Sanna Lundell om coronakrisen: ”Vi behöver varandra mer än någonsin”

Porträtt av allas.se:s bloggare Sanna Lundell som skriver om coronakrisen 2020.

På väg ut ur våra vinteriden drabbades vi av corona-lock-down och nu står allt still. allas.se:s bloggare Sanna Lundell skriver en krönika om att hitta hopp och medmänskliga initiativ i mörkret.

Att vi är med om det här. Våren 2020. Efter den varmaste vintern på flera hundra år. Efter månader av regn och mörker. Lera och stormar. Och precis när det vände, när vi såg ljuset komma och tranorna återvända. När vi började ge oss ut ur våra iden på jakt efter sällskap, sol och glädje: corona-lock-down.

5 saker du inte visste om Sanna Lundell

Det lilla vackra men läskiga viruset som har lamslagit hela världen och Sverige på bara några månader. Den lilla skräckbollen covid-19 tar precis all plats, fokus, allt strålkastarljus och energi av oss. Det är en surrealistisk dystopi som utspelar sig, som att vara med i en av alla hundratals katastroffilmer man har sett genom åren. Stängda skolor. Stängda gym. Stängda biografer och teatrar.

Som att vara med i en av alla hundratals katastroffilmer man har sett genom åren

Tiotusentals inställda resor. Avbokade hotellrum. Tomma restauranger. Tomma butikshyllor. Slut på alvedon och toapapper. Stängda landsgränser. En vård i kris.

Så fort man slår på radion på morgonen så går man in i en vägg av skräck. Nya dödssiffror. Nya dramatiska beslut. Nya börsras. Ekonomisk kollaps. Arbetslöshet. Kaos, kris och elände.

I mitt lilla centrum ser jag dagligen folk med munskydd. De få som vågar sig ut alltså. Och så hör man det ängsliga mumlet och de räddhågsna blickarna när någon råkar hosta till lite lätt inne på kaféet som bara på några veckor har halverat sin omsättning.

”Största vändpunkten i mitt liv”

Min bästis från Italien ringer och berättar att barnen inte har träffat kompisar på snart två månader. Inte spelat fotboll. Inte gått till simhallen. Inte lekt med andra barn överhuvudtaget.

Och barn behöver leka med andra barn. Det är en viktig del i deras utveckling. Människor behöver andra människor. Vi behöver lägereldar. Vi behöver flocken. It takes a village to raise a child, som någon klok sa.

Att vi är med om det här. Det här är nog den största vändpunkten jag har varit med om i hela mitt liv. På bara några skälvande veckor blev världen en helt annan. Under tvåtusentalet fördubblades flygandet i världen. Nu står det helt still. Ingen åker någonstans om de inte absolut måste.

De 15 vanligaste frågorna om coronaviruset

Samtidigt som skräcken har bosatt sig i oss så hävdar samtliga experter att det här viruset egentligen inte är farligare än en vanlig influensa. Ingen anledning till panik. Ingen anledning att krisa. Vi har ingen immunitet bara, så väldigt många blir sjuka samtidigt och det ställer till det för vården. Vi har inte tillräckligt med intensivvårdsplatser. Inte tillräckligt många respiratorer. Om det inte vore för det så borde vi inte behöva vara så rädda.

Oro blandas med hoppfullhet

Det går inte riktigt ihop. Världens agerande rimmar inte med den icke påstådda faran. En del av mig skälver av oro. En annan del går ändå in i den här krisen med någon slags upprymd hoppfullhet.

Jag ser vackra initiativ växa fram här och var. Människor som vill hjälpa till

Jag ser vackra initiativ växa fram här och var. Människor som vill hjälpa till. Som vill handla åt de som inte bör gå ut, jobba gratis för att underlätta i vården, som kan tänka sig att passa barn vars mammor och pappor behövs i vården.

Trots att jag är rädd, så har jag samtidigt en sån otroligt fin känsla av att det här kanske är en möjlighet att krympa världen igen. Stoppa tiden. Att få leva det lilla livet. Vara med familjen och de närmsta vännerna. Inte hetsa runt som ett skållat troll mellan lämningar, jobb, hämtningar, aktiviteter, kalas, middagar, partyn, och lite fler kalas.

Kanske kan vi lära oss något av corona. Att stanna upp, att sluta jaga nästa stora resa, nästa stora upplevelse. Sluta hetsa efter grejer, saker, prylar.

Kanske kan vi börja se det som är viktigt. Varandra.

Sanna Lundells blogg hittar du här

Mer samhällsinnehåll hos allas.se: