Sexuella övergrepp: Alexandra drogades på sin femårsdag
De färdades i otaliga timmar genom landet. Halvvägs till målet, ett skyddat boende, byttes de två socialsekreterarna av och personal från boendet tog vid.
– När vi var nästan framme sa den ena ur personalen ”här heter vi inte våra riktiga namn, välj ett namn du vill heta”. Den snyggaste killen i min hemstad hette Alexander, så jag drog till med Alexandra. Jag hade inte en tanke på att jag skulle heta så i resten av mitt liv.
Alexandra Brixemar ler lite snett. Hon var 14 år gammal när episoden hon berättar om ägde rum. Då hade hon sedan sin femårsdag regelbundet blivit sexuellt utnyttjad – till en början av en närstående person, senare av okända män som var villiga att köpa sex av barn.
– Det var så svårt att greppa, så svårt att förstå vad som hände, säger Alexandra dröjande. Den som gjorde det här mot mig hade alltid varit min förebild och bästa vän.
Drogades på sitt femårskalas
Alexandra, idag 23 år, växte upp i en svensk småstad men i en hederskontext.
– I början handlade mycket om att jag skulle lyda guden vi tillbad, fortsätter hon. Det var meningen att jag skulle hjälpa den här personen, som sades vara sjuk.
Hon minns sitt femårskalas, de många gästerna och hur hon, när hon skulle lägga sig, fick ett glas äppeljuice och senare vaknade av att någon annan fanns i hennes rum.
– Jag kände mig väldigt trött och konstig och jag tänkte ”är det här på riktigt, eller är det en dröm?”. I efterhand har jag förstått att jag drogats…
I nästa andetag förklarar Alexandra att situationen på kort tid eskalerade. Sexuella övergrepp blev vardag och efter några år blandades även andra personer, betalande män, in.
– Utifrån såg nog mitt liv helt perfekt ut. Vi var som man skulle vara. Jag själv var blyg fast duktig. Men i tolvårsåldern började jag bli väldigt arg. Alla de här timmarna då jag träffade kunder, blev drogad och misshandlad – samtidigt skulle jag plugga, träna och vara i skolan…
Handlade inte om guds vilja
Kring den tidpunkten utvecklade Alexandra även ett ätstörningsbeteende som skulle komma att följa henne under lång tid.
– Av någon anledning trodde jag att det som pågick skulle ta slut om jag blev smal. Jag hade börjat inse att det jag utsattes för inte handlade om guds vilja, ”men då måste det väl ha med mig att göra?”. Fokuset på att gå ner i vikt blev även ett sätt att klara av övergreppen. Att vara vaken när en massa vuxna män utnyttjar dig är jobbigt mentalt. För att tänka på annat räknade jag kalorier…
Alexandra tystnar ett ögonblick.
– Det känns jobbigt så klart att minnas, säger hon efter en stund. Det svåraste har nog varit att greppa hur man känslomässigt kan stå ut med att göra sådant här och att jag aldrig kommer att få svar på ”varför”. Jag försöker ta in att barnet som utsattes för detta var jag – och jag kan göra det. Men jag går inte och bär min ryggsäck hela tiden. Jag har den bredvid och tar upp den ibland.
En våldtäkt blev räddningen
Det som till slut enligt Alexandra blev hennes räddning var en våldtäkt som skedde då hon var 14 år.
– Jag var på väg hem när jag träffade en av alla torskar, men han pallade inte att pröjsa och tog saken i egna händer. Jag ringde min bästa kompis och hon och hennes föräldrar började ställa frågor. Jag hade blåmärken och de propsade på att jag skulle prata med polisen. När jag vägrade gick de till soc. Allt hade då dragits till sin spets. Jag försökte ofta provocera fram våld: ”ta livet av mig då”. Jag orkade inte mer.
När en socialsekreterare ringde och bad Alexandra komma till socialtjänstens kontor var det början på vägen ut ur mörkret.
– De frågade om jag hade skadat mig själv, de såg märken på min kropp. Men jag satt helt tyst. När de berättade att de hört att jag träffade olika män blånekade jag.
Därefter togs Alexandra till ett Barnahus (ställe där barn och unga utsatta för vålds- eller sexualbrott får träffa bland annat polis och läkare, red anm) där man försökte undersöka henne.
– Jag vägrade allt. Jag var så rädd att det skulle synas att jag hade syndat…
Ingen insåg allvaret
Men hur det än var fördes Alexandra vidare till ett skyddat boende, det första av otaliga hem hon skulle komma att flytta in och ut från under följande år.
– Till en början blev jag omhändertagen i utredningssyfte. Man visste att jag träffade män och hade sex, men resten var oklart.
Alexandra förklarar att hon några gånger tidigare hade försökt berätta om vad hon utsattes för, men kände att hon blev missförstådd, ingen insåg allvaret.
– Bland annat gick jag till ungdomsmottagningen och sa att jag hade sex med olika män fast jag inte ville det. Jag blev hemskickad med ett paket kondomer. I skolan fanns det en kurator som snappade upp mitt aggressiva beteende, men jag var rädd för män och han ställde aldrig frågan ”hur mår du?”.
Idag lever Alexandra i Stockholm och föreläser om sexuella övergrepp, människohandel och hedersrelaterat våld.
– Jag vill visa att övergrepp sker överallt. Hederskontext och sexuella övergrepp går för många inte ihop. Jag vill också belysa att det behövs bättre samverkan mellan olika instanser.
Guld och glitter längs vägen
Alexandra har även skrivit boken ”Från en överlevare till en annan” och på Instagram delar hon med sig av sin historia. I ett inlägg från den 28 juli i år går att läsa: "Nu har det gått nio år sedan jag akut omhändertogs från platsen jag växte upp på och lämnade de första fjorton åren av mitt liv bakom mig" och "Det finns anledningar till att man fortsätter, guld och glitter i någonting mörkt". Med guld och glitter syftar Alexandra på människor som stöttat henne längs vägen.
– Folk har verkligen ansträngt sig för min skull, krigat livet ur sig för att jag ska få det så bra som möjligt. Socialsekreteraren som gjort så mycket för mig, hon är fantastisk på alla sätt. Men det finns många fler. På mitt första skyddade boende fanns det en kvinna som lät mig sova med henne i personalrummet och lugnade mig vid varje panikattack.
Alexandra ler en aning när hon fortsätter:
– Jag har fortfarande kontakt med flera personer jag mött på de olika ställena där jag bott. Det känns väldigt fint. Jag har behövt börja om så många gånger på olika platser – då känns det extra skönt att ha kvar några människor som varit med under hela resan.
Efter det skyddade boendet kom Alexandra till ett familjehem. Men det var svårt för henne, både att återanpassa sig och att anpassa sig till livet i en svenssonfamilj.
– Jag förstod ingenting av deras sociala koder, middagar och aktiviteter ihop. Jag väntade mig att någon skulle komma till mitt rum på natten…
Började prostituera sig
Samtidigt fanns ätstörningsproblematiken kvar och tankarna kring att hon inte dög.
– Jag började prostituera mig och det spårade ur. Jag placerades därefter på ett boende för killar med missbruk.
Alexandra skakar lite på huvudet.
– Nu ser jag ju att det inte var en superbra placering. Men jag gick i alla fall i skolan och ätstörningen blev bättre. Jag sålde fortfarande sex, men inte regelbundet. Först när Alexandra kom till nästa boende, ett behandlingshem för tjejer med olika former problematik, fick hon vad hon kallar bra hjälp.
På traumamottagningen Elefanten, BUP region Östergötland, gjordes en ordentlig utredning och där fanns personal specialiserad på sexuella övergrepp mot barn.
– Det kändes skönt att få en förståelse för vad jag varit med om. Men när jag en tid senare skulle fylla 18 år ansåg man att jag kunde flytta till en egen lägenhet, jag var ju skötsam och ansvarstagande. Jag kände mig sviken och började sälja sex igen. För pengarna köpte jag mat som jag hetsåt.
Erbjöds hjälp
Till slut lades Alexandra, på grund av ätstörningen, in på sluten psykiatrisk avdelning.
– Den kommunen jag bodde i då var så bra. De insåg ”vi behöver ta tag i den här människan”. Samtidigt var de ärliga och sa ”vi vet inte riktigt vad vi ska göra men vi löser det tillsammans”. Jag fick gå till en traumapsykolog och erbjöds hjälp på ett ätstörningscenter.
Efter ett år inom slutenvården slussades Alexandra återigen ut, och även om vägen till där hon är idag har varit allt annat än rak kan hon trots allt säga:
– Jag mår fantastiskt om man jämför med tidigare. Men det är inte alltid enkelt, det vill jag understryka. Det finns situationer som är extremt jobbiga för mig. Ibland går det inte att hålla det som hänt borta från nuet. Men jag använder inte längre några beteenden för att överleva. Jag behöver inte ta till svält eller prostitution om jag känner mig ledsen. Jag kan hantera det och jag har trygga människor runt omkring mig om jag behöver stöd. Ibland kan jag känna mig svag om jag uttrycker att jag inte mår bra, men jag försöker våga vara lite mer ärlig.
Med ett svagt leende lägger Alexandra till:
– Den största grejen är nog att ha mitt namn på ytterdörren. En plats där jag får bo, där det är tryggt och där jag bestämmer vem som får komma in.
Stöd och hjälp för den som är utsatt
Om du själv är eller har varit utsatt för sexuella övergrepp – eller om du är anhörig till ett barn som blivit sexuellt utnyttjat – så finns stöd och hjälp att få bland annat här:
- ROKS, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige. ROKS
- Rise, Sveriges äldsta och största stödförening för vuxna som utsatts för incest eller andra sexuella övergrepp som barn. Rise
- ATSUB, Föreningen Anhöriga till sexuellt utnyttjade barn. ATSUB
- nxtME, En ideell organisation som erbjuder stöd och hjälp för den som är eller varit utsatt för sexuella övergrepp i barndomen. nxtME
- WONSA, Stiftelse som bland annat driver specialistklinik och erbjuder den som utsatts för sexuella övergrepp behandling. WONSA