10-åriga Natascha Kampusch kidnappades på väg till skolan – hölls fången i åtta år

Amanda Fors – dottern till Arbogakvinnan

Visst hade 10-åriga Natascha Kampusch sett på nyheterna att barn kidnappades, utnyttjades och mördades. Ändå var hon inte orolig morgonen den 2 mars 1998 när hon gick sin vanliga väg till skolan i Wien, Österrike. Detta trots att det faktiskt var första gången hon gick helt själv till skolan.

Alla de försvunna flickorna på tv var blonda, tunna och söta. Själv var Natascha precis tvärt om. Hon hade tröstätit under en tid eftersom hon haft svårt hemma. Hennes mor var mycket sträng, straffade henne för allt mellan himmel och jord, även sånt hon inte gjort. Alltså skulle de fula gubbarna strunta fullkomligt i henne, tänkte hon.

Men Natascha hade fruktansvärt fel. På väg till skolan den dagen kastades den lilla flickan in i en vit skåpbil av en okänd man, kördes till ett hus i en förort vid namn Strasshof och låstes in i ett litet fönsterlöst rum i källaren.

Där skulle hon hållas fången av den då 36-årige teleteknikern Wolfgang Priklopil i över åtta år. Hon skulle få svälta, bli slagen och utsatt för sexövergrepp tills hon en dag såg sin chans att fly. Och tog den.

Natascha berättade först hela sin historia i boken 3 096 days (Penguin Books) som gavs ut 2010.

I tioåringens värld ville jag bara att allt skulle vara som vanligt. Den första kvällen bad jag honom stoppa om mig. Han läste sagor, vi spelade spel, skriver hon.

Snart förbyttes dock Wolfgangs vänlighet mot kontroll och terror. Hon fick laga den lilla mat han gav henne själv och den paranoide kidnapparen styrde över ljus och mörker:

När som helst släcktes lamporna. Wolfgang monterade in en högtalare och rätt som det var kunde hans röst dåna i rummet. Jag sov aldrig mer än några minuter i sträck.

Kidnapparens vänlighet kunde dock fortfarande visa sig glimtvis. När den deprimerade Natascha bönföll honom att få ta ett varmt bad, vilket var moderns knep för att få henne på bättre humör, gick Wolfgang till slut med på det.

Ironiskt nog var det under denna första utflykt ut ur källarhålan som Natascha fullt ut förstod sin hopplösa situation.

En 150 kilo tung betongförstärkt dörr i en halvmeter tjock vägg. Utanför dörren en smal öppning, 68,5 centimeter hög och 48,5 centimeter bred. Jag fick krypa på alla fyra och kom ut i ett garage där ett kassaskåp skjutits åt sidan så att öppningen kom i dagen, skriver hon i boken.

Hon insåg att ingen någonsin skulle hitta henne i hennes fängelse. I åtta år hölls hon gömd i den fem kvadratmeter stora källarskrubben, ljudisolerad och utan fönster, ett ointagligt gömställe, dolt för omvärlden med en sinnrikt konstruerad lönndörr.

Gav inte upp – frågade honom allt mellan himmel och jord

Men Natascha var en mycket målmedveten ung flicka. Det första hon hade gjort efter att ha slängts in i Wolfgangs skåpbil var att börja fråga honom allt ifrån om han var gift eller hade några barn, hur gammal han var, till vilken skostorlek han hade.

Detta då hon hade sett ett österrikiskt tv-program, deras motsvarighet till Efterlyst, och där fått veta att det var viktigt att ta reda på så mycket som möjligt om kriminella för att kunna skipa rättvisa.

Även om hennes förhoppningar om att detta skulle kunna hjälpa henne i situationen hon befann sig i var naiva, så skulle hennes envishet och drivkraft att aldrig ge upp till sist få henne att slippa ur Wolfgangs klor.

För trots att Wolfgang försökte bryta ner henne mer och mer ju längre tiden gick, så vägrade Natascha kapitulera för hans övermakt. Exempelvis vägrade hon efter ett tag att kalla honom ”Maestro”, vilket han ville att hon skulle göra.

