Läraren Lotta hjälpte Jennie när andra svek – har lyckats vända livet
Jennie Högman strålar som en sol när hon träffar sin gamla lärare Lotta. Det är inte så konstigt. I hennes liv har deras relation betytt oerhört mycket. Det som kunde varit ett kort ögonblick av trygghet under ett skolår blev nämligen mycket mer en lång vänskap i både med- och motgång.
– Det är svårt att föreställa sig hur det skulle varit annars, säger Jennie.
Hon växte upp i lägenhet i Håsten i östra Varberg. Det var en miljö fylld av missbruk, våld och övergrepp. Något som skulle påverka Jennie från tidig ålder.
– Jag var blyg och tog inte mycket plats, men jag älskade att vara på förskolan för där fick jag sitta i någons knä och känna mig omhändertagen. Så var det inte hemma, berättar Jennie.
Framförallt var det känslan av att vara bland nyktra, städade och snälla människor hon behövde. Den tryggheten fick hon nästan aldrig hemma.
Där var det annat.
– Jag kände att jag inte kunde lita på min mamma. Hon var utan hämningar och kunde ge sig av när som helst och vara borta i veckor, berättar Jennie.
Men medan Jennie höll en låg profil till en början, så var hennes äldre syster Linda mer utåtagerande. Till slut klarade mamman inte av det och Linda blev omhändertagen.
– Hon vara bara 11 år när hon började supa, röka och åka raggarbil.
Samtidigt var mammans liv inte helt olikt detta.
– Det var ett socialt arv. Samtidigt var allt rent och snyggt hemma på vardagarna. Kylskåpet var visserligen tomt, men det var bara på helgerna som det låg ölburkar och cigaretter överallt.
Jennie vande sig vid miljön. Linda hade haft det värre.
– Gubbarna på festerna gillade mig, men var spydiga mot Linda.
I dag kan Jennie förstå att hennes mamma också var ett maskrosbarn, men under en lång tid var hon arg och besviken på sin uppväxt.
– Hon har varit den jag älskat mest och som jag längtat efter hela livet. Hon hade nyktra perioder, men så fort barnbidragen kom den 20:e så brukade hon dra direkt.
När mamman blev gravid, med sonen Jeppe, hade hon ett längre uppehåll av drickandet. Då kunde hon mer vända sin uppmärksamhet mot Jennie.
– Men det gick snabbt tillbaka till det vanliga. Jag minns bara ett tillfälle när vi gick på bio tillsammans. I dag har min mamma varit nykter i 15 år och vi har en god relation. Men det tog lång tid att hitta hit där vi är i dag, säger Jennie.
Blev allt mer utåtagerande
Jennies uppväxt bestod till stora delar av att vara förälder åt sin förälder och till slut blev även hon allt mer utåtagerande. Hon bytte skola vid ett flertal tillfällen, hängde ute på kvällarna trots sin låga ålder och blev därmed körd tillbaka av polisen.
– Jag var rätt tacksam när de kom, men det visade jag inte förstås.
Systern Linda kom tillbaka till hemmet och åkte snart igen, bodde på stödboende – både bra och dåliga.
– Hon hade inga spärrar.
Jag kan inte föreställa mig ett liv utan dig
JennieSjälv hade Jennie ingenstans att ta vägen.
Till slut gav de vanliga skolorna upp om henne och det var då hon träffade Lotta Ahlgren Svensson för första gången. Jennie fick en plats på resursskolan Skultaskolan, där det var åtta elever på fyra lärare.
– Jag var ganska nervös första dagen, men jag kände en tjej som gick där och då kändes det bättre, berättar Jennie.
Hon var naturligtvis rädd för att få en stämpel som stökig och bråkig, men på ett sätt stämde det också.
– Jag gapade och skrek mycket, även på den här skolan. Det var en frustration och ilska på hela världen mer än på enskilda personer, konstaterar Jennie.
Orosanmälningar hade ramlat in i stadig takt under en lång tid och fortsatte göra det. Det blev fosterhemsplacering när mamman drog iväg med en man och aldrig kom hem. Vid den tiden satt dessutom Linda i fängelse och hennes barn var också omhändertagna.
– Ändå var det Linda som övertalade mig att gå till fosterfamiljen eftersom hennes son också var placerad där.
Till en början utnyttjade Jennie fosterfamiljens välvilja.
– Det kändes som en hotellvistelse. Jag höll inga tider och var mest ute på stan. Samtidigt trivdes jag inte med att vara så där. Trivdes inte med mig själv, berättar Jennie.
Fick en känsla av samhörighet
Kanske började något ändras.
Tack vare resursskolan började skolarbetet fungera bättre och det berodde mycket på den kontakt som Jennie fick med Lotta som var en av lärarna.
– Vi hämtade alla barn med skolbuss på morgonen, sedan fick de frukost. Det var tydliga rutiner, samtidigt som alla blev sedda. Ofta pratade vi om dagsaktuella händelser. Framförallt skrattade vi mycket och liksom nästan lurade i dem kunskap, säger Lotta.
Jennie minns att det var precis så det var – en vi-känsla och mer lugn.
