Makabra fyndet i Bagarmossen – hittade styckat lik i koffert

4 krimfall som skakat Sverige

Pingsthelgen 1954 hade börjat som så många andra. Det hade hunnit bli juni och värmen hade lagt sig som ett mjukt lock över Stockholms innerstad och närförorter. På kaféer och uteserveringar klirrade koppar och glas medan människor njöt av ledigheten.

Men i en anonym lägenhet på Lagavägen 3 i Bagarmossen utspelade sig ett drama som skulle komma att skaka både polis och allmänhet.

Lars Arne ”Lasse” Andersson-Berg var 30 år och arbetade skift som chaufför på en livsmedelsfirma på Södermalm. Tidigare hade han varit styckmästare på ett slakteri.

Bland kollegor och grannar var han känd som en tystlåten, nästan undanglidande man. Han hälsade pliktskyldigast men kände ingen och ingen kände honom. När han inte arbetade höll han mest till på kaféer och ölsjapp.

Och under ytan fanns något som ingen riktigt lagt märke till – en inre spänning som skulle få katastrofala följder.

Ingen vaknade av skottet

Fredagen före pingst slutade Lasse sitt arbetspass vid halv fem och begav sig ut på stan. Han besökte några ölsjapp, drack några pilsner och rörde sig planlöst mellan krogarna.

Under kvällen slog han sig i slang med en främling som han bjöd med hem till sin lägenhet för att fortsätta dricka. Där plockade Lasse, som var musikalisk, fram både dragspel och munspel och de började spela tillsammans.

Då uppstod ett bråk om munspelet och något hände inom den nu höggradigt berusade Lasse. Utan att yttra ett ord gick han till garderoben och hämtade sitt salongsgevär. Han sköt sin gäst i huvudet och såg honom falla död ner.

Länge satt han där och väntade på att något skulle hända. Någon måste ha hört skottet – snart skulle troligtvis en granne ringa på dörren.

Men ingen hade vaknat. Ingen kom.

Och i stället för att själv ringa polisen började Lasse irra runt i staden. Han åkte tunnelbana och promenerade utan mål medan pingstafton grydde och en ny arbetsdag tog vid.

Lasse hade svårt att koncentrera sig på jobbet. När arbetsdagen var över gick han på lokal och drack öl innan han till slut åkte hem till Lagavägen igen.

I lägenheten väntade den döda kroppen i den instängda sommarvärmen. Lasse hade tagit med sig en presenning hem från jobbet och lindade in kroppen i den. Sedan gick han och lade sig.

Främling fann kroppen

När han vaknade på pingstdagens morgon tog han tunnelbanan till söder och gick till Katarina polisstation. Han stod utanför både länge och väl och övervägde att anmäla sig själv.

Till sist vände han på klacken och gick till ett ölkafé i stället. Där träffade han en turist från norra Sverige. Denne bjöd han hem till sig på en grogg och lovade underhålla gästen med dragspel. Men när de närmade sig huset på Lagavägen vände sig ­Lasse till främlingen och sa plötsligt:

– Det ligger ett lik i min lägenhet.

Främlingen stirrade på honom och skrattade till, i tron att det var ett skämt.

Men när de kom till lägenhet fick han sitt livs chock.

I vardagsrummet låg ett bylte inrullat i en presenning. Ett par fötter stack ut från ena änden och gästen gick vantroget fram och lyfte på fliken på den andra änden. Då fick han se en död man i brun kostym med ett skotthål i pannan.

Under tiden hade Lasse ställt fram sprit och snapsglas. Sedan gick han till en garderob och tog fram ett salongsgevär.

– Nå, hur blir det? Hjälper du mig med att skaffa fram en lastbil eller ska jag skjuta dig också? frågade han och riktade geväret mot sin gäst.

Gästen fann sig snabbt, lovade att ordna en bil och de gick tillsammans till busshållplatsen. Lasse stod kvar medan hans vän klev på bussen och åkte hemåt.

