Maken kastade syra på Marias ansikte: ”När jag såg mig i spegeln ville jag dö”
Som 21-åring blev Maria Rashidi ihop med Rahman, en två år äldre släkting i Iran, och snart stod bröllopet. På den tiden var det varken konstigt eller ovanligt med äktenskap mellan släktmedlemmar och Maria och Rahman blev stolta föräldrar till tre barn, två flickor och en pojke.
– När Rahman kom in i mitt liv var det kaos i min familj. Mamma hade dött och pappa hade varit med om en svår bilolycka. Pappa sörjde mamma och hade benen i gips. Rahman tog ut min pappa på promenader och läste böcker för honom. Han sa att han älskade mig, men från min sida fanns det ingen kärlek. Det visste han om, berättar Maria.
Två år efter bröllopet, 1979, fick Iran en ny politisk ledare: Ayatollah Khomeini. Stränga sharialagar infördes som slog hårt mot landets kvinnor. Nu gällde slöjtvång.
Maria, som var van vid att ha läppstift och att träffa killkompisar, kände sig som en fånge i sin nya, heltäckande slöja.
– I Rahmans familj var jag det svarta fåret. Jag gick inte med på deras regler och krav. Jag sa rakt ut vad jag tyckte om regimen och om det som stod i Koranen. Han tyckte att jag var en lösaktig kvinna, jag var inte den ärbara kvinnan som han hade önskat. Han led och tyckte hela tiden att jag svek honom, berättar Maria vars äktenskap kom att präglas av slag och hårda ord.
– Rahman var jättereligiös och blev rektor på en skola. Till skillnad från hans kvinnliga personal täckte jag mig inte mitt hår. ”Du är en billig hora, det är din moster och din syster också”, sa han. Han påminde mig hela tiden om vilken dålig hustru jag var, minns Maria.
Började studera svenska
Åren gick och Maria började drömma om ett liv i Sverige – 450 mil bort. I Sverige hade hon släktingar och vänner som berättade om en tillvaro utan slöjor och religiösa tvång. Mitt under kriget mellan Iran och Irak, 1987, satte sig Maria på ett flyg med destination Stockholm.
– Efter en vecka i Sverige började att jag studera svenska. Det var jättespännande att komma till ett nytt land. Det tyckte barnen också, fortsätter Maria vars make också kom till Sverige – men ett och ett halvt år senare. Maria hade inbillat sig att ett liv i Europa skulle göra maken gott, att han i en modern miljö skulle skaka av sig sina värsta, religiösa uppfattningar. Dessa förhoppningar grusades dock redan då hon mötte upp honom på Arlanda:
– Hans kläder, hans skägg … Jag kände knappt igen honom, berättar Maria och tillägger att Sverige blev en mardröm för Rahman. I stället för att omfamna det nya landet, lära sig svenska och prova nya tankar, protesterade han högljutt mot Marias nya, västerländska vanor. Han blev även ännu mer kontrollerande. Till slut fick Maria knappt gå utanför ytterdörren – och när hon väl gjorde det fruktade hon för sitt liv.
– Jag trodde att han skulle skjuta ihjäl mig. ”Låt honom göra det”, tänkte jag till slut. Jag hade ändå inget liv. Jag var beredd på att dö och jag sa till mina vänner att jag när som helst skulle dö, berättar Maria som skaffade ett eget boende.
Kände hat
Rahman grät förtvivlat och försökte få Maria att förstå att hon var hans ägodel, och att hon borde ge äktenskapet en ny chans. En skilsmässa var nämligen emot alla hans principer – och vad skulle släktingarna i Iran säga? Ville hon verkligen dra vanära över familjen?
Rahman lovade bot och bättring och på kvällen den 19:e september 1997 träffades makarna för att prata om framtiden och barnen. Maria vägrade dock att backa. Hon ville skiljas, punkt slut.
– Vilken främmande människa jag såg framför mig när vi satt där på kaféet. Herregud, vad jag hatade honom. Om jag går tillbaka till honom så blir det samma helvete som jag haft i 18 år, tänkte jag. Så jag sa att jag kommer inte tillbaka. ”Är det ditt sista besked?”, frågade han. Sedan ville han köra hem mig till min lägenhet.
Rahman lämnade kaféet för att hämta bilen. Han var borta misstänkt länge. Något var lurt, tyckte Maria, men Rahman återvände efter en stund och färden gick därefter mot Marias bostad i förorten.
