Lisbeth bor i hemsökt hus: "Spökena följer efter om jag flyttar"

Därför firar vi Halloween

Efter reklamen: Därför firar vi Halloween

Som en magnet drogs Lisbeth till det idylliska gula huset, omgivet av en ljuvligt doftande nyponhäck, på sina dagliga promenader.

När hon och nya maken Torbjörn många år senare bokat tid för visning med en mäklare stod de plötsligt utanför just det huset. Som ett tecken och de slog till. Idyllen raserades strax av spöken som gav sig tillkänna med blodspår, skrämmande siluetter och ljud om nätterna.
Nu har de bott i spökhuset i 35 år.

– Spökena följer mig om jag flyttar, säger Lisbeth Tunander.

Köpte drömhuset – sen började det spöka

I dag är huset på Gilleshöjden rödmålat med en låg tujahäck som inramning på framsidan. Fortfarande idylliskt. Ingenting röjer husets ruvande hemlighet om andar som ömsom söker kontakt och ömsom trakasserar husets invånare. Frågan är om det är huset, platsen eller Lisbeth som är portalen till den andra sidan.

Lisbeth Tunander öppnar glatt dörren och välkomnar in i ett shabby chic-inrett hem. Vid hennes sida finns maken Torbjörn och en sprudlande Pricken – en glad och nyfiken vovve. Utmärkande i inredningen är alla änglar: små och stora prydnader, på hyllor, fönsterbräden, hängandes från taket och på tavlor och kylskåpsmagneter.

– Jag har dem som skydd. Prydnader av änglar sägs skydda mot onda andar, säger Lisbeth.

Lisbeth är en genuint varm dam i 70-årsåldern som inbjuder till långa samtal. Hon är en konstnär som brinner för julen. Herrgården i Hällefors beställer årligen en stor granbock från henne.

Redan vid Halloween står ett långbord framme på övervåningen i hallen med material: stubbar, grenar och loppisfynd, som ska bli dekorationer att sälja på julmarknader. Lisbeth berättar att hon brukade hålla till i källaren och pyssla när barnen var små, men hon får en obehaglig känsla av att vara bevakad där nere och hon vistas högst ogärna där på egen hand längre.

Änglar i rummen – skydd mot onda andar

Under de senaste 35 åren har det här varit Lisbeth och Torbjörns hem. Tillsammans med Lisbeths tre döttrar från ett tidigare äktenskap flyttade de in i huset på Hammarvägen i Hällefors.

Under många år innan hon träffade Torbjörn hade Lisbeth stannat till framför huset under sina promenader och beundrat det. Med magnetisk kraft hade huset sugit henne till sig. Så när det visade sig att det var just det huset som mäklaren bjudit in dem till för visning så kändes allt rätt och de slog till.

Här föddes deras två gemensamma barn. De har haft flera hundar. Alla i familjen har fått vänja sig med att oförklarliga ting händer i huset. Ande-rensningar har skett och det har blivit lugnt en tid för att sedan rulla på igen.

I dag är de pensionärer och barnen är utflugna. Det är bara Pricken som finns kvar med dem nu. Lisbeth och Torbjörn älskar fortfarande själva huset. Det är de ovälkomna gästerna som solkar kanterna. Men de har ändå valt att bo kvar.

– Jag vet inte var vi annars skulle bo. Vi tycker så mycket om det här huset och jag har fått höra från medier att jag själv är ett dragplåster. Spökena följer mig om jag flyttar, säger Lisbeth.

Blodfläckar på gardinerna – tog hjälp av ett medium

Det dröjde inte lång tid efter att det nykära paret flyttat in i huset tills de insåg att huset var hemsökt. Knarrande fotsteg över golvplankor där ingen levande befunnit sig vid tillfället och ljudet av dörrar som öppnades och stängdes. En obehaglig krypande känsla från att inte vara ensamma i huset. Diffusa siluetter. Olika dofter.

– Hundarna har ofta stått och stirrat ut i intet och morrat. De känner av något och djuren kan man inte lura, säger Lisbeth.

Barnen har alla fått sin beskärda del av ljud och syner. En av döttrarna såg ofta en man i hatt stå vid fotändan av sängen. Sonen hörde vid upprepade tillfällen ljuden av spadtag nedanför sitt fönster.

Flera år senare vid en dränering av husgrunden fann de en rostig gammal spade i jorden från den plats där spadtagen hörts.

En av många skräckfyllda upplevelser var när Lisbeth skulle stryka gardiner. Det var en kväll runt jul som Lisbeth plockade fram strykbrädan och ställde fram den i rummet som i dag är deras sovrum, detsamma rum där sonen hörde spadtagen i. Hon plockade fram gardiner och höll upp dem för att kontrollera så det blev ett matchande par och det började plötsligt rinna blod.

– Dropp, dropp, dropp. Det blir stora mörka blodfläckar på gardinerna, strykbrädan och min hand. Jag tänker vad är det som händer? Blöder jag näsblod?