Trots att hon ständigt fick alldeles för lite mat, att han slog och misshandlade henne på olika sätt dagarna i ända, tvingade henne att städa hans hus naken medan han glodde på henne, att han ibland band fast hennes händer och fötter och tvingade henne sova i hans säng medan han rörde vid henne som han behagade, så gav aldrig Natascha upp helt.

– I situationer när han badade mig, vilket jag kände var mycket förnedrande, så försökte jag till exempel intala mig att jag var på ett spa. Och när han väl gav mig lite mat, försökte jag föreställa mig att han gjorde det för att han var en gentleman, att han servade mig, har hon berättat i en intervju med tidningen The Guardian.

Kidnapparen tog med sig henne på skidresa

När Natascha var tolv år gammal bestämde hon sig för att hon skulle bli vuxen. När hon väl fyllde 18 år skulle hon vara förmögen att till fullo ta kontroll över sitt eget liv:

Jag lovade mig själv att jag skulle ta mig därifrån på ett eller annat sätt, sa till mig själv: ”Just nu är du för liten och klen, men när du blir 18 år gammal ska du övermanna din kidnappare och bryta dig fri ur det här fängelset.”

Hon berättade även att det även fanns tillfällen då Wolfgang försökte vara snäll mot henne och gav henne en viss medmänsklig värme. Ibland bad han henne om förlåtelse för vad han gjort och köpte presenter till henne, berättade för henne om hur vackert han drömde om att deras liv tillsammans skulle bli:

Jag tror att han verkligen litade på mig. Han kunde både kommunicera och leva ut sina sjuka fantasier med mig. Jag tror han försökte skapa sin egen lilla perfekta värld, med mig som en person som skulle finnas där bara för honom.

Wolfgangs vision var att Natascha skulle vara hans ariska tjänare och beundrarinna. Han berättade för henne att judarna var skyldiga till terrordåden i USA den 11 september 2001, färgade hennes hår blont, och efter att ha förklarat för henne att alla tänkbara flyktförsök från hennes sida genast skulle bestraffas med döden tog han med henne på en skidsemester.

Under skidresan, då hon förutom åkte skidor nedför backarna i sin nya hårfärg, tvingades att arbeta med att renovera ett par olika lägenheter under 13 dagar, var hon för rädd för att våga försöka fly. Hon intalade sig själv att hon ännu inte var stor nog att klara det, men åter igen, att en dag skulle hon till sist vara det.

Rymde till en 71-årig dam

Så kom slutligen Nataschas 18-årsdag. Efter att ha blivit slagen och våldtagen kontinuerligt under åtta års tid mötte hon Wolfgangs blick och sa, utan att darra på rösten:

Du har satt oss i en situation som bara en av oss kommer att sig ur med livet i behåll. Jag är verkligen tacksam att du inte har dödat mig och för att du tagit hand om mig så fint. Det var väldigt snällt av dig, men du kan inte tvinga mig att stanna hos dig längre. Jag är en egen person nu med egna behov. Detta måste få ett slut.

Efter att ha talat klart blundade hon, då hon väntade sig att åter bli halvt sönderslagen, men ingenting hände. När hon öppnade ögonen igen såg hon att Wolfgang var mycket ledsen. Han såg närmast besegrad ut:

Jag tror han insåg att han hade drivit och utarmat mig så långt det gick, att jag inte hade någon energi kvar, men att detta på sätt och vis hade stärkt mig. Han hade inget att kontra med längre.

En dag några veckor senare, den 23 augusti 2006, stod Natascha och tvättade Wolfgangs bil av märket BMW 850i på garageuppfarten när Wolfgang plötsligt fick ett telefonsamtal.

Han gick bort en bit för att kunna svara ostört och Natascha, som då höll på att dammsuga bilen, passade på att smita ut genom garagegrinden som hon sett att han glömt låsa.

Hon sprang genom grannskapet och bad förbipasserande att ringa polisen, men ingen reagerade märkligt nog. Det var först när hon knackade på dörren till en 71-årig dam som hon togs på allvar: Jag är Natascha Kampusch, förklarade Natascha för den förvånade damen.

Hon ringde sedan polisen som hämtade Natascha. Det är svårt att föreställa sig vad de trodde när de fick höra hennes historia. Var det ens möjligt att Natascha var vid liv?

