Därför vill hälften av hemtjänstpersonalen sluta: ”Väldigt problematiskt”

Hemtjänsthaveriet: En dag i en undersköterskas liv

Undersköterska inom äldreomsorg är Sveriges vanligaste yrke. Ett givande yrke som många älskar. I hemtjänsten så hjälper man människor varje dag. Ger dem medicin, ger dem sällskap, ger dem mat och omtanke.

Men det är tungt, både fysiskt och psykiskt.

Malin Ragnegård är ordförande för fackförbundet Kommunal som företräder hemtjänstanställda inom både kommunal och privat sektor.

– Vi har de högsta sjukskrivningarna på hela arbetsmarknaden. Bara där försvinner många människor bort från yrket som skulle kunna jobba om arbetsmiljön hade varit bättre.

Sjuktalen motsvarar 6 000 årsarbetare

Det är mycket tid det handlar om. Om sjuktalen sjönk, så att det liknade andra branscher, skulle det motsvara 6 000 årsarbetare. I flera studier framgår det också att runt hälften av personalen i äldreomsorgen (både hemtjänst och äldrevården) överväger att lämna yrket.

– Om arbetsgivarna säger att det är brist på personal så tänker man ju att branschen borde vidta åtgärder för att se till att personalen vill stanna och inte bli sjuka. Det är ju de enkla sakerna att göra. Sen behöver man rekrytera fler också.

Vad måste arbetsgivaren göra för att man ska vilja stanna kvar?

– Det är framför allt arbetsmiljön och arbetsvillkoren som måste förbättras. Lönen är absolut en stor del men det de flesta säger är att man måste kunna må bra på jobbet. Man måste kunna få återhämtning. Man måste kunna ha inflytande och delaktighet. Man vill uppleva att det finns en tillit till sin yrkeskompetens, säger Malin Ragnegård.

Genomsnittslönen för en undersköterska i hemtjänsten och äldreboende är 30 - 32 000 kronor. Ingångslönen ligger runt 25 000 och de som tjänar mest kan komma upp i 35 000, enligt statistik från SCB och SKR. Jämför vi det med till exempel en målare, med lika lång utbildning, ligger lönen i snitt 3 000 - 5000 kronor över det på varje steg.

Personalens hälsa och välbefinnande har försämrats

Rebecka Strandell är socionom och fil.dr. i socialt arbete, aktiv vid Stockholms universitet. I hennes avhandling ”Omsorgsarbete i hemtjänsten – förändringar, utmaningar och möjligheter” jämförs personalens arbetssituation 2005 med 2015.

– Alla aspekter av hemtjänstpersonalens arbetsvillkor har inte försämrats men det som förvånade mig var att ingenting hade förbättrats, säger hon.

Det handlar både om arbetssituationen i stort och personalens hälsa och välbefinnande som har försämrats generellt. Hennes forskning visar att antalet hjälptagare man träffar har ökat från nio till tolv personer per dag.

– Det man generellt kan se är att tidspressen har ökat. Man upplever att man får hoppa över arbetsuppgifter varje dag och att man arbetar underbemannat i större utsträckning.

De anställda upplever också större psykisk och fysisk trötthet och att stödet från chef och kollegor har minskat. Samtidigt har arbetet skiftat fokus till mer medicinsk och omsorgsnära tjänster, som dusch och påklädning.

– Det handlar om höjda trösklar till äldreboendeplats. Ungefär var fjärde äldreboendeplats har försvunnit sedan år 2000. Och det gör ju också att de som får hemtjänst i dag är betydligt mer sjuka och omsorgskrävande än tidigare, förklarar Rebecka Strandell.

Det skiftet beror dels på att det är billigare med hemtjänst än en plats på äldreboende och att en del vill bo kvar hemma så länge som möjligt.

De flesta äldre är ändå nöjda med sin hemtjänst, 85 procent, enligt Socialstyrelsens lägesrapport 2025. Men det framgår också i en studie från Lunds universitet att de äldre aktivt tackar nej till viss hjälp, för de ser hur personalen stressar och inte vill vara en belastning.

– Jag tycker det är väldigt problematiskt. Vi har en jättefin äldreomsorg men för det mesta så innebär det att personalen gör det på sin egen hälsas bekostnad. För att de äldre ska få det så pass bra som det ändå är. Så springer man lite fortare och vänder ut och in på sig själv, säger Malin Ragnegård.

