Clark Olofsson – gisslan fruktade polisen mer än rånaren vid Norrmalmstorgsdramat
En förnedring. Att pekas ut som ett syndrom. Man försöker göra mig sjuk för att jag kämpar för mitt liv och försöker överleva. En människa som inte själv begriper något, skriver en av begreppets upphovspersoner, Kristin Enmark, gisslan i Norrmalmstorgsdramat på Kreditbanken i Stockholm 1973.
Clark Olofsson förstår henne. Och håller med. Han var gisslandramats mest centrala figur. Polisen hade gått med på bankrånaren Janne Olssons krav att hämta Clark från Norrköpingsfängelset och släppa in honom i banken. Rättsapparaten hoppades att Clark skulle fungera som mellanhand, lugna ner stämningen och få slut på mardrömmen.
– Det gick väl hyggligt. Fast inte blev det som polisen tänkt sig. Men jag fick gisslans förtroende. Det bäddade polisen själva för. Jag var juste mot dem. Men poliserna uppträdde virrigt och fientligt, minns Clark.
– Klart de tydde sig till mig. De var hotade till livet av rånaren med k-pist och sprängämnen. Utanför skrek och rusade desperata poliser omkring och förberedde en inbrytning. Med bössorna i luften.
– Det var bara jag som kändes lugn och trygg. Klart som fan det blev ”vi” och ”dom”.
Till sist vann även Janne Olsson lite av gisslans förtroende. För Kristin Enmark handlade det om överlevnadsinstinkt. Hon sökte sig till Clark och kände efteråt att hon delvis svek de övriga i gisslan, de tre kollegerna i banken - Birgitta, Elisabeth och Sven.
Ville inte dö
– Men det var enda vägen. Jag ville inte dö. Rånaren hade stor respekt för Clark. Och han var den enda myndigheterna talade med. Hos honom kände jag mig säker, resonerar Kristin i den bok hon skrev tillsammans med journalisten Gunnar Wesslén 2015 - ”Jag blev Stockholmssyndromet”.
Någon splittring inom gisslangruppen uppstod dock aldrig. Solidariteten var stark. Trots att de kunnat fly i samband med toalettbesök i början av fångenskapen var det ingen som vågade. Mest av rädsla för vad rånaren skulle göra med dem som var kvar i hans våld. Han hade ju hotat med bestraffningar för minsta avsteg från de order och restriktioner han utfärdade
Clark Olofsson språkrör
Polisens metoder var brutala. Man låste in kuppmakare och gisslan i bankvalvet, hade prickskyttar i hela kvarteret, började borra sig in genom takkonstruktionen och hotade fylla hela lokalen med livsfarlig gas.
Ingen kommunicerade direkt med gisslan. Clark var språkröret och han spelade listigt ut fångarna mot polisen, vann deras tillit och framställde sig själv som det enda hoppet till räddning. Sammanhållningen blev allt starkare i valvet. De hade det yttre trycket gemensamt. Det var poliserna som var skurkarna, fienden. Alltihop var deras fel. I en kontakt som Clark uppmuntrade Kristin att ta med statsminister Olof Palme anklagade hon regeringen och polisledningen för att trigga fram en blodig upplösning:
”Jag är inte det minsta rädd för Clark och rånaren. Jag är inte desperat. De har varit jättebussiga. Vet du vad jag är rädd för? Det är för att polisen ska storma eller någonting - förstår du inte att kommer de in här och skjuter mot oss då stryker vi med allihop.”
Och så en uppmaning till Olof Palme, som hon upprepade åtskilliga gånger under det timslånga telefonsamtalet:
– Se till att jag och Elisabeth och Clark och rånaren får åka härifrån. Ge dem deras utländska pengar och två pistoler.
Rånarens krav
Det var vad Janne Olsson begärde för att gisslan skulle skonas. Tre miljoner kronor i kontanter, två pistoler och en snabb fulltankad Volvo, som efter önskemål från Clark senare ändrades till Ford Mustang.
En flyktbil kördes fram till bankentrén, pengarna ordnades, säkert också pistolerna, men närmare friheten kom aldrig sällskapet i bankvalvet. Bland annat för att Clark ilsknade till över sedelbuntarna, som var svenska, alldeles nytryckta och därmed lättspårade. De eldades upp och användes som låtsaspengar i de sällskapsspel Clark, rånaren och hans gisslan fördrev tiden med. Men även på grund av den politiskt och moraliskt motbjudande tanken på att ge efter för bakrånarens krav. Det var veckan före valet. Palme och hans regering kunde inte överblicka vilka konsekvenser för valresultatet det skulle innebära om han tillmötesgick rånarnas krav. I ledningsgruppen fanns också den starkt profilerade psykiatrikern och forskaren, professor Nils Bejerot. Han avrådde bestämt från att gå med på något som helst krav från rånarna. Han såg inte någon omedelbar risk för gisslans liv.
Janne Olssons krav
32-årige Janne klev den 23 augusti 1973 in på Kreditbanken på Norrmalmstorg iförd handskar, peruk och brunkräm i ansiktet. Med sig hade han en kpist gömd under kavajen, samt sprängdeg. Fyra personer togs som gisslan. Kraven han framförde var: Att Clark Olofsson, som just då satt på Norrköpingsfängelset, skulle friges. En lösensumma på tre miljoner kronor, varav hälften i utländsk valuta. Två pistoler. En bil, och fri lejd från platsen. Dramat avslutades den 28 augusti, efter en insats då polisen använde gas.
Han myntade syndromet
”De är gärningsmannens enda egendom av bytesvärde, hans säkerhet. Han bör vara mån om att behandla dem väl, också av praktiska skäl. Det är bara stökigt att vara inlåst tillsammans med skrikande, gråtande, hysteriska, skadade kanske döda gisslan”, var Bejerots bild av hur rånaren resonerade.
Senare utvecklade han det psykologiska spelet i valvet, de känslor och relationer som växte fram mellan gisslantagaren och hans offer. Det var i det sammanhanget han myntade ”Norrmalmstorgssyndromet”, som senare, när företeelsen fick internationellt genomslag, blev till ”Stockholmssyndromet”. Hans slutsatser fick stor spridning och användes flitigt av forskare, kriminologer, poliser, domstolar och inte minst massmedia så fort någon rövats bort eller tagits som gisslan. Extra skjuts fick Stockholmssyndromet och Bejerots förklaringsmodeller bara ett knappt år senare när miljardärsdottern Patricia Hearst kidnappades av SLA (Symbiotiska befrielsearmén) i Kalifornien, februari 1974. Trots enorma spaningsinsatser förblev hon försvunnen, men fotograferades drygt två månader senare beväpnad vid ett bankrån i San Francisco. Hon hade bytt namn och anslutit sig till sina kidnappares rörelse.
Kritiserat av forskare: "Snömos"
I korthet är definitionen av Stockholmssyndromet att personer som tas som gisslan sympatiserar eller identifierar sig med förövarna. I första hand för att inte bli utsatta för våld. Att även förövarna är hotade av en tredje part, polisen, kan öka gisslans känsla av samhörighet med förövarna. (sammandrag ur Nationalencyklopedin)
Stockholmssyndromet och de vetenskapliga resonemangen bakom begreppet har starkt ifrågasatts genom åren.”Snömos, byggt på självklarheter för vilken människa som helst i livsfara. När motstånd är omöjligt är foglighet ofta den närmaste vägen till överlevnad”, är en återkommande kritik.”Jag anser att det dragits allt för långgående slutsatser efter Norrmalmstorg om påstådda förälskelser och lojaliteter mellan gisslan och gärningsmän”, skriver polisintendent Eric Rönnegård i en genomlysning av polisinsatsen vid dramat.”Gisslan agerade utifrån ren och skär överlevnad. Initierade kan inte undgå att inse att också vi poliser utgjorde ett reellt hot mot gisslan.”Gisslan själva har kategoriskt förnekat att de sympatiserade med rånaren Janne Olsson. De ville bara blidka honom för att komma undan med livet i behåll.
