Lästips:LäsarberättelserVirkaTrädgårdHusmorstipsLoppisMidsommarCamping

Meeri, 72, dolde sin läggning i årtionden – nu vågar hon vara sig själv fullt ut

06 aug, 2021 
Minna Wallén-Widung
Meeri Liimatainen 2021 i Malmö.
Att leva som öppet homosexuell var i årtionden förenat med stort stigma, och i många år tvingades Meeri Liimatainen, 72, dölja vem hon egentligen var. Efter att ha överlevt både övergrepp och trakasserier, känner hon i dag att hon äntligen har hittat en plats där hon är välkommen precis som hon är – på seniorverksamheten hos RFSL Malmö.
– Bland de här människorna behöver jag inte vara på min vakt, säger hon.
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto
Annons

Att beskriva Meeri Liimatainens liv som händelserikt är en underdrift. Under sina 72 år har hon varit med om mera än de flesta av oss får uppleva under en hel livstid, även om Meeri själv försöker att tona ner de dramatiska vändningarna.

– Det var så mitt liv blev helt enkelt, konstaterar hon.

#Regnbågskärlek

Det kan vara din son, dotter eller granne.
Vi talar om att alla har rätt att vara som de är och älska vem de vill. Homosexuella, bisexuella, trans- och queerpersoner, intersexuella och asexuella. Tillsammans blir det förkortningen HBTQIA. Människor som varje dag utsätts för våld, hat och diskriminering.
För trots att många anser sig upplysta så är fördomarna fortfarande ett stort problem. I en rad artiklar vill vi slå hål på dem. Och slå ett slag för världens största regnbågsevent i Malmö och Köpenhamn i augusti.
Mer om kampanjen #Regnbågskärlek på allas.se

Meeris historia tar sin början i mellersta Finland där hon föddes i slutet av 1940-talet. Hennes mamma var ensamstående och försörjde sig och sin flicka genom att arbeta som piga på en bondgård. Den tvååriga Meeri lämnades ensam hemma och fick sysselsätta sig bäst hon kunde. En dag råkade hon dra ner kaffehurran från vedspisen och fick den varma drycken över sig. Än i dag har hon kvar märken på halsen, och efter olyckan beslutades det att Meeri skulle placeras i fosterhem.

Meeri Liimatainen på en regnbågsfärgad bänk i Malmö.
Meeri Liimatainen.

– Där var det ordning och reda och man fick börja jobba på gården så tidigt som möjligt. Det sägs att jag blev bästa kompis med en gris. Grisen passade mig och för att veta var vi var hade de satt fast en kedja runt grisens hals, som gjorde spår i marken där vi gick fram. En dag ledde spåret ner till ett dike, som slutade nere i sjön. Som tur var hade vi somnat på vägen innan vi hann fram till vattnet, men efter den gången fick jag inte gå ute mer.

Se också: Ann-Christine Ruuth: ”Rolf Lassgård var perfekt som transkvinna”

Ann-Christine Ruuth: ”Rolf Lassgård var perfekt som transkvinna”Brand logo
Ann-Christine Ruuth: ”Rolf Lassgård var perfekt som transkvinna”

Utsattes för övergrepp som barn

Livet på gården var ingen dans på rosor. Redan i ung ålder tvingades Meeri utstå saker som inget barn ska behöva gå igenom. Som åttaåring fick hon besök av grannfamiljens son, som ville ”leka doktor”.

Annons

Jag grät i dagar. Jag hade förlorat ett hem

– Han stack mig med pinnar i underlivet och lyckades skada mig där nere. En dag när jag låg i landet och plockade potatis och han gick förbi för att hämta posten, kastade jag en sten på honom. ”Här ska du få för att jag har ont i underbyxorna”, tänkte jag och ville hämnas. Det slutade med att jag blev ivägskickad till fosterfamiljens äldsta dotter för att ta hand om hennes barn hela sommaren.

Efter några år kom Meeris mamma och hämtade hem henne. Att skiljas från den enda familj hon då kände till var smärtsamt.

– Jag grät i dagar. Jag hade förlorat ett hem och det tar tid att vänja sig vid. Men sedan började jag tycka om min mamma. Hon var hemma på dagarna och jobbade som bagare på nätterna.

