Förrädarna-profilen Mona räddade livet på rektorn Annika

Se också: Jenny fick hjärtstopp i duschen – sambon räddade hennes liv

Vem vet vem den där människan är. Människan som kan rädda ditt liv eller åtminstone ge dig en knuff i rätt riktning för att du ska rädda dig själv. Plötsligt finns den där personen bara där helt oväntat och ser kanske inte alls ut som den där hjälten. Att kunna ta emot hjälp kan kännas omöjligt då, men att just kunna öppna upp för det kan förändra allt och då finns det genast två hjältar.

– Mona förtjänar verkligen ett riktigt guldhjärta, säger Annika Sjöberg, som blev räddad till livet en regnig och ruggig natt i januari 2022.

Mona Ammar Persson satt i en polisbil med en kollega. Det var ett ganska vanligt nattpass och de var på väg till ett larm som de fått via ledningscentralen – en anhörig hade ringt in och det fanns misstankar om att en kvinna drabbats av livsleda och var självmordsnära, som det kallas.

– Vi visste inte helt säkert var hon var just då.

Samtidigt var kvinnan, Annika Sjöberg, ute och gick i regnet. Tankarna rullade och hade malt fram och tillbaka under hela dagen.

– Jag ville inte dö, men inte heller leva, säger Annika.

– Det var ett rop på hjälp. Jag tror jag längtade efter att bara ge upp och att någon skulle ta hand om mig.

Annika hade nått botten efter mer än två år av en pågående livskris. Hon hade förlorat två nära anhöriga i cancer på kort tid och en hel del annat tyngde henne dagligen. Pandemin förändrade mycket. Hon hade försökt att jobba sig ur krisen, men det gav ingen effekt. Till slut gick det inte längre.

– Jag mådde skit, säger Annika.

Hon hade efter mycket kämpande med vården fått möjlighet att genomgå en utredning för ADHD, men det drog ut på tiden och samtidigt fick hon ingen hjälp alls. Det ledde till en extremt farlig situation. Allt eskalerade.

– Jag var förtvivlad. Visste inte vart jag skulle vända mig längre. Jag kände mig som en belastning för alla.

Problemet hade varit att Annika hela tiden varit en extremt välfungerande person i sitt professionella liv. Hon var framgångsrik, jobbade som rektor och länge var det inte mycket som pekade på att allt höll på att krascha.

Hade tappat hoppet

Den där torsdagen i januari hade Annika tagit sig ut i mörkret för att gå. Hon var förtvivlad.

– Jag har bara ögonblicksbilder. Men jag minns när polisbilen stannade. Jag var förbannad för jag ville bara vara ifred, berättar Annika.

– Jag har alltid velat lösa allt själv.

Hon vägrade lyssna på polisen Mona när hon först kom fram.

– Mitt mål var att få in Annika i bilen så att vi kunde prata och sedan köra henne till psykiatrin för hjälp, säger Mona.

Tack vare genuin omtanke, envishet och till viss del det hemska vädret lyckades hon.

– Jag förklarade att jag inte hade något uniformsombyte och att jag hade varit tvungen att jobba i blöta kläder om vi inte satte oss i bilen direkt och då kom Annika med.

Det var motvilligt, men till slut satt hon där i polisbilen.

– Jag kände inte mycket mening. För mina egna barn hade jag ordnat allt det praktiska och tyckte att de skulle ha det bättre utan en förälder som inte mådde bra, berättar Annika.

Kunde inte lämna

Av vården hade hon bara fått sömntabletter, ingen terapi. Nu fick hon ett namn på ett först helt anonymt ansikte – en polis som hette Mona. Det var en öppning.

– Jag presenterar mig alltid. Det blir mer personligt då.

Hon kände genast att de inte kunde lämna Annika. Att ge upp om henne fanns inte på kartan. Samtidigt kände Annika att hon var till besvär.

– Du är inte till besvär fick jag säga till dig, betonar Mona och tittar på Annika.

Väl inne i baksätet släppte Annikas gard och hon började berätta.

– Mona var rakt på sak och mer en person som sa till mig att ta av mig offerkoftan än att kasta ur sig floskler om att allt skulle bli bra. Det fungerade på mig, säger Annika.

– Den tuffa attityden var mycket bättre än medömkan.

Till slut sa hon också orden som behövdes för att kunna få hjälp på riktigt och för att Mona skulle kunna prata med sitt befäl om att köra till psykakuten.

Annika fick stanna över natten och fick en remiss till en terapeut för att få hjälp med allt som hänt.

