.

Premiärminister Charles Michel, 50, kallade händelserna för ”en blind, våldsam och feg handling” och betonade behovet av samlad styrka:

– Det vi fruktade har hänt. I denna tid av tragedi, en svart dag för vårt land, manar jag till lugn och solidaritet.

IS tog på sig dåden

Direkt efter dåden konstaterades 17 döda på flygplatsen och 14 döda vid tunnelbanestationen. Senare avled fyra personer på sjukhus av sina skador. De tre attentatsmännen sprängde sig själv i bitar då de utlöste sina spikbomber, samtliga apterade i resväskor med sprängämnet acetonperoxid.

Frankrikes president vid den tiden, François Hollande, 71, uttalade sitt stöd och kallade attackerna för en attack mot hela Europa:

– Terrorismen har slagit mot Belgien, men dessa människor har också Europa i sitt sikte.

Tre av gärningsmännen, de två bröderna 27-åriga Ibrahim och 29-åriga Khalid El Bakraoui samt 24-åriga Najim Laachraoui, dödades i samband med explosionerna vid flygplatsen Zaventem och tunnelbanestationen Maalbeek, men ytterligare två medlemmar av samma cell lyckades först ta sig därifrån. Bägge greps dock senare av polisen.

Kort efter attackerna meddelade terroristorganisationen Islamiska staten, IS, via sina kanaler att de låg bakom dåden. Samtidigt hävdade IS att attackerna var ett sorts straff för Belgien och Europas deltagande i den internationella koalitionen mot terror.

På sociala medier genljöd solidaritet med #JeSuisBruxelles (jag är Bryssel), ett eko av stödaktioner efter tidigare terrorattacker i Paris, där människor över hela världen uttryckte sitt deltagande. Belgiska myndigheter inledde samtidigt en omfattande jakt på de personer som planerat och utfört attackerna, men inte lyckats spränga sig själva i bitar.

Vem var mannen med hatten?

En av de viktigaste delarna av utredningen var övervakningsfilmer från flygplatsens avgångshall där en man med hatt syntes bredvid de två självmordsbombare som senare detonerade sina sprängladdningar. Filmerna fångade hur han gick genom terminalen och sedan flydde till fots efter explosionerna.

Denna man, senare identifierad som Mohamed Abrini, 41, kom till en början att kallas “mannen med hatten”.

När polisen, efter att ha arresterat honom den 8 april, konfronterade Mohamed med bilderna erkände han sin närvaro vid flygplatsen, liksom att han gjort sig av med sin jacka och sålt hatten för att undvika igenkänning.

Utöver videobevis spelade dna-analys en viktig roll i att knyta misstänkta till de gömställen som användes av cellen bakom attackerna. Dna och fingeravtryck från Mohamed hittades i två olika lägenheter som misstänktes ha använts som baser inför både Paris- och Brysselattackernas förberedelser.

Svenska Osama Krayem inblandad

Ytterligare en person som var direkt inblandad i både terrordådet i Paris i november 2015 och självmordsbombningarna i Bryssel 2016 var Osama Krayem, 33, en svensk medborgare som är uppvuxen i stadsdelen Rosengård i Malmö.

Osama lämnade Malmö och anslöt sig till IS i Syrien 2015. I september samma år återvände han till Europa med falskt pass och i oktober reste han till Bryssel med Salah Abdeslam, 35, en av terroristerna i Parisdådet.

I november 2015 planerade Osama med sin terroristcell ett attentat mot flygplatsen Schiphol i Amsterdam, ett attentat som misslyckades, men som skulle ha skett samtidigt som attentaten i Paris.

Han sågs tillsammans med Khalid El Bakraoui på tunnelbanestationen Pétillon i Bryssel kort innan denne sprängde sig själv ombord på ett tunnelbanetåg vid Maalbeek. Osama var också den som köpte samtliga resväskor, även de som dolde bomberna vilka detonerade på flygplatsen i Bryssel.