Bestämde sig för att lämna landet

Men även om tillvaron kändes lite ljusare ett tag, skulle det komma att bli betydligt värre. Under de kommande åren träffade Meeris mamma flera män som kom in deras liv. Män som inte ville väl, som misshandlade och som begick övergrepp. Meeri minns hur en av männen tog stryptag på hennes mamma och inte släppte förrän Meeri själv hoppade upp på hans rygg och bet det hårdaste hon kunde. Hur en annan, hennes styvfar som sedermera skulle bli pappa till hennes halvsyster, tog för vana att klämma henne på brösten och som vid ett tillfälle försökte våldta henne på väg hem från ett restaurangbesök.

En svartvit bild på Meeri Liimatainen från 70-talet.
Meeri Liimatainen tog sig till Sverige som 15-åring.

Till sist kände Meeri att hon hade fått nog och ställde sin mamma mot väggen.

– Jag sa att antingen flyttar han eller så flyttar jag. Hon svarade bara att han inte skulle någonstans, hon väntade ju hans kärleksbarn dessutom. Hon trodde inte heller att jag skulle klara mig särskilt länge om jag gav mig av.

Annons

Klarade inte av skolan

Meeri beskriver hur hon under uppväxten aldrig fick någon typ av beröm eller uppskattning. När andra vuxna frågade vad Meeri skulle bli när hon blev stor, svarade hennes mamma att det inte skulle bli något alls av henne. Att dessutom behöva utsättas för övergrepp, våld och fylla i hemmet gjorde att Meeri hade svårt att lyckas i skolan trots att hon var både smart och vetgirig.

– Det kändes hemskt att höra att jag aldrig skulle bli någonting. Med sådana hemförhållanden klarade jag inte av skolan till slut. Jag gick aldrig ut gymnasiet, det misslyckades. Vad skulle jag gå i skolan för, jag som ändå aldrig skulle bli något?

Det kändes hemskt att höra att jag aldrig skulle bli någonting

Blev förälskad i tjejer

I tonåren började Meeri upptäcka att hon blev förälskad i tjejer snarare än i killar. Som fjortonåring träffade hon en några år äldre tjej och de två började träffas i smyg. Men att berätta om den nyfunna förälskelsen för någon var totalt uteslutet – homosexualitet var olagligt och den andra tjejen som hunnit fylla 18 år riskerade att hamna i fängelse. Även om kärleken inte höll i sig hade något väckts hos Meeri och känslan av att hon måste ge sig av blev allt starkare.

Annons

– Jag ville åka därifrån och ta mig så långt bort som möjligt. Jag bad mamma om 50 mark. Jag fick pengarna och ett rågbröd. Hon trodde nog inte att jag skulle ta mig längre än till närmsta busshållplats.

Hamnade i Helsingborg

Men Meeri var beslutsam. Att stanna kvar i hemmet eller ens i landet var otänkbart. 15 år gammal reste Meeri ensam till Sverige och hamnade i Stockholm. Hon sov i trappuppgångar, inhyst hos ett gäng alkoholister eller i Frälsningsarméns sovsalar. Ibland fanns det jobb som diskare på ett hotell, och då visste hon att hon åtminstone skulle kunna äta sig mätt den dagen eftersom hon fick med sig smörgåsar hem. Men snart bestämde hon sig för att resa söderut. Hon liftade med lastbilschaufförer och hamnade i Helsingborg.

– Där träffade jag ett gäng finska kvinnor som jobbade i gummifabriken. Eftersom jag var under 18 kunde jag inte få jobb där, men jag kunde åtminstone bo med en av tjejerna på flickhotellet.

Försökte ta sitt liv

I Helsingborg fick Meeri fina stunder, men upplevde också ett av de värsta trauman man kan vara med om. En kväll överfölls hos av två män som utsatte henne för en brutal våldtäkt.

– Jag förstod direkt att det inte var lönt att slåss. ”Vi ska göra en hora av dig”, sa de.

En äldre svartvit bild på Meeri Liimatainen.
Livet i Sverige blev inte lätt för Meeri.

Till följd av våldtäkten blev Meeri gravid. Fast besluten att inte utsätta ett barn för samma typ av uppväxt som hon själv hade fått, kämpade hon för att få genomgå en abort – något som inte var tillåtet på den här tiden om man inte hade särskilda orsaker till det. Meeri ljög och sa att hon hade tagit stora mängder LSD. Eftersom forskarvärlden var intresserad av att ta reda på mer om hur droger påverkade foster, beviljades hon till sist en abort. Efteråt mådde hon mycket dåligt.

