Det var en klänning och jag fick på mig den och tittade mig i spegeln och såg mig själv.
Och såg, det där är ju jag.
Jag kände mig inte duggutklädd.
Inte på något sätt, jag bara kände att det där, det där är jag.
Att jag är ankelsin innebär ju inte att jag är någon annan människa.
Jag är ju grundläggande samma människa som förut.
Bara gladare.
Jag lärde mig snickra som pappa och ville göra allt som killar gjorde.
Jag ville ha en knallpulverpistol.
Men det fick jag inte ha för min mamma som var emot krigsleksaker.
Varje sommar skulle jag gå i simskola och lära mig att simma.
Och jag minns ju hur jag inte alls ville hoppa i vattnet med de andra.
Inte bara för att det var kallt i vattnet, utan för att jag hatade när man kom upp i vattnet.
Och de blöta barbyxorna smet åt och visade det där som jag absolut inte ville visa.
Den där längtan efter, att kan inte jag få, varför ska jag ha den här kroppen?
Och det där som är mellan mina ben, det där trivs jag inte alls med.
Det var jättekonstigt.
Jag kände att, ska det vara så här hela livet?
Jag kände att jag vaknade upp varje morgon och aldrig var riktigt glad.
Då tänkte jag att nu måste jag äntligen ta i tur med mitt liv.
Och försöka ta reda på vem jag faktiskt är.
Jag hade hört talas om att det fanns något som heter Personal Shopper på något stort varuhus.
Så jag ringde upp ett stort varuhus i Stockholm och bad att få bli kopplat till den avdelningen.
Och sa att så här är det, jag är transperson och jag behöver hjälp med att skaffa mig en garderob.
Och det blev alldeles knäpptyst i löven.
Och så sa han till sist, det här har vi nog aldrig varit ute för.
Och jag sa, jag vill ju inte besvära någon eller genera någon.
Efter det bestämde jag mig för att jag aldrig någonsin mer i mitt liv ska be om ursäkt för att jag är den jag är.
Aldrig mer. Någonsin.
Och jag fick komma den och tittade mig i spegeln och såg mig själv.
Det där är ju jag.
Och jag tittade lite ängsligt i höger och vänster om någon blådde på mig nu.
Det var ingen som blådde på mig. Ingen brydde sig om mig överhuvudtaget.
Och jag kände mig rätt stolt faktiskt över mig själv.
Och jag fick komma den och tittade mig i spegeln och såg mig själv.
Det där är ju jag.
Det där är jag.
Han kom hem hit en lördag och vi åt lunch ihop och så satt vi och pratade i flera timmar.
Och det var fantastiskt roligt att prata med honom. Han är en helt underbar människa.
Han hade en undran och det var hur en transperson är.
Hur han skulle gestalta det för han visste inte det.
Och jag sa att du behöver inte bekymra dig om det.
För det finns inget facit på det utan du gör din roll och det blir bra.
Det är ju en del smärtsamma scener i filmen som jag verkligen kan identifiera mig med.
Och en av de allra smärtsammaste är det när Marianne i filmen säger
Jag var rädd att förlora er allihop. Alltså sin familj.
Och det där var något som jag också hade känt.
Det var min största oro. Min största ängslande var
kommer mina barn kanske att säga att nej vi vill inte ha med det jag gör längre.
Du är inte längre vår förälder.
Nu blev det inte så tack och lov.
Och det är klart att jag borde ha vetat det om jag kände mina barn rätt.
Men det var inget jag kunde ta för givet.
Och så sätter vi oss ner och pratar med varandra.
Om vi förstår att det är vi.
Två månader senare har vi bestämt tid för vixel.
Och på följande sommar gifter vi oss i en köka i Lund.
Tillsammans med hundra av våra vänner och släktingar.
Det var en fantastisk dag. Det var fullständigt våldsamhet.
Det var nog sommarens absolut varmaste dag.
Svettet bara rann av oss allihop.
Men det var våldsamt roligt.
Svensktextning.nu