Även han greps den 8 april. Detta efter tips från svenska Säpo om att han kommunicerat med sin bror i Malmö via Facebook.

Lång rättsprocess

Den belgiska polisen lyckades leta upp ytterligare åtta personer, förutom Mohamed och Osama, vilka till slut åtalades för terrorattentaten i Bryssel i december 2022. Själva rättegången var den längsta och dyraste i belgisk historia och domarna föll först efter åtta månader i augusti 2023.

Osama Krayem och Mohamed Abrini dömdes båda till livstids fängelse för terroristrelaterat mord och mordförsök tillsammans med ytterligare fyra av de åtalade. Två av de övriga åtalade dömdes för terroristgruppsaktiviteter, men friades från mordanklagelserna.

Många belgare minns de första månaderna efter attackerna i Bryssel som ett tillstånd av ständig beredskap. Tunnelbanan stod stilla i dagar, flygplatsen var stängd, skolor hölls stängda och stadskärnan patrullerades av soldater med automatvapen.

– Man tittade hela tiden på människors händer, på väskor, på deras ansiktsuttryck, berättade en kontorsanställd i EU-kvarteren för belgisk press ett par dagar efter dåden.

Även när trafiken kom i gång igen dröjde sig försiktigheten kvar. Vissa tog omvägar, andra undvek rusningstid. För många blev det en ny normalitet: att alltid ha ett halvt öga öppet.

I Bryssel, men också Antwerpen, Liège och andra större städer, blev beväpnade soldater en del av stadsbilden. De stod utanför skolor, museer, tunnelbanestationer och köpcentrum. För vissa medborgare innebar det en trygghet, för andra en ständig påminnelse om sårbarheten.

– Det känns säkrare, men också sorgligare, sa en kvinna som passerade militärposteringen vid centralstationen i en tv-intervju senare 2016.

Livet efter terrorbombningarna

Åren gick, men många av säkerhetsåtgärderna blev permanenta. Väskkontroller vid evenemang, avspärrningar vid festivaler och synlig polisnärvaro blev självklarheter. Och parallellt med förändringarna i vardagslivet skedde något mer lågmält men minst lika betydelsefullt genom att Belgien skärpte sina antiterrorlagar.

Polis och underrättelsetjänst fick större befogenheter att övervaka, gripa och hålla personer frihetsberövade i terrorrelaterade utredningar. Pass kunde dras in, resor förbjudas, och medlemskap i terrororganisationer kriminaliserades hårdare, även utan direkt koppling till ett konkret attentat.

Besluten möttes av både stöd och kritik. Anhängare menade att staten måste agera kraftfullt. Kritiker varnade för ett samhälle där rättssäkerheten långsamt urholkas.

Efter 2016 förändrades även det offentliga samtalet. Stadsdelen Molenbeek, där flera av attentatsmännen haft kopplingar, hamnade i fokus. För invånarna där blev livet tyngre.

– Vi sörjde också. Men vi blev misstänkta per automatik, sa en lokal föreningsledare i en intervju 2019.

Samtidigt växte initiativen för dialog, förebyggande arbete och stöd till unga som riskerade att dras in i extremism. Civilsamhället, skolor och moskéer tog större ansvar och varje år den 22 mars hålls än i dag ceremonier för att hedra offren för terrorattentaten. För många är det inte längre chocken som dominerar, utan sorgen och beslutsamheten.

För Belgien efter 2016 är inte ett land i undantagstillstånd. Tunnelbanan går, flygplanen lyfter, kaféer och torg är fulla igen. Människor lever vidare, men är mer vaksamma, mer medvetna om hot, men också medvetna om värdet av det vardagliga.

Terrordåden förändrade inte allt, men tillräckligt för att märkas varje dag i stegen genom en tunnelbanestation där historien aldrig riktigt släpper taget. Samtidigt lever parollen ”Je suis Bruxelles” kvar, inte som ett slagord, utan som ett löfte om att staden ska fortsätta vara öppen.