Annons

– Jag planerade väldigt noga för hur jag skulle ta mitt liv och gjorde ett försök att dränka mig. Jag simmade så långt ut jag kunde och sedan minns jag inte så mycket mer än att allt blev grönt och jag hörde klassisk musik. Sedan var det någon hurtbulle som sprang förbi och räddade mig.

Jag planerade väldigt noga för hur jag skulle ta mitt liv

Tvingades dölja sin läggning

Meeri blev inlagd på en psykiatrisk klinik, eller mentalsjukhus som det kallades på den tiden. Efter ett tag kunde livet återgå någorlunda till det normala, även om hon alltid bär med sig traumat av det hon blev utsatt för. Att dessutom behöva dölja vem hon egentligen var och aldrig öppet berätta om sin homosexualitet, tärde hårt på henne.

Först 1979 bestämdes att homosexualitet inte längre skulle klassas som en sjukdom i Sverige, men även efter det upplevde Meeri att det var svårt att leva öppet. För att få kontakt med andra tjejer skrev hon ibland kontaktannonser i veckotidningarna.

– Där kunde man skriva ”annorlunda tjejkompis sökes” eller ”svar till annorlunda”. Som fritidsintressen skrev man ”naturen” eller ”djur” i stället för bakning eller knyppling. Det var som kodord. Sen fick man vänta kolossalt länge på svar och det var alltid ett lotteri, för man visste ju inte om den som svarade hade förstått kodorden.

En äldre svartvit bild på Meeri Liimatainen.
Att leva öppet som lesbisk var uteslutet för Meeri under många år.

Svårt att leva öppet som homosexuell

Med tiden hittade Meeri sin plats i tillvaron. Hon började på en folkhögskola och träffade där en lärare som tog henne under sina vingar, som uppmuntrade och fick Meeri att tro på sig själv igen. Meeri fick jobb som vårdbiträde och utbildade sig så småningom till undersköterska.

Annons

Detta är HBTQIA+

HBTQIA+ är ett samlingsbegrepp för personer som avviker från samhällets normer rörande sexualitet eller könsidentitet. Förkortningen står för homosexuella, bisexuella, trans, queer, intersex och asexualitet. Plustecknet visar att det även finns fler termer inom det här paraplybegreppet.

Under flera decennier jobbade hon inom vården, framför allt med patienter med psykisk ohälsa och personer som hade missbruksproblem. Men inte en enda gång berättade hon om sin läggning för sina arbetskamrater eller sin chef, trots att hon levde i flera långa relationer med olika kvinnor. Även om det i laglig mening inte längre sågs som en sjukdom, grodde fördomarna mot homosexuella fortfarande på många håll.

– Jag flyttade från stan till en gård ute på landet. Då ville jag att min flickvän skulle flytta med mig, men det vågade hon inte. Hennes arbetskamrater brukade säga ”jävla lesbo” och sådana saker, och då har man ju ingen lust att säga som det är. Så hon vågade aldrig visa upp vårt förhållande för någon annan och jag orkade inte med att hela tiden dölja det, så det tog slut.

Gifte sig som en politisk handling

På den skånska landsbygden byggde Meeri så småningom upp ett nytt liv. Hon hade får, hönor, ankor och hund och trivdes i samvaron med djuren. Hon engagerade sig också politiskt. Bland annat demonstrerade hon mot Vietnamkriget, men mer uppseendeväckande var att hon vid två tillfällen gifte sig av politiska skäl. Första gången var det med en bisexuell man i Polen som behövde lämna landet.

Annons

Hon vågade aldrig visa upp vårt förhållande för någon annan

– Vi fick spela upp hela kärlekshistorien, ta reda på allt om varandra för att vara förberedda inför förhöret med polisen. Men till slut lyckades vi och han fick komma hit till Sverige. Allting fungerade bra, vi gjorde upp vissa regler och höll oss till dem. Vi skilde oss efter sju år och för något år sedan flyttade han tillbaka till Polen. Kampen fortsätter, sa han.