Larmade till busschaufför

Klockan var strax efter 18.30 när Karl Hugo Sundberg rattade ut sin buss från Lagavägens hållplats. Han hade bara hunnit ett hundratal meter när den nypåstigne passageraren vände sig till honom och sa:

– Det var det ruskigaste jag varit med om ...

Karl Hugo berättade senare för polisen att passageraren lämnat en kort berättelse om en man som var skjuten och låg i en lägenhet. Han berättade också att Lasse sagt att han skjutit mannen på fredagskvällen och sedan pekade han ut huset.

Men hans försök att få passageraren att kontakta polisen hjälpte inte – passageraren vägrade att bli inblandad och till sist var det Karl Hugo själv som stannade bussen, hittade en telefon och ringde larmnumret.

När gästen åkt iväg gick Lasse tillbaka till sin lägenhet och gick ut i köket. Där tog han fram sin största kökskniv och började stycka kroppen. Sedan lade han ner kroppsdelarna i två koffertar som han tagit ner från vinden. Han ställde dem i tamburen och gav sig av hemifrån, planlöst som han gjort ända sedan han begick mordet.

Men vad han inte visste var att polisen var honom på spåren.

Så snart busschauffören kontaktat dem begav de sig till Lagavägen och undersökte minutiöst alla trappuppgångar i huset som busspassageraren pekat ut. Och till sist fann de vad de sökte.

I portuppgång nummer 3 kändes redan en omisskännlig lukt som ledde dem till den lägenhet där det stod ”Berg”. När de brutit upp dörren stod koffertarna i tamburen, de öppnade dem och fann en styckad människokropp – en fasansfull syn.

Vem var offret?

Gripandet skedde lugnt och odramatiskt. Polisen väntade helt enkelt tills ­Lasse kom hem framåt natten och han följde med utan motstånd.

Utan att tveka erkände vad han gjort – men nu fick polisen ett annat problem. Vem var den mördade mannen? Lasse själv hade ingen aning om vem det var han skjutit den där natten och nu tog ett intensivt identifieringsarbete sin början.

Sent på annandagens kväll hade kriminalens brottsplats­expert Otto Wendel, med medhjälpare, lyckats rekonstruera det okända offrets utseende och kroppsbyggnad. Därmed kunde man också fastställa ett ungefärligt signalement.

Offret var mellan 40 och 50, med mellanblont hår, blå ögon och mellanblont år. Ett särskilt kännetecken var att han saknade framtänder i både över- och underkäke och att hans vänstra örsnibb var fastvuxen. Men det som till sist löste gåtan var ett kvitto från en kemtvätt på Västerlånggatan i Gamla stan.

En dryg vecka efter mordet kunde polisen fastställa att offret var den 44-årige hamnarbetaren Per Gunnar Löthberg, som flyttat till Stockholm från Gävle flera år tidigare och som jobbade som daglönare i Stadsgården.

Utredningen leddes av kommissarie G.A. Johansson och överkonstapel Sten Hammargren. Läkaren som undersökte Lasse konstaterade att han led av en nervsjukdom, men att han inte tidigare visat våldstendenser.

Han var född i Järvsö, hade anhöriga där, och levde till synes ett ordnat liv. Samtidigt verkade han loj och märkligt oberörd över vad han gjort. När polisen vallade honom på mordplatsen räckte han hånfullt ut tungan åt de journalister och fotografer som var på plats.

När fallet nådde rätten var frågan om gärningen skulle bedömas som mord eller dråp. Åklagaren pekade på brutaliteten, på styckningen och på att kroppen legat i två dygn. Försvaret lyfte fram Lasses psykiska tillstånd, hans förvirring, hans irrationella beteende efter dådet.

Till slut landade rätten i att det rörde sig om dråp. De ansåg att Lasse handlat i ett tillstånd av stark sinnesrörelse, att han led av en allvarlig psykisk störning och var farlig.

Han dömdes till vård och tillbringade många år på sluten psykiatrisk anstalt. Efter utskrivningen levde han i anonymitet fram till sin död på 1980-talet.