Konstförfalskaren som svindlade Hermann Göring
Det var ingen Vermeer, jag målade den själv
I maj 1945 bröt sig amerikanska soldater in i en saltgruva i Österrike där nazisterna förvarade tusentals stulna konstskatter. Nu följde ett drygt arbete att försöka återbörda dyrgriparna till sina rättmätiga ägare - eller deras efterlevande. Bland konstverken fanns tavlan ”Jesus och äktenskapsbryterskan” av den framstående nederländske 1600-talsmålaren Johannes Vermeer. Det visade sig att konstnären Han van Meegeren i Amsterdam var inblandad i försäljningen av tavlan. Han arresterades och riskerade dödsstraff för att sålt en nationalklenod till fienden när han kom upp med ett häpnadsväckande försvar.
”Tror ni att jag skulle sälja en oskattbar Vermeer till nazisterna? Det var ingen Vermeer, jag målade den själv.”
För att styrka sitt påstående sa han att han även målat andra Vermeertavlor som hängde på museum runt om i Nederländerna. Enligt van Meegeren hade han velat hämnas på ett snorkigt konstetablissemang som avfärdat honom som talanglös. För att sätta van Meegeren på prov lät domstolen honom måla en falsk Vermeer i rättssalen ”Jesus och de skriftlärda i templet”. Resultatet var mycket nedslående och pinsamt – för landets förnämsta museum och experter. Allmänheten älskade mannen som dragit både Göring och konstexperterna vid näsan och van Meegeren blev en nationalhjälte. Men håller bilden om den patriotiske bedragaren för en närmare granskning?
Vermeer med plastfärg
Henricus Antonius ”Han” van Meegeren föddes år 1889 och var en framgångsrik porträttör och landskapsmålare. Kritikerna menade dock att han saknade den kreativa gnista som utmärker en sann konstnär. Kanske var det så eller så hade han bara oturen att verka i fel konstepok. Liksom nazisterna fördömde van Meegeren modern konst som degenerad, kommunistisk och judisk. Hans ideal var istället mästarna från 1600-talet och en av dem, Johannes Vermeer från Delft, var mycket intressant för en förfalskare. De tavlor av Vermeer som bevarats för eftervärlden hade nästan alla målats när han var över 30 år gammal. Oftast var det små tavlor som föreställde scener inomhus. Men den framstående konsthistorikern Dirk Hannema trodde att Vermeer under tidigare år hade skapat stora tavlor med religiösa motiv. Van Meegeren såg sin chans och förberedde sig omsorgsfullt.
Han skaffade en duk från 1600-talet och samma slags pigment som Vermeer använt. För att ge intryck av färg som hårdnat under flera hundra år blandade van Meegeren sin oljefärg med en slags flytande plast. Penseln var av grävlingshår precis som den gamle mästarens. Att van Meegeren inte kunde måla exakt som Vermeer spelade ingen roll då tavlan skulle utges komma från en ung konstnär som ännu förfinade sin stil. I sju månader arbetade van Meegeren med att skapa tavlan ”Jesus i Emmaus” och till slut kändes det som om han faktiskt vore Vermeer på riktigt. När duken var färdigmålad hettade van Meegeren upp den så att färgen hårdnade. Så rullade han den för att skapa sprickor. Däri gned han gammaldags tusch för att imitera gammal smuts. När det var dags att sälja tavlan var Van Meegeren noggrann med att agera via ett intet ont anande ombud.
Identitetsstöld
Hösten 1937 kontaktades Vermeerexperten Abraham Bredius av en advokat som förklarade att han företrädde en förnäm men fattig familj som ville bli förbli anonym. De måste sälja en Vermeertavla och ville få äktheten bekräftad. Bredius prisade tavlan som ”Det främsta mästerverket av Johannes Vermeer från Delft” och den köptes av Dirk Hannema för ett konstmuseums räkning. Betalningen för ”Jesus i Emmaus” var högre än priset för en äkta Rembrandt som såldes vid denna tid.
I maj 1940 invaderade tyskarna Nederländerna men för van Meegeren som beundrade nazisterna var detta ingen nationell katastrof. Istället såg han ockupationen som en chans att berika sig själv ytterligare. Van Meegeren producerade i snabb takt flera Vermeertavlor med religiösa motiv. Han målade allt slarvigare samtidigt som han tog ännu mer betalt. Det verkar nästan som han njöt av att testa hur dåliga tavlor som konstexperterna var beredda att svälja. En riktigt taffligt målad tavla förklarades efter en inledande tveksamhet vara äkta då Hannema intygade att den var målad av samme konstnär som skapat ”Jesus i Emmaus”. Man kan säga att van Meegeren nu lyckats stjäla Vermeers identitet! En taktik som van Meegeren använda för att förmå nederländska samlare att köpa hans Vermeertavlor var att påskina att tyskarna också var intresserade. För nazisterna var nämligen de gamla nederländska mästarna ”arier” vilka målade i en hedervärd germansk tradition. Adolf Hitler hade lagt vantarna på en äkta Vermeer och Herman Göring ville inte vara sämre. Han köpte ”Jesus och äktenskapsbryterskan” och i utbyte fick van Meegeren flera äkta tavlor av gamla nederländska mästare!
Den största bluffen
Men när det gällde affären med Göring hade van Meegeren slarvat med att hålla sig i bakgrunden och efter befrielsen hamnade han bakom galler. Här ansåg han det klokast att komma ut som förfalskare och låtsat att han svindlat Göring av patriotiska skäl. Han var så charmig och övertygande att han t o m fick förhörsledaren, som var en äkta motståndshjälte och dessutom jude, på sin sida. Van Meegeren blev så folkkär att han kunde skaka av sig sitt vanhedrande beteende under ockupationen. Det spelade ingen roll att han umgåtts med nazister och festat samtidigt som vanliga nederländare förföljts och svultit ihjäl. En journalist upptäckte att van Meegeren skickat en bok med sin konst till Hitler med dedikationen ”Till min älskade Führer med tacksam beundran”. Men Van Meegeren hävdade att dedikationen var förfalskad - och blev trodd.
Under rättegången var Van Meegeren lugn och överlägsen till skillnad från de ytterst generade vittnena från konst- och museivärlden. När han pressades om den ca 1 miljard han tjänat sa han:
”Men naturligtvis måste jag begära mycket pengar. Annars hade ingen trott att de var äkta Vermeers”.
Rätten gav van Meegeren bara ett års fängelse för de förfalskningar han sålt till sina landsmän. Domaren menade att den känslige van Meegeren blivit sinnesförvirrad av skoningslös konstkritik, och att man måste ta hänsyn till att hans hälsa var dålig. Van Meegeren hade faktiskt svagt hjärta och dog den 30 december 1947 innan han hunnit börja avtjäna sitt straff. En stor del av sin förmögenhet hade han lyckats skriva över på sin fru.
Efter hans död har konsthistoriker konstaterat att han var i full gång med sin förfalskarkarriär redan innan konstkritiker sågade de tavlor han ställde ut under eget namn.
Medan van Meegeren fortfarande levde började andra konstnärer måla tavlor som de utgav var skapade av honom. Så förmodligen cirkulerar än idag både 1600-tals konst som van Meegeren förfalskat och falska tavlor signerade ”H. van Meegeren” på den internationella konstmarknaden.