Cecilia Torudd om succén med Ensamma mamman: Jag vill stå på de svagas sida

Efter reklamen: Så tecknar Cecilia Torudd sina serier

När jag ska skriva den här texten tänker jag först på skosnören. Sedan på lekfulla katter i svartvitt. Snart kommer förklaringen till det. Men vi börjar i andra änden av snöret, vid fikabordet, där tecknaren Cecilia Torudd dukat upp inför vår intervju.
Vi är på besök i hennes arbetsrum. Ett ljust och hemtrevligt rum där det, såklart, också finns ett ritbord. Och pennor. Blyerts och bläck. Pennstift som tecknat många alster och älskade klassiker såsom Ensamma mamman och Familjeliv, för att nämna ett par.
På en av väggarna syns en poster av målningen Barnens lekar av Brueghel och på en annan finns en anslagstavla med fotografier. Personer från livet. Nu och då.

Studerar rörelserna

Fasader, likt husen utanför fönstret, har aldrig intresserat Cecilia så värst. Däremot det levande. Människor och djur till exempel – och det är ofta kroppsspråk hon tar fasta på för att få fram en viss personlighet när hon tecknar. Rörelserna.

– Man utgår ju alltid från sig själv, men man blir också en riktig rackare på att studera hur andra beter sig, säger Cecilia med ett rappt skratt när hon förklarar hur hon kan plocka bland intrycken och gå på känsla för att fånga en viss typ.

Skrattar gör hon ofta. Humorn lurar hela tiden någonstans, verkar det som. Precis som i många av hennes bilder, som kan snärta till i en komisk twist.

Cecilia har alltid ritat. Redan ”innan hon kunde gå”. Pennan fanns ständigt med, att teckna beskriver hon som ett språk. Det var också i den hon fann ett självförtroende.

– Det var ingenting annat jag var bra på, säger Cecilia.

Skoltiden var tuff. Mer av en kamp. Utöver att kunna sjunga litegrann och vara okej i gymnastik, var det som om hon stod utanför.

– När jag började skolan förstod jag ingenting. Alla visste vad de skulle göra, utom jag. Jag bara ritade, säger hon.

– Min enda succé där var att alla ville att jag skulle rita åt dem.

I åttan hoppade Cecilia av.

– Min mamma var klok, hon tvingade mig då att börja på Skånska målarskolan, berättar Cecilia.

Så det gjorde hon. Två år senare flyttade den då 16-åriga Cecilia från Lund till Stockholm för att gå på Konstfack. Den konstindustriella skolan, som utbildade reklamtecknare, keramiker och textilkonstnärer – samt muralmålare, vilket blev Cecilias linje.

– Jag brukar skryta med att jag gick två år på Skånska målarskolan, fyra år på muralmålarlinjen och sen ytterligare tre år för att bli teckningslärare. Så jag har en lång utbildning. Trots att jag hoppade av skolan.

Allmänbildning fick hon, utan ”matte, fysik och kemi”. Parallellt pågick även en annan sorts skola, den att flytta hemifrån som ung tonåring och klara sig själv. