Alexandra Pascalidou om kvinnokampen: ”Mormor formade mig”

Kampanjsloganen från Kvinna till kvinna må vara några år gammal, men den är fortfarande högaktuell.

”Mäns våld mot kvinnor tar inte julledigt”.

Snart går vi in i december och medan många av oss redan nu börjar se fram emot julskinka, knäck, Kalle Anka och lite välförtjänt ledighet, är det långt ifrån verkligheten för de många kvinnor i Sverige och världen som utsätts för våld i hemmet.

– Under alla högtider och när kvinnor och män vistas mer i hemmets ”trygga vrå”, ser vi att våld mot kvinnor och barn ökar. Inte minst under coronapandemins lockdowns och isolering har vi sett våldet öka globalt, säger Alexandra Pascalidou.

Våldet väntas bli värre på grund av coronapandemin

Journalisten, författaren, föreläsaren och programledaren Pascalidou har sedan 2014 jobbat som ambassadör för Kvinna till kvinna, som även i år lyfter mäns våld mot kvinnor i en nationell kampanj. I år tror hon att arbetet för att synliggöra våldet och hjälpa kvinnorna som utsätts, är extra viktigt.

Se också: 8 saker som borde göra alla kvinnor vrålförbannade

– Just julen är för många förknippad med alkohol, och då ökar våldet – från det verbala och fysiska till det psykiska. Barn och kvinnor är de som drabbas mest världen över. I år vågar jag påstå att det dessutom är värre än vanligt, med tanke på coronapandemin som isolerat människor i hemmen och väckt så mycket oro och frustration som ofta slår mot kvinnor.

Efter reklamen: 8 saker som borde göra alla kvinnor vrålförbannade

Alexandra Pascalidou växte upp med mormor

För Alexandra Pascalidou, 50, har kamplusten för kvinnors rättigheter funnits med henne sedan barnsben. Hennes första år i livet var turbulenta, och till stor del beroende av världspolitikens nycker och vändningar. Hon föddes i Rumänien, dit hennes grekiska föräldrar tagit sin tillflykt, en högsommardag 1970. Tio månader senare återvände familjen hem till ett politiskt och socialt oroligt Grekland.

– Engagemanget väcktes nog redan när jag föddes i en tvättstuga. Mina fattiga föräldrar bodde där efter att ha rymt hemifrån för att de inte fick vara tillsammans. Senare, under den grekiska militärdiktaturen, lämnades jag hos min mormor under tre år när mamma jobbade i en garnfabrik i en annan stad och pappa gjorde lumpen.

Det var under åren hos sin mormor i en grekisk bergsby som hon för första gången fick upp ögonen för livets orättvisor och hur hårt vissa måste kämpa för sin dagliga överlevnad. Hennes mormor fick aldrig gå i skola och började jobba som piga redan i unga år. Kampen för ett drägligt liv var ständigt påtaglig.

– Mormor formade mig med sin kamp för det dagliga brödet och friheten. Hon nattade mig med berättelser från kriget, där hon förlorade två små barn och delar av sin familj.

Upptäckte tidigt maktstrukturerna

Som sexåring kom Alexandra till Sverige och det då nybyggda miljonprogrammet i Rinkeby. Och hon fick snart upp ögonen också för patriarkala strukturer. Även om hon inte kunde formulera sig i sådana termer, såg hon tydligt hur olika maktpositioner hennes mamma och pappa hade – enbart beroende på vilket kön de tillhörde.

– I Rinkeby såg jag min mamma slita som städerska, inom äldrevården och barnomsorgen för att försörja sina tre barn i en trångbodd tillvaro i Sveriges fattigaste förort. Mamma hade aldrig ”egentid” eller råd med massage för sina smärtor. Jag såg också tydligt hur min far var överordnad henne bara för att han var en man. Hur han tog sig friheter som mamma aldrig kunde drömma om. Hur hon efter tio timmars arbete kom hem och fortsatte jobba medan han var ute och roade sig. Maktordningen som blottade orättvisor gjorde mig rasande.

Våld och fylla i barndomshemmet

Under uppväxten var Alexandras pappa till stora delar frånvarande. När han var hemma förekom både fylla och våld. Alexandra vågade aldrig berätta för någon om det hon fick uppleva hemma, och ingen annan gjorde heller något för att stoppa det.

– Jag bet på naglarna tills de blödde och hade svårt att sova på nätterna av rädsla för allt som hände och kunde hända. Därtill var tystnaden kvävande. Att ingen verkade höra eller höja rösten eller larma polisen för att stoppa våldet. Att jag aldrig vågade tala om det jag upplevde. Att mamma fick lida i tystnad tills hon en dag bestämde sig för att skilja sig. Och då var det ändå hon som fick bära skulden och skammen för att hon inte lyckats hålla sin familj sammanhållen.