Maria lämnade bilen med raska steg och satte kurs mot portuppgången.
– Där stod en ung man och frågade vad klockan var. Jag sänkte blicken, kollade på klockan. Den var 21:45. Samtidigt fick jag något i ansiktet, från pannan och ner. Jag kände smärta, smärta och smärta. Det sved. Jag skrek. Jag såg inget. Allt blev vitt.
Transplanterade hud från rygg
Svårt brännskadad hamnade Maria på Karolinska sjukhuset där hon hölls nersövd i tre dygn. När hon vaknade kände hon på sitt ansikte. Det var förändrat. Hur det såg ut kunde hon inte veta eftersom sjukhuspersonalen hade monterat ner spegeln i rummet.
– När jag förstod vad som hänt så hamnade jag i ett chocktillstånd. Jag försvann för verkligheten och hamnade i en värld som inte existerade, berättar Maria.
Rahman anhölls men släpptes på fri fot bara två dagar senare. Ett jättemisstag av åklagaren, visade det sig i efterhand. Rahman lämnade landet i raketfart och polisen lyckades aldrig gripa gärningsmannen som Rahman hade lejt för att utfört syraattacken.
Fakta. Maria Rashidi.
Ålder: 66 år.
Familj: Särbo, tre vuxna barn och tre barnbarn.
Jobbar som: Kvinnorättsaktivist och samhälls-debattör.
Bor: Stockholm.
Framtidsplaner: Ta hand om mig själv och förhoppningsvis få en någorlunda frisk ålderdom.
För Marias del väntade månader på sjukhus och rehabiliteringskliniker. Hud från rygg och lår transplanterades till hennes ansikte – som täcktes av en gummimask som hade hål för näsa, ögon och mun.
– När jag sedan såg mig själv i spegeln så ville jag bara dö, jag blev så deprimerad och jag orkade inte ta hand om mina barn. Jag mådde så otroligt dålig, men tiden gick och jag fick gå igenom massor av behandlingar och operationer. Sammanlagt 104 stycken. Jag uppfylldes också av en vrede. Vad hade jag gjort för att förtjäna det här? Varför ska kvinnor kuvas och dö eller tvingas leva som invalider? När jag hade tillfrisknat så bestämde jag mig för att förklara krig mot hederskulturen och patriarkatet som varje år skördar så många liv, berättar Maria.
Begränsad syn
År 2001 bildade hon Kvinnors rätt – en organisation som nu har 450 medlemmar. Maria håller föredrag, träffar politiker och anordnar träffar för barn vars mödrar lever under kvinnoförtryck.
Syraattacken för 25 år sedan minns hon som i går, men hatet mot ex-maken är puts väck. För Rahman känner hon ingenting.
– Det är helt blankt, säger hon.
Plågas du fortfarande av syraattacken?
– Ja, och det kommer jag göra livet ut. Synen är väldigt begränsad. Framför allt när det är mörkt ute. Då ser jag nästan ingenting. Därför måste jag åka färdtjänst. Jag skäms inte för att mitt ansikte är brännskadat, men den förlorade synen är en sorg. Jag kan bli så jäkla förbannad när jag tänker på det.
Sedan elva år tillbaka lever Maria i en ny relation. Vem den nya mannen är vill hon inte avslöja. Maria berättar att mannen ifråga ogillar rampljuset.
– Hur som helst är han Rahmans raka motsats. Han är lugn, harmonisk och ömsint, sammanfattar Maria.
Och Rahman, då? Honom behöver Maria inte längre oroa sig för. Den 25:e juni 2009, samma dag som Michael Jackson avled, fick hon veta att Rahman hade avlidit av hjärtattack, 54 år gammal.
– Tidigare på dagen hade jag demonstrerat mot Islamska regimen på Sergels torg. När jag kom hem fick jag ett samtal från min syster i Iran. Hon berättade att Rahman hade dött. Jag var ledsen för att han aldrig ställdes till svars. Han borde fått fängelse. Minst livstid.
Fakta. Kvinnor & heder
Hedersrelaterat våld och förtryck handlar om att upprätthålla familjens anseende och status genom att kontrollera flickors och kvinnors sexualitet. Det innebär att rykten kan räcka för att en familj ska anses förlora sin heder. Det kan medföra att flickor och kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp inte vågar berätta om det, och att de skuldbelägg som det kommer fram.
Källa: Hedersförtryck.se