Det här är Jennie och Lotta
Namn: Jennie Högman och Lotta Ahlgren Svennson
Ålder: 43 respektive 68 år.
Bor: I Varberg, respektive Halmstad.
Undervisningssalen hade skärmar vid varje bord och där kunde eleverna läsa sina böcker i tysthet.
– Vi städade och lagade mat ihop. Det var alla vanliga skolämnen, men också kopplat till livskunskap som alkohol och sex. Vi gjorde även utflykter, hade lägerskola och åkte till fjällen, berättar Lotta.
Jennie hann ha Lotta som lärare i ett år. Lotta fick nämligen sedan ett erbjudande i Falkenbergs kommun som hon inte kunde tacka nej till.
– Det var en ny utmaning.
Men innan dess hade de satt avtryck hos varandra som aldrig skulle släppa.
– Jag kom ihåg en liten smal tjej som jag direkt tyckte mycket om, säger Lotta.
– Och jag minns dina kramar, varma goa rejäla kramar, svarar Jennie.
Lotta var den som alltid körde efter Jennie när hon gav sig iväg, vilket var ganska ofta.
– Om Lotta dröjde lite längre innan hon dök upp så brukade jag kika lite över axeln och smygtitta. Jag ville nog att hon skulle komma, även om jag ofta protesterade innan jag hoppade in i hennes bil.
– Nu kör vi en raggarrunda, brukade jag locka med, skrattar Lotta.
När hon lämnade resursskolan där Jennie gick så fortsatte de hålla kontakten. Oavsett vad som hänt genom livet så har de pratat på telefon varje vecka och träffats så ofta det varit möjligt.
– Det har faktiskt blivit mer och mer kontakt. Det utvecklades till en vänskap.
Har lyckats vända livet med hjälp av goda råd
En motgång var att Jennie inte längre fick gå kvar på Skultaskolan. Hon hamnade i Håsten igen, men nu kom hon dit med en ny drivkraft. Hon ville få ett slutbetyg och det lyckades hon med.
– När jag verkligen bestämde själv så gick det. Jag gav det en ärlig chans.
Lotta var inte förvånad.
– Jag hade sett Jennies kraft.
Samtidigt har Lottas dörr alltid stått öppen även när det sett mer mörkt ut. Jennie har kunnat komma förbi för att äta kanelbullar och det har hon också gjort.
Isac säger att jag är hans hjälte nu
JennieTrots betygen kom hon inte in på sitt förstahandsval som var livsmedelsprogrammet och hon började läsa upp sina betyg.
– Jag har alltid älskat att baka och ville försöka.
Under tiden hon pluggade träffade hon pappan till hennes äldsta son Isac. Graviditeten som 17-åring ledde till att hon fick ändra bana lite.
– Vi hade det fantastiskt tillsammans alla tre, men jag flydde från det efter några år. I dag kan jag se att det var precis som min mamma agerat.
Jennie lämnade och hamnade i något sämre förhållanden innan hon hittade rätt igen.
Med goda råd från Lotta har hon lyckats vända livet, även om det varit en rejäl berg-och dalbana på vägen.
– Jag började sätta gränser för min mamma. Hon fick inte ringa mig när hon var full och i dag är hon nykter sedan många år.
Linda däremot tog livet av sig och den sorgen har Jennie fått leva med.
– Det var inte hennes första försök och kanske inte oväntat.
Hela tiden fanns Lotta där – bara ett telefonsamtal bort. Tryggheten som Jennie behövde.
– Min uppväxt var väldigt normal, säger Lotta
– Jag har jobbat på allt från förskola till fabrik som ung innan jag visste att jag ville jobba med ungdomar, säger Lotta.
Hon läste pedagogik på Halmstads högskola och utökade senare sina kunskaper med studier i familjeterapi och bildterapi.
– Jag ville få helheten.
Lotta betonar att hon alltid älskat att gå till sitt jobb och sett fram mot varje dag med ungdomarna.
– Som avkoppling har jag skrivit poesi och sedan har ju egna barn och barnbarn.
Skrivit bok tillsammans
Jennie har varit en del i Lottas liv och familj hela tiden. Det ledde till att Jennie ville ha just henne som medförfattare till boken som de nyligen fått utgiven.
– Jag hade blivit tillfrågad flera gånger om att berätta min historia, men jag ville bara göra det ihop med Lotta och hon tackade ja till slut.
Boken heter Jennie från Håsten och målet för Jennie är att förhoppningsvis hjälpa andra maskrosbarn som lever i psykisk ohälsa eller som kommer från dysfunktionella familjer.
– Om det är något som jag ångrar och har svårt att förlåta mig själv för så är det att jag inte varit där för Isac hela tiden. Samtidigt säger han att jag är hans hjälte nu när han läst boken som vi skrev ihop, Lotta och jag, berättar Jennie som numera även har två döttrar.
– Att skriva boken och berätta min historia är för mina egna barns skull också.
Hon är tacksam för att just Lotta blev den som ställde upp.
– Lotta är mer värd ett guldhjärta än någon annan.