Män vid makten omöjliggör förändring

Att våld mot kvinnor fortfarande är ett så stort samhällsproblem – under 2019 dödades 16 kvinnor av män de var eller hade varit i en parrelation med, enligt en rapport från Brottsförebyggande rådet – tror Alexandra att beror på att det till stor del fortfarande är män som innehar makt i en stor del av världen.

relationerFosterbarnet Ann Kristin och Maria blev systrar för livet

– Det går så långsamt för att det fortfarande är män som sitter relativt ensamma och ostörda vid makten, män som vägrar se och synliggöra de patriarkala strukturerna och maskulinitetens destruktiva normer. För att de vägrar ta ansvar och ta in kvinnors och barns perspektiv, säger hon och fortsätter:

– Inte bara går det långsamt utan i själva verket går det bakåt i vissa länder där mäns våld mot kvinnor accepteras och normaliseras, som i till exempel Ryssland, Polen och Ungern. I flera länder ser vi regeringar retirera när det gäller kvinnors rättigheter. I min bok Kaos – ett grekiskt krislexikon skrev jag om hur krisen krossar kvinnor först och främst. Hur de tvingas tillbaka till hemmen när allt rasar. Hur kvinnojourer stänger ner.

Alexandra Pascalidou hyllar #sistaslaget hos allas.se

För att motverka mäns våld mot kvinnor tror Alexandra på att prata om och synliggöra grunden till problemet. Att medier lyfter frågan – som allas.se gör i kampanjen #sistaslaget exempelvis – är viktigt, menar hon.

– Jag är så tacksam mot mediers kampanj i allmänhet och er #sistaslaget i synnerhet, då det också gör det lättare för de drabbade att tala ut och dela sina berättelser.

Alexandra Pascalidou om sin bok Mammorna

Men även om medier ofta rapporterar om våld i nära relationer och även om samhället börjar inse vikten av att ta kvinnors berättelser och vittnesmål på allvar, finns det en grupp kvinnor som sällan syns i mediebevakningen. De här kvinnorna lever i marginalen och deras historier drunknar ofta i den generaliserande bilden som målas upp av förorten, med gängkriminalitet och gangstervåld som gemensam nämnare.

I boken Mammorna från 2018, ville Alexandra ge de här kvinnorna en röst. Hon intervjuade 20 kvinnor som ofiltrerat fick berätta om sina erfarenheter och liv i Sveriges förorter.

– Segregationens osynliga murar och de feta betongfasaderna mörkar de här kvinnornas utsatthet. Makten bor helt enkelt inte där. De som kan berätta, förklara och förändra har fjärmat sig. De ser inte, de hör inte och de känner inte dessa kvinnors sorger och styrkor, säger hon.

Flera av kvinnorna i boken har förlorat sina barn, i vissa fall har de blivit mördade på öppen gata. Ändå sopas deras förluster under mattan och deras barn beskrivs som kriminella som får skylla sig själva.

– Med det växande utanförskapet har inte bara kvinnors utanförskap multiplicerats, utan människovärdet har också reducerats. Plötsligt värderas dessa kvinnor och deras barn inte lika mycket som alla andra. Deras sorger blir inte sorgliga nog. Deras förluster blir bara deras egna och betraktas inte som förluster för hela samhället.

Har mottagit hot och hat för sitt arbete mot förtryck

Genom att lyfta utanförskap och olika typer av förtryck har Alexandra genom åren fått motta hat och hot, främst från högerextremt håll. Nazister har dykt upp utanför hennes hem, hennes adress har hängts ut på högerextrema forum och hon har utsatts för både rasistiska och sexistiska påhopp. Hon säger att hat och hot kommer med exponeringen.

– Så fort jag syns och hörs hatas och hotas jag. Det räcker med att jag säger god jul så är det någon som kommer med ”åk hem svartskalle, julen är svensk”. Efter alla år av rädsla för mitt liv och i takt med att min yttrande- och rörelsefrihet har begränsats har jag lärt mig att leva med det. Vilket i sig är tokigt, med tanke på att jag bara står upp för grundlagsfästa demokratiska och fundamentala mänskliga rättigheter.

Hon säger att det egentligen inte är hotet från rasister eller från män som hatar kvinnor som är det värsta. Det värsta är när personer som har makt och verkar för det goda, blir rädda och backar undan.

– Till exempel de som inte ger mig och såna som mig jobb, för att de är rädda för högljudda rasister och nazister. För att de tror att de ska vara neutrala och objektiva. Men man kan inte vara neutral mot rasism. Det står i vår grundlag. Vi måste ta ställning mot alla former av förtryck.

Starka kvinnor är hennes förebilder

Starka kvinnor är Alexandras största förebilder när det kommer till kampen för mänskliga rättigheter och mot orättvisor. Förutom mormor och mamma som alltid funnits i hennes direkta närhet, nämner hon flera mer välkända namn.

– Malala Yousafzai, Greta Thunberg, Oprah Winfrey, Angela Davis och Christiane Amanpour inspirerar mig. Men också alla de anonyma kvinnor jag mött genom Kvinna till kvinna och alla de som sliter i vardagen, alla de som ger liv, som värnar livet och människovärdet och som kämpar mot våldet.

Det som driver Kerstin och Helena i engagemanget och podden är att rädda liv!

samhällePolisen Kerstin och våldsutsatta Helena gör gemensam sak: ”Ingen ska behöva bli ihjälslagen!”

Det finns hjälp att få!

samhälleVåld i nära relationer – expertens råd om hur du lämnar