För Clark däremot hyste de respekt och tilltro. Han var deras hopp till friheten. Men så var han ju inte heller skyldig. Varken till deras fångenskap eller till bankkuppen. Det var polisen själva som tagit dit honom. Det var också polismakten de fruktade mest. Den och politikernas nyckfulla och aggressiva uppträdande under hela förloppet.
Gisslan misstänkliggjordes för att de tvivlade på statens beskydd. Enligt många forskare var det vid Norrmalmstorgsdramat en högst motiverad reaktion. Gisslan hade större tillit till rånaren, och framför allt Clark. Men i stället tillskrevs de, framför allt kvinnorna, ett syndrom.”Stockholmssyndromet är meningslöst och oanvändbart som en psykologisk eller medicinsk diagnos”, hävdar en rapport. ”Begreppet lägger ansvar och skuld på gisslan, främst kvinnor, och används för att dölja tillkortakommanden hos ansvariga myndigheter.”
Den australiska journalisten Jess Hill har publicerat en avhandling - See What You Made Me Do - där hon beskriver stockholmssyndromet som ”tvivelaktig patologi utan diagnostiska kriterier”. Hon slår fast att stockholmssyndromet är ”full med misogyni (kvinnohat; red.s anm.) och byggd på en lögn”. Det mesta är påhitt av media. Inte ett resultat från forskare, psykologer och psykiatriker, menar Jess Hill. Hennes analys pekar vidare på att de ansvariga myndigheterna - med stor påverkan från Nils Bejerot - svarade för ett så undermåligt arbete i hanteringen av rånet att polisen utgjorde en större risk för gisslan än gisslantagarna.
Vägrade gå utan rånarna
Oavsett i vilka akademiska eller rättspsykologiska termer man beskriver förhållandet mellan gisslan och gisslantagare så bestod lojaliteten också när dramat gick mot sin upplösning.
När Janne Olsson gett upp efter polisens gasattack, och låtit sitt vapen hissas upp genom borrhålet, vägrade Kristin, Birgitta, Elisabeth och Sven lämna bankvalvet före Olsson och Clark. De insisterade på att de skulle föras ut tillsammans, allihop. Kristin Enmark skriver i sin bok:
”När bankvalvet äntligen öppnades var första synen två poliser med bara överkroppar, svartfärgade ansikten, kamouflagebyxor och beväpnade med avsågade hagelgevär. De såg betydligt mer ut som gangsterns än Janne Olsson och Clark Olofsson. Polismännen ville ha ut oss först. Men vi misstänkte på fullt allvar att poliserna då skulle skjuta Janne och Clark. Därför vägrade vi lämna valvet före dem.”
Sympatierna för Clark höll i sig också vid rättegången. Han var deras enda tröst och hopp under de sex fasansfulla dygnen i bankvalvet. Kristin Enmark berättar hur hon vid ett tillfälle i under tingsrättsförhandlingarna ljög för att skydda Clark. Hon förnekade att hon sett honom hålla i k-pisten, fast han faktiskt någon natt avlöst Janne Olsson i vakthållningen mot polisattacker.”Varför ljög jag?”, skriver hon i boken. Och svarar:”Helt enkelt därför att jag kände djup tacksamhet gentemot Clark. Jag kände att han hade räddat mitt liv eller åtminstone räddat mig från att bli galen. Man anger inte någon som räddat ens liv!”
Clark sparkade sin advokat Olof Arvidson och skötte sitt eget försvar under förhandlingarna i både tings-rätt och hovrätt. Han friades till sist helt från skuld i Norrmalmstorgsdramat och fick återvända till Norrköping och resten av straffet han avtjänade där sedan tidigare. Janne Olsson dömdes till tio års fängelse.