Polisen var grundlig när de skulle fastställa hennes identitet. Man kunde konstatera att ett ärr stämde överens med vad Natascha hade på kroppen. Fotot i passet som man hittat i Wolfgangs bostad gav också stöd för hennes berättelse. Slutligen kom det definitiva beviset genom ett DNA-test.

Wolfgang förstod att polisen var ute efter honom. Om de fick tag i honom väntade ett liv i förnedring, på samma sätt som det han utsatt Natascha för. Tidigare hade han förklarat för henne att ”de aldrig skulle få ta honom levande” och nu gjorde han slag i saken.

I stället för att gripas av polisen hoppade den psykiskt störde kidnapparen framför ett pendeltåg i närheten av en pendeltågstation i Wiens norra delar. Han dog omedelbart.

Fick ärva huset hon varit inlåst i

När Nataschas långa fångenskap blev känt dök reportrar från hela världen upp utanför hennes hem. Nyheterna dominerade medierna över hela världen. Alla ville veta mer om vad som hänt och hur hon stått ut.

Hon blev kändis, skaffade nya glasögon, bytte frisyr och valde noga ut de rätta kläderna när hon intervjuades.

– Han var inte min härskare, jag var lika stark som honom. Han valde mig, men valde fel person, sa hon efter en månad i frihet.

Kidnappningsoffret uppträdde, trots att hon var utmärglad och undernärd, med en sådan säkerhet att alla blev förvånade. Hon skrev snabbt kontrakt på en film, signerade ett bokkontrakt och blev med en gång 14 miljoner kronor rikare. Huset där hon hållits kidnappad fick hon dessutom bisarrt nog ärva efter Wolfgangs död:

När jag först kom tillbaka dit var det ihop med andra, som polisen. När vi var i källaren och jag såg hur mörkt och vidrigt det var minns jag att jag tänkte: ”Åh, gud! Hur kunde en människa leva här? Hur överlevde jag i den källaren?” Men det är komplicerat. Det där stället var ju mitt hem, och hur bisarrt det än låter så har jag haft bra upplevelser där också. Tanken på att någon annan skulle bo i huset är omöjlig. Därför kan jag inte sälja det.

Om känslorna för huset var komplicerade, så var det ingenting jämfört med känslorna för mannen som stulit åtta år av hennes liv. För trots att hon försökt begå självmord ett antal gånger under fångenskapen, hävdade Natascha att hon aldrig tillåtit sig hata Wolfgang. Hon menade att det bara skulle ha gjort henne bitter:

När han dog förlorade jag den person som, visserligen med tvång, stod mig närmast. Jag kände mig fri, men också skyldig. Det var inte mitt fel, men om jag inte flytt hade han inte varit död. Så är det.

Skriver och föreläser

När den värsta uppståndelsen hade lagt sig fick Natascha hjälp av psykologer, avslutade sin grundskola och lärde sig engelska. Hon försökte göra allt det hon inte tidigare kunnat, men självfallet låg många psykologiska trauman kvar och spökade länge. Vissa av dem, och en svår ptsd, bär hon fortfarande med sig.

I dag har Natascha hunnit fylla 38 år och har fortsatt skriva böcker om sina upplevelser. Hon försörjer sig delvis på att åka runt och föreläsa om sina år i fångenskap.

Hon lever som singel och har än så länge inga barn. Någon egen familj kanske hon heller aldrig kommer att vilja skaffa sig.

Redan 2010 förklarade Natascha eftertänksamt i en intervju:

– Jag vet heller inte om jag vill ha barn. Jag måste först veta att jag kan ge dem kärlek och uppmuntran och nu vet jag faktiskt inte om jag kan göra det. Och jag måste ta reda på vem jag verkligen är. Jag stöter bort människor, potentiella pojkvänner, press, vänner – alla! Och jag är fortfarande rädd för att komma någon för nära. Det är konstigt, när jag var fånge behövde jag verkligen mänsklig kontakt, till och med av honom. Nu känner jag hela tiden att alla vill ha något av mig.

Huset i Strasshof har hon fortfarande kvar. Orsaken till det är att hon vill försäkra sig om att det inte ska kunna förvandlas till något slags jippo eller en minnesplats turister kan besöka.