Författaren Jeanine Cummins frystes ut i USA – blev uppringd av Oprah

Camilla Läckberg om näthatet: "Kallade min man toyboy"

Med sin speciella stil syns Jeanine Cummins överallt där hon går. När vi träffas under bokmässan i Göteborg är hon på en bra plats i livet. Hon älskade att skriva sin nya roman Berätta var jag hör hemma.

Men det går inte att intervjua henne utan att ta upp hennes genombrott med Amerikansk jord som kom 2020. Boken blev en succé och har översatts till över 30 språk. Men den startade också en het debatt som involverade några av de mest kända författarna i USA.

– En anklagelse som upprepades var att min bok var ”traumaporr”. Vad är det för fel på folk? Det är inget pornografiskt med att skriva om människor som lider, säger Jeanine Cummins med eftertryck.

Vad handlade då upprördheten om? Jo, Amerikansk jord handlar om en dödshotad mexikansk kvinna på flykt till USA med sin lille son, medan Jeanine själv aldrig varit i närheten av en sådan upplevelse.

Hon anklagades för kulturell appropriering, alltså när någon från en majoritetskultur tar drag från en minoritetskultur och använder dem, till exempel för sitt eget syfte.

Oprah Winfrey ringde upp

Förlaget klarade inte av att försvara henne på ett vettigt sätt och debatten eskalerade. Det slutade med att Jeanines bokturné ställdes in och att författarkollegor vägrade uppträda tillsammans med henne. Kända personer som tidigare hyllat hennes bok offentligt tog tillbaka det.

För Jeanine var det som att falla ner i ett svart hål.

– Jag kan inte förklara för någon, som inte såg mig ligga där hemma på soffan, hur illa ställt det var med mig. Under ett par år kände jag att jag aldrig mer ville skriva. Det var som om alla hatade mig.

Ju mer vi pratar om detta, desto mer upprörd blir hon.

– Ärligt talat så har det inte lagt sig riktigt i USA. Jag kan bli inbjuden till en litteraturfestival, men så ser någon författare mitt namn och säger nej till att vara med – och då avbokar de mig. Det är så otroligt fegt! Varför talar inte de personerna med mig direkt? De vill bara ha bort mig. Det är galet, vi författare ska ju stå för det fria ordet.

Mitt i stormen hade hon ändå några försvarare, som författaren Stephen King och programledaren Oprah Winfrey.

– Oprah ringde mig och sa att jag var hennes hjälte, samtidigt som till och med ett par nära vänner övergav mig.

Jeanine Cummins tror inte att hon hade hamnat i skottgluggen på samma sätt om hon varit man.

– Nej, det är jag säker på. Jag kan ge dig en lång lista på män som skrivit liknande böcker om liknande miljöer, men ingen har sagt ett pip. Det finns så många åsikter om när en kvinna gör ”fel”, så många förväntningar från samhället på hur du ska vara och vad du ska göra. Det gäller oavsett din bakgrund.

Dödshot på Twitter

Nu i efterhand ser Jeanine att allt detta förändrade henne.

– Jag har upptäckt min kapacitet för att klara av svårigheter. Och för att vara grundad i mig själv vad som än händer omkring mig.

Hon fortsätter:

– Jag har ju upplevt tunga saker i mitt liv tidigare. Det gäller att stå på sig och uttrycka det man tror på, oavsett hur högljudd mobben är. När allt kommer omkring finns det betydligt viktigare saker i livet än någon på Twitter som hotar att döda en, säger hon och fnyser till.

Och så är det förstås hög tid att prata om hennes nya roman, som handlar om tre generationer kvinnor. Huvudpersonen Rafaela bygger på hennes egen farmor, Maria.

– När debattens vågor gick höga och jag anklagades för att ha fejkat min identitet började jag på allvar grubbla över mitt eget ursprung. Jag funderade över min släkts erfarenhet när det gäller ras och identitet och hur den har förändrats för varje generation.

Det här var den roligaste romanen att skriva hittills, tycker hon.

– Jag har alltid tänkt på farmor som en väldigt fascinerande person. Hon var ingen lycklig kvinna, tvärtom. Därför blev hon också en misslyckad mamma till min pappa och hans sju syskon. De hade en svår barndom. I boken lät jag henne göra klokare val i livet, så att hon kunde bli en bättre mamma, en lyckligare och mer motståndskraftig människa.