Lisbeth blödde inte näsblod och gick genast ut i badrummet för att skölja ren handen och se om hon skurit sig på något. Hon ropade dit Torbjörn som också inspekterade hennes händer utan att finna ett sår.

Var det då bara en synvilla tänkte Lisbeth, något ljus som kom in genom fönstret från vägen.

Men blodet fanns kvar på gardinerna och strykbrädan. Hennes man och döttrar såg det tydligt. Ingen förklaring till blodet fanns.

– Det var så otäckt så det kan du inte tänka dig!

Gardinerna slängde hon i tvättmaskinen. Överdraget till strykbrädan byttes ut. Det enda som i dag vittnar om händelsen är ett brunfläckat band som hänger under strykbrädan.

– Det var över mitt förstånd. Jag tyckte det var så obehagligt! Jag tänkte att det måste ju vara något fel med mig, så då tog jag hit ett medium.

Ingela Collin kom dit, ett medium som gått i lära hos Terry Evans, känd från tv-programmet Det okända.

– Ingela sa att det hade hänt något så brutalt där i närheten av huset, så brutalt så hon ville inte gå in på det, men det hade sökt sig till mig.

Ingela Collins förklarade också att Lisbeth hade upplevt något stort. Det var en kväll när hon och dottern var själva hemma. Lisbeth hade krupit till sängs och dottern satt vid datorn ute i hallen på övervåningen då tunga fotsteg och något som lät som en släpande käpp hördes komma upp för trappen.

Skrikande sprang dottern in till mamma och tryckte sig mot hennes rygg under täcket, med kudden hårt över öronen. Lisbeth låg där och lyssnade, då blöta klafsande fotsteg kom över korkmattan och temperaturen i rummet skiftade mellan varmt och kallt.

– Där och då tänkte jag att det här händer inte. Det är inte jag som upplever det. Men jag hade hört att man skulle fråga andar vad de vill så försvinner de, så jag lyckades väsa fram frågan till slut. Och då försvann det kalla, och sedan det varma. Ingela sa att det var änglarna som var det varma, och de var där för att skydda oss.

Märkliga händelser på natten

En natt under det första decenniet de bodde i huset hade Torbjörn precis gått till sängs efter ett nattskift på Ovako. Han hade inte fallit helt i sömn, då han plötsligt kände hur någon hoppade på honom och hur fingrar klämdes runt halsen.

– Jag flög upp ur sängen och röt: ”Nej den här gubben går inte! Nu vill jag vara ifred!”. Jag var både rädd och förbannad. Strypgreppet släppte när jag for upp och det blev alldeles lugnt i rummet, säger Torbjörn.

Det var inte det enda överfallet på Torbjörn i parets dubbelsäng. Många gånger har han vaknat upp med rivmärken på ryggen som dykt upp under natten.

– Jag säger till Lisbeth när jag vaknar: ”Titta, jag har inga naglar. Inte kan jag riva mig själv heller.”

För inte allt för länge sedan vaknade han upp då han sparkades ur sängen och damp i golvet.

– Jag tittade på Lisbeth och hon sov.

Paret intygar att Lisbeth som är betydligt mindre till växten och har en dålig höft inte skulle ha krafter till att sparka Torbjörn ur sängen om hon så hade drömt en mardröm.

– Jag var ju fundersam. Vem var det? Jag tog reda på en del grejer vid ett dödsbo som skulle slängas. Kanske det inte uppskattades? Man funderar ju om det finns något samband, säger Torbjörn och fortsätter:

– Men samtidigt så har det hänt så mycket här i huset genom åren så det blir så att jag bara tänker: ”Jaha, nu hände det här” och rycker på axlarna åt det.

Flera gånger har Torbjörn fått åka hem under sina nattskift på Ovako till Lisbeth och barnen då de varit rädda till bristningsgränsen. För att finna hemmet lugnt. Andarna kommer och går.

– Jag vågar ju inte gå i trappan utan att hålla mig hårt i räcket. Så fysiska som spökena varit så vet jag inte om jag kommer bli knuffad, säger Lisbeth.

Doften av nybryggt kaffe

Genom åren har de tagit hjälp för att rensa huset från andarna åtta gånger. Det har hjälpt för stunden men spökerierna kommer alltid tillbaka.

Det är inte bara i huset konstiga ting har uppmärksammats. De hörde om en kvinna som kört bil en kväll när snön föll på gatan några hus bort och det hade dykt upp tre kvinnor i gammalmodiga kläder från ingenstans framför bilen. Hon tvärnitade och rusade ut, men såg inga spår av vare sig kvinnorna eller deras fotsteg i nysnön.

På frågan om vad som gör denna plats öppen för andevärlden – Lisbeth, huset eller själva Gilleshöjden – har ingen kunnat ge dem svar. De har letat i kommunens arkiv och på biblioteket men det har varit svårt att hitta någon historik om platsen.

Det förnämligaste inslaget i allt är doften från nybryggt kaffe som dyker upp titt som tätt i huset.

– Då är jag säker på att det är min mamma som är här på besök. Hon får gärna stanna, säger Lisbeth med ett leende.