Eva, 63, cyklade 200 mil för flyktingarnas skull: ”Jag får så mycket kärlek tillbaka”

Killen i telefonen är rådvill men Eva är lugnet själv:

”Vad ska jag packa?” undrar han. Eva Hållsten svarar sakligt att han ska ta med alla viktiga papper, särskilt om han har intyg på att han har konverterat till kristendomen eller att han är homo- eller bisexuell. Hon informerar om allt han behöver veta inför flykten, vilka tåg han ska resa med och vad biljetterna kostar, att de inte bör åka i stor grupp för då drar de blickarna till sig.

Efter reklamen: Se också: Så påverkas kvinnorna i Afghanistan av ett talibanstyre

Det är inget ovanligt samtal utan ett av alla de hundratals som hon har varje månad, året om, vardag som helg. Eva Hållsten är 63 år och glaskonstnär. Hur kommer det sig att hon kan europeisk flyktingpolitik på sina fem fingrar?

– Jag har ju jobbat heltid med detta i sju år nu, vilket gjort att jag samlat på mig en hel del kunskap. Tyvärr ändras reglerna ofta, så jag måste alltid se till att vara uppdaterad.

Antisemitismen går som en röd tråd genom Annas släkthistoria

samhälleAntisemitismen i Annas släkthistoria: ”Människor tvingas på flykt på samma platser då som nu”

– Det märkliga är att först jobbade jag med att hjälpa folk som kämpade för att komma hit. Idag hjälper jag folk som känner sig tvingade att fly från Sverige, berättar Eva.

Det är lördag förmiddag när vi ses och Eva har varit igång sedan sju på morgonen. Köket är navet för hennes verksamhet. Ute stormar det, men inne är det varmt och tryggt. Det sprakar om veden i den gamla köksspisen och Eva kokar hibiskus-te. Hon inleder dagarna med att läsa alla meddelanden och förfrågningar som kommit under natten.

Eva antecknar samtidigt som hon pratar, och det märks tydligt att hon kan det här. Orden forsar ur henne när hon berättar om de alternativ som killen i luren har: ”Om du vill stanna i Tyskland gäller följande…”

Självlärd expert

Eva radar upp fakta om Tyskland och Frankrike och berättar om sin kontakt i Grekland som kan hjälpa till, och att hon just blev tipsad om Brasilien.

För sju år sedan kunde Eva ingenting om flyktingpolitik och migrationsfrågor. Idag är hon en självlärd expert.

– Jag låtsas inte vara advokat för fem öre! Men jag försöker vara påläst så att jag kan ge korrekta råd. Det är extremt viktigt för mig att inte sprida falsk information.

Najiba Mansouri

relationerNajiba Mansouri flydde ensam från Afghanistan: ”Jag grät efter min son varje natt”

Evas engagemang tändes under flyktingvågen hösten 2015 då drygt 163 000 flyktingar från Mellanöstern, Sydasien och Afrika sökte sig till Sverige. Knappt hundra personer hamnade på södra Gotland där de inkvarterades på ett pensionat. Bygdens folk arrangerade en välkomstfest där folk bidrog med så mycket hembakat att faten nästan brakade ihop. Det blev startskottet för en ideell hjälpverksamhet som inkluderade svenskundervisning, idrott, kulturevenemang och sömnadsverksamhet.

Eva kom väldigt nära en liten flicka som hon gav smeknamnet Guldkråkan. Namnet kom sig av att flickan var som ett slags maskrosbarn som blommade trots alla svårigheter. Guldkråkan var bara fem år när hon anlände till Gotland tillsammans med sin pappa som var både skadad och djupt deprimerad. Eva tog sig an henne och blev som en extramamma.

– Jag lärde henne allt som jag lärt mina egna barn – cykla, simma, baka, åka skridskor. Hon sov ofta över hos oss och vi lekte i trädgården, gjorde svamputflykter och hon fick följa med in i ateljén och pyssla, berättar Eva med vemod i blicken.

samhälleNoors släkting var fånge i Saddam Husseins tortyrfängelse: ”Kvinnor våldtogs och blev gravida”

Tårarna kommer

Guldkråkan och hennes pappa skickades tillbaka till Afghanistan 2018, och sedan dess har Eva kämpat för att få ”hem” dem till Sverige. Ett tag bodde de i en grotta, men med hjälp av Eva kunde de till slut köpa sig ett hus. När talibanerna tog över tvingades de att fly igen, och Guldkråkans familj har lyckats ta sig till Iran, men framtiden är osäker.