Inledde förhållande
För Kristin och Clark var äventyret inte över. De inledde ett förhållande som varade av och till under flera år. Kristin fick också sin önskade graviditet med Clark som pappa. Men det slutade i missfall. De är fortfarande goda vänner.
I sin bok beskriver Kristin hur hon då fortfarande, 42 år senare, kan plågas av upplevelserna i bankvalvet: Hon är katastrofbenägen och utgår alltid från att det värsta kan hända när hon ser något misstänkt. Hon är rädd. ”Den förlamande rädslan. Tidigare var jag aldrig rädd på det där fruktansvärda, uppslukande sättet. Nu blev jag det och jag blev rädd för att vara rädd.”
Hon nämner också klaustrofobin. Skräcken för att vara instängd.”Även känslan av att folk inte tror på vad jag säger lever kvar”, skriver hon.”Det grundlades i valvet när jag bara viftades undan som en hysterika eller mindre vetande flicksnärta. Stockholmssyndromet som slog fast att jag var psykiskt sjuk och manipulerad av andra.”
Gav polisen insikt
Den legendariske rättspsykiatrikern Ulf Åsgård är väl bekant med dramat och efterspelet. Han kände Ulf Bejerot som polisläkarkollega. De diskuterade en hel del kring ”Norrmalmstorgssyndromet”.
– Att sympatisera med den som har har ens liv i sin hand är ett sätt att söka ångestlindring. 99 procent av alla människor skulle reagera så, säger han.
– Att sitta fångad och isolerad driver på uppfattningen att man har yttre fiender, som polisen exempelvis. Bara det höga smärtsamma ljudet från borrandet måste ha varit ren tortyr, dygnet runt.
Ulf Åsgård drar en viktig slutsats av världsberömmelsen och den ständigt pågående debatten om Stockholmssyndromet. Och det oavsett om den betraktas som meningslös, kvinnoförtryckande, kontroversiell, galen eller konstruktiv:
– Den har skapat en kunskap och en insikt hos polis och andra rättsvårdande instanser om hur pressade och dödshotade människor kan komma att reagera i en tvångssituation.– Det är en nyttig lärdom i utbildningen och det praktiska arbetet.– För en humanare behandling av gisslan och andra utsatta brottsoffer. För säkrare och effektivare beslutsunderlag till en oblodig lösning av konflikten eller dramat.
Janne Olsson, bankrånaren som drog igång alltihop, har låtit ”Stockholmssyndromet” vara titeln på den bok han gav ut om Norrmalmstorgsdramat. Men någon djupare personlig analys av fenomenet gör han inte.”Det känns mycket märkligt att vara internationellt känd som mannen bakom begreppet”, skriver han. Mest tycker Janne Olsson synd om gisslan när han tänker på den där ”hemska situationen”.
”Stackars människor. De var fångade i en bur. Jag hade satt dem där. Jag hade förstås inte någon rätt att ta andra människor som gisslan.”
Relationen till gisslan, själva kärnfrågan i Stockholmssyndromet, har han ingen klar bild av:”Jag kommer inte direkt ihåg om jag hade någon tanke på det här med att de stödde mig och Clark.”
Källor:”Jag blev stockholmssyndromet”, Kristin Enmark/Gunnar Wesslèn, Ordupplaget 2015”Vafan var det som hände?”, Clark Olofsson, Bokförlaget Upp Med Händerna, Ordupplaget 2015 ”Stockholmssyndromet”, Janne Olsson, Telegram bokförlag 2009. ”Dramat på Norrmalmstorg 23 till 28 augusti 1973”, Per Svensson, Bonnier Fakta 2003.”Six Days in August”, David King, W W Norton & Company 2020. Radio- och tv-dokumentärer, tidningsartiklar ur DN, SvD, Expressen, AB, Fib Kulturfront, amerikanska publikationer.
Artikeln är ursprungligen publicerad i Allers Brott sommaren 2021