Personalen skippar att dricka för de har inte tid att kissa

Rebecka Strandells forskning visar på samma princip, att personalen använder sig av olika strategier för att klara av tidspressen. En del skippar raster och jobbar över, andra jobbar så fort som möjligt eller omfördelar tiden från en hjälptagare till en annan eller skjuter upp arbetsuppgifterna som inte är absolut akuta. Det kan också handla om att inte dricka under arbetspasset för att man inte kommer hinna kissa.

– Det här strategierna är individuella och kortsiktiga. Det handlar om att släcka bränder här och nu. Och utan att lägga skuld på personalen… Men det riskerar att reproducera de här problematiska tidsmässiga villkoren som de har. För att de löser det, säger Rebecka Strandell.

Både hon och Malin Ragnegård pekar på hur arbetet är organiserat. Nio av tio arbetar under någon form av minutstyrning, var fjärde kommun använder strikt minutstyrning. Det betyder att någon har lagt ett schema där du ibland inte har restid mellan dem du ska hjälpa och du får ett exakt antal minuter på dig att genomföra en syssla. Och det är inte luftigt direkt. En dusch kan vara beräknad på 30 minuter. Ett toalettbesök får ta 15. Om någon har en dålig dag och duschen tar längre tid än vanligt så störs resten av dagen.

Det som efterfrågas av de anställda är en bra grundbemanning, där inte hela schemat faller om någon är sjuk eller måste vabba. Kollegor med rätt utbildning och tillräckliga svenskkunskaper och tillit till ens yrkeskunnande.

– De anställda vet bäst hur man lägger upp sina dagar. Det finns inte många tjänstemän och akademiker som skulle vilja att någon annan bestämmer exakt vad man ska göra minut för minut, säger Malin Ragnegård.

Hälften jobbar deltid, en del självvalt för att få livet att gå ihop eller att orka med, andra får inte heltid. Det gör det lättare att lägga scheman då arbetet är som intensivast på morgon/förmiddag och eftermiddag/kväll. Vissa har en flera timmar lång obetald rast mitt på dagen eller så läggs deltidare på morgon och sedan på kväll. Runt hälften av Sveriges kommuner jobbar med dessa delade turer, enligt tidningen Kommunalarbetaren, men det finns saker att fylla tiden med.

– Man kan gå en promenad, man kan sitta och prata, man kan göra andra saker. Man borde kunna fördela arbetet jämnare under dygnet när det är en verksamhet där människorna finns hela tiden, säger Malin Ragnegård.

Hon säger också att mitt på dagen-tiden skulle kunna ge den lilla återhämtningen som gör att man klarar de intensiva tiderna. Eller så kan man vidareutbildas, till exempel de som behöver mer stöd i svenska.

– Det är en ekonomisk fråga i grund och botten. Kommunerna har det tufft ekonomiskt. Och det är väldigt ofta äldreomsorgen som får stryka på foten när man ska få en budget att gå ihop. Där kan man alltid skära ner lite till för det finns inga regleringar som till exempel styr minimumbemanning, säger Malin Ragnegård.

Kommunernas intäkter har inte minskat – men kostnaderna har ökat snabbare på grund av hög inflation och lågkonjunktur – vilket lett minskat budgetresultat.

– Vi ser budgetåtstramningar i princip alla kommuner. Vi ser också hur det hyvlas i kommunala riktlinjer vad gäller tidsåtgång för insatser men också vilka insatser som ges och så vidare. Det får såklart konsekvenser för personalens arbetssituation, säger Rebecka Strandell.

Men det finns positiva exempel. I Mörbylångas kommun fick undersköterskorna genomlysa verksamheten tillsammans med kollegor och brukare och gick från minutstyrning till att lägga upp dagen så som de själva ansåg bäst.

– Det har blivit ett jättelyft för alla delar. De jobbar på ett annat sätt och det har frigjort tid. Personalen mår mycket bättre och sjukskrivningen har sjunkit, säger Malin Ragnegård.

Artikeln är en del av Allas granskning Hemtjänsthaveriet. Nya delar i granskningen publiceras varje dag på allas.se med start 15 april till och med 21 april.