En stolt kvinna

Farmodern föddes i en rik familj i Puerto Rico, men när hon var 16 förlorade hennes pappa alla pengar. Hon åkte till Trinidad för att jobba och försörja sig. Där blev hon kär i en irländsk-amerikansk man, som skulle bli Jeanines farfar.

På 1940-talet flyttade Maria med honom till USA. Där överraskades hon av en vägg av rasism. Jeanine skriver till exempel om när paret ska gå in på en medlemsklubb som bara är för vita. Maria förvägras tillträde för att hon inte ser tillräckligt ljus ut.

– Farmor gjorde allt för att dölja sin bakgrund och hon uppfostrade sina barn att glömma sitt puertoricanska ursprung. Jag har försökt förstå hur det var att uppfostra flera barn i en omgivning som var så fientlig mot henne.

Plötsligt blir Jeanine väldigt rörd. Hon får tårar i ögonen och sväljer hårt medan hon viftar med handen, som om det ledsna kunde försvinna i luften.

– Trots allt var min farmor en väldigt stolt kvinna, och jag vet att både hon och min pappa skulle ha stöttat mig när det gällde att ta tillbaka min identitet efter att den stals från mig, alltså efter Amerikansk jord.

Har du ärvt någonting efter din farmor?

– Ja, absolut. Jag kan också vara en svår kvinna, och på sätt och vis är jag fåfäng som hon – hon var väldigt glamorös, och jag tycker om att tänka på mig själv som lite glamorös i alla fall, säger Jeanine och ler. Men jag hoppas att jag är en bättre mamma än vad hon var, och att jag är mera motståndskraftig.

Kusinerna mördades i våldsam tragedi

Epitetet ”traumaporr” sårade Jeanine extra djupt eftersom hon faktiskt har erfarit vad ett riktigt trauma är. Starten för hennes författarskap var nämligen en våldsam tragedi, som både var personlig och fick stor uppmärksamhet i USA. Hennes bror och två av hennes kusiner, systrarna Julie och Robin, attackerades av fyra främmande män. Kusinerna, som var 19 respektive 20 år, våldtogs och mördades. Året var 1991 och Jeanine var 16 år.

– Mina kusiner kastades ner från en bro i St. Louis i Missouri. Min bror blev sönderslagen men överlevde. Han hade själv en idé om att skriva om händelsen, och hur det var att överleva något så fruktansvärt. Han försökte skriva, men det gick inte.

Brodern frågade då om Jeanine kunde hjälpa honom, och det gjorde hon. Hennes debutbok A Rip in Heaven (En reva i himlen) utkom 2004.

– Min bror lider fortfarande av det som hände, han känner skuld över att just han överlevde medan våra kusiner inte gjorde det.

Det var tungt att skriva om en sådan familjetragedi.

– Det var brutalt. Svårt. Det var så mycket som min bror berättade om detaljerna om vad som hände den där kvällen som jag egentligen inte ville veta. Men när jag var klar med boken kändes det som att jag skrivit ett kärleksbrev till mina kusiner, och att jag gav en röst åt min bror.

En mix av nationaliteter

Jeanine hade alltid känt att hon ville skriva, men i många år trodde hon inte att hon hade någon chans att bli författare.

– Du vet, jag växte upp i en arbetarfamilj. Pappa var i marinen, mamma var sjuksköterska. Jag kände ingen som jobbade med att skriva.

Men så jobbade Jeanine på förlaget Penguin i tio år, och hon ser det som en fantastisk utbildning.

– Jag insåg att böcker inte bara är konst, utan också en business. Att det går att leva på skrivande. Jag tänkte att det ska jag nog kunna klara av, jag är tillräckligt bra.

Vi återkommer till frågan om ursprung, som går som en röd tråd genom den nya romanen. Jeanines egen familj är en mix av nationaliteter. Där finns det puertoricanska arvet från pappans släkt – ett arv som hon försöker föra vidare till sina två döttrar genom mat och dans. Hennes man är från Irland och de bor i USA.

Hur identifierar du dig i dag?

– Ja, det är roligt egentligen, men jag ser mig som latina, säger hon med ett skratt och syftar på bråket om att hon var så långt ifrån sin mexikanska hjältinna i Amerikansk jord.

– Jag gillar inte ordet latina egentligen, men det är så jag identifierar mig.