Eva har kontakt med dem och även om hon försöker hålla en positiv ton när de talar med varandra, så brister det ofta för henne efteråt. Tårarna kommer när hon lagt på luren, när missmodet tar över. Hon vill så gärna hjälpa alla till ett tryggt och harmoniskt liv.

Hur orkar du?

– Mina botemedel har ofta varit odling, cykling och vänner – det har varit mitt recept mot utbrändhet. Göra saker med händerna. Jag går ut i trädgården, gräver och planterar.

Eva styr sina dagar själv, men jobbet tar aldrig slut. Hon pratar i telefon och mejlar dagarna i ända, vardag som helg. Ett vanligt jobb kan vara krävande, men det finns åtminstone arbetstider att förhålla sig till. I köket på familjen Hållstens gård på södra Gotland finns ingen stämpelklocka.

– Det är både en styrka och en svaghet att jobba ensam. Styrkan är att jag kan lägga upp jobbet som jag vill – även fast vissa protesterar och säger att det är inget jobb för ”du tjänar inte pengar på det!” Men det är ju ändå ett jobb! Svagheten är att jag har inget stöd från andra när det känns tungt och jobbigt.

relationerEfter flykten från Eritrea ville Yoresalem inte leva – då öppnade Inger och Per sitt hem

Hur har du råd att jobba ideellt? Ditt engagemang betalar inte direkt elräkningen?

– I början hade jag andra jobb samtidigt, men nu gör jag detta på heltid. Visst, vad man har för ekonomi bakom sig spelar roll. Det avgör ofta hur mycket tid man kan lägga ned. Jag skulle inte göra detta på heltid om jag inte hade ekonomiska förutsättningar, men barnen har flyttat ut, min man jobbar ännu och vi är självförsörjande på grönsaker.

Kan du släppa tankarna på alla behövande? Sover du gott eller surrar hjärnan av alla som behöver din hjälp?

– Jag ska erkänna att jag sover dåligt ibland, men mitt knep när jag har svårt att somna är att lyssna på Astrid Lindgren, för jag tycker så mycket om hennes röst. Den ger mig ett lugn. Där finns bara snällhet, inga konflikter – en trygghet helt enkelt.

Förutom trädgårdsarbete kopplar Eva av med att cykla. Därför föll det sig naturligt att använda cyklingen som ett medel för att väcka uppmärksamhet kring flyktingarnas situation. Eva bestämde sig för att cykla till Paris! Hon packade sin röda damcykel så lätt som möjligt och dekorerade den med flaggor, en vardera för Sverige, Frankrike och Afghanistan. Cyklingen tog två månader för hon passade på att hälsa på afghanska vänner och flyktingar längs med vägen.

– Många av dem som jag hjälpt genom åren bor i Tyskland, Holland och Frankrike så jag utformade rutten litegrann efter var de bor. Ibland stannade jag en natt eller två, fick sova på soffan och äta hemlagad mat.

Hemma i köket har Eva oftast trådlösa hörlurar för att kunna anteckna medan hon pratar i telefon, men under resans gång insåg hon att det var skönt att pausa pratandet.

– Jag trodde att jag som vanligt skulle prata konstant så jag hade bunkrat med dubbla uppsättningar av trådlösa hörlurar, men jag skippade dem rätt snabbt. Jag cyklade mellan hästhagar och åkrar och njöt av tystnaden. Det var toppmedicin för mig!

relationerAnna flydde från Ukraina med sin dotter: ”Min största skräck var att tappa bort Valeriia”

Väl framme i Paris firade Eva att hon klarat cykelturen som gick på hela 174 mil. Hon träffade afghanska vänner, vandrade en dag i Pyrenéerna, och deltog i både iranska och hazara-demonstrationer. På hemvägen reste hon delvis med tåg och färja – plus ytterligare 40 mil på cykel. När hon närmade sig hemmet möttes hon av familj och vänner som hurrade och viftade med flaggor.

– Jag trivs med att hjälpa folk och jag får så otroligt mycket kärlek tillbaks av alla – jag är kärleksmättad i kubik. Det är faktiskt sant, jag är helt övermättad av kärlek!