Gav sig in i lokalpolitiken

Engagemanget för politik och framför allt för invandringsfrågor har vuxit fram hos Meeri genom åren. Som finsk invandrare i Sverige fann hon sig ständigt placerad i ett visst fack, enbart på grund av sitt ursprung. Folk som tyckte att hennes namn var för svårt att uttala kallade henne kort och gott för ”finskan” i stället, ett smeknamn Meeri blev innerligt trött på.

– Till sist slutade jag svara på tilltal när de kallade mig finskan. Då lärde de sig mitt namn ganska snabbt.

Fotoremsa från en fotoautomat på Meeri Liimatainen.
Meeri var tidigare politiskt aktiv, men efter att fått utstå en mängd trakasserier kände hon sig tvungen att sluta.

I slutet av 80-talet gick hon med i det då nybildade Miljöpartiet och snart blev hon invald i bland annat socialnämnden i den kommun där hon bodde. Men engagemanget visade sig snart få oanade konsekvenser. Att hon, som lesbisk, invandrare och miljöpartist, valdes in på viktiga poster stack i ögonen på många meningsmotståndare och hon berättar att hon genom åren har upplevt en mängd trakasserier. Hon har blivit hotad med att skjutas och fått nattliga besök med sabotage på gården som följd.

– Trycket blev för hårt, till sist fick jag sluta med politiken.

Meeri Liimatainen sitter på en bänk målad i regnbågens färger i Malmö.
Meeri hittade till sist sin plats i tillvaron och lever i dag på en gård där hon har både höns och ankor.

Har hittat hem bland likasinnade

I dag lever Meeri kvar på gården tillsammans med sina djur. Hennes mamma bodde under några år i Sverige, men relationen mellan mor och dotter skuggades av hennes kontrollerande man och i början av 2000-talet gick mamman bort. På senare år har Meeri återfått kontakten med sin halvsyster, som bor kvar i Finland, och i dag pratar de i telefon så gott som dagligen. Men den största vinsten är att Meeri i dag kan vara öppen med den hon är. Innan coronapandemin fick hon syn på en annons i Sydsvenskan om att organisationen RFSL hade startat en seniorverksamhet på sitt Malmökontor. Hon gick dit på prov – och hittade hem.

Annons

– Det är ett andningshål. Bland de här människorna behöver jag inte vara på min vakt. Jag behöver inte bli tyst för att slippa ljuga, så som det alltid var på jobbet. När jag stiger in i lokalen här kan jag andas ut, jag känner värmen i luften och här finns ett slags kärlek och omsorg. Man blir tagen på allvar och blir kallad för sitt namn.

Meeri Liimatainen framför en regnbågsfärgad enhörningsstaty på Gustav Adolfs torg i Malmö.
I dag vågar Meeri leva öppet precis som hon är. Pride för henne betyder en bekräftelse på att hon får finnas till, säger hon.

Vad betyder Pride för dig?

– Det betyder att jag finns till, att jag får lov att finnas till. Och inte bara jag, utan massor av människor. Livet är lättare med Pride. När jag såg den där annonsen i Sydsvenskan om RFSL för seniorer, tänkte jag ”now or never, jag ska dit”.

Vill hjälpa andra

När pandemin är över hoppas Meeri kunna bidra med kunskap och erfarenhet för att hjälpa unga personer som just nu kämpar med sin identitet som hbtqia+person. Hon vet hur ovärdeligt det är att träffa personer som tror på en och som verkligen ser en för den man är, precis som hennes lärare på folkhögskolan gjorde med henne.

– Unga personer som är flyktingar och vilse ska kunna komma till lokalen och känna sig trygga där. Och vi seniorer kan delge våra kunskaper och visa att det går att överleva – trots allt. Det är oerhört viktigt att man får träffa någon som får en att tro på människor igen.

World pride & Eurogames

  • World pride och Eurogames kommer att hållas i Köpenhamn och i Malmö 12–22 augusti 2021, under det gemensamma namnet Copenhagen 2021.

  • Eurogames 2021 är ett HBTQIA+inkluderande sportevenemang med 6000 deltagare i 29 olika idrotter som hålls 18-20 augusti.

  • Mer info, kontinuerligt uppdaterad eventkalender och mycket mer finns på på copenhagen2021.com och malmopride.com

TV: Här är 10 HBTQ-begrepp att hålla koll påBrand logo
TV: Här är 10 HBTQ-begrepp att hålla koll på

Annons