– Jag hade insett väldigt länge att jag behövde hjälp, men fick det inte. Mitt liv var nog allt för välordnat i övrigt. Det finns många fördomar om det. Att man inte kan vara både suicidal och välfungerande samtidigt.

Utredningen för att se om ADHD var en del av hennes dåliga mående var ett steg som hon själv tagit genom en egenremiss. Hon hade länge misstänkt att hon var drabbad, men med förklimakteriet skenade symtomen på ett sätt som gjorde det omöjligt att inte göra något åt det och då krävdes diagnos.

Det fick hon också, även om det tog tid och det ledde till ett mycket bättre mående.

Men den tydligaste vändpunkten var ändå mötet med polisen Mona den där vinternatten.

Detta kände Annika tydligt. Problemet var att Mona inte hade en aning om detta. Hon lämnade Annika den där kvällen med många frågetecken och normalt sett brukar hon aldrig få veta vad som hänt efter olika ingripanden.

– Det tillhör yrket, tyvärr.

Hon hade nog aldrig fått veta heller om inte Annika fått se hennes bild i tidningen ungefär ett år senare. Ingen av dem minns exakt vad den artikeln handlade om, men Annika kände klart igen polisen som räddade henne och berättade något förvånat för sin sambo.

– Det är ju polisen som räddade mitt liv.

Annika skickade därefter ett meddelande till Mona genom sociala medier där hon tackade henne för att ha räddat hennes liv och snart hade de kontakt. Det var också något som Mona behövde.

Hon hade vid ett annat tillfälle misslyckats med att rädda en suicidal person och det satte sig på självförtroendet. Hade hon gjort något fel. Skuldkänslorna var tuffa att bära. Att då få ett tackbrev från Annika stärkte henne och gav henne ny ork i det dagliga jobbet.

– Kanske kan jag hjälpa människor ändå. Jag kommer spara det meddelandet resten av mitt liv. Det ger mig styrka.

Regelbunden kontakt

Annika känner igen känslan från när hon kontaktats av gamla elever eller deras föräldrar och fått beröm för något hon gjort under deras tid i skolan. Det har känts viktigt att veta att hon gjort något rätt som rektor. Skolan är en tuff värld som det är.

– Att veta att man gjort skillnad för någon betyder fruktansvärt mycket. Därför var det viktigt för mig att lyfta Mona för det hon gjort. Hon var så genuin i sitt agerande – var tuff och krävde personligt ansvar av mig, men lyssnade ändå på riktigt och satt kvar i rummet då alla gick ut. Därför ville jag ge henne guldhjärtat, förklarar Annika och överraskar Mona med smycket.

– Oj, tack, får Mona fram och blir ett stort leende hela hon.

Annika och Mona har regelbunden kontakt numera, men detta har varit Annikas hemlighet fram till den här stunden.

– Vi har många gemensamma erfarenheter eftersom vi båda träffar på många unga människor i våra jobb, där en del av dessa unga har det svårt. Det finns mycket att prata om, men detta avslöjade jag inte.

Mona ser förvånad ut, även om hon är van vid det mesta – både i polisjobbet och som influenser. Hon har numera en mycket stor följarskara på instagram har också skrivit en bok om vardagen som polis, Var är du min bror (Mondial, 2024).

– Det har varit fullt upp, ler hon.

Dessutom är hon mamma till tre små barn och försöker hålla igång sitt intresse för träning och idrott. Något hon också delar med Annika, som också gärna tränar.

– Jag har sett till att köpa in Monas bok till skolan. Den är fantastiskt bra. Lättläst och jag är imponerad över att du vågar vara modig nog att kritisera, säger Annika.

– Det gillar jag.

Båda två är enormt passionerade i sina yrken och tycker att just skolans värld och polisen skulle samarbeta mer.

– Då blir arbetet mer förebyggande och det måste vara det bästa, säger Annika och Mona nickar.

Något annat de har gemensamt är att de gärna åker runt i Sverige och föreläser. Sprida kunskap och inspiration är något de ofta återkommer till. Lugnet hittar de med sina familjer och de har båda valt stillheten och avkopplingen på olika sätt. Mona med sin familj i Helsingborg och Annika med sin fru utanför Stenungssund.

– Jag behöver närheten till naturen, förklarar Annika.

Hon känner sig nästan som en ny person mot den där natten för nära fyra år sedan. Framförallt lever hon och ser positivt på framtiden. Tack vare en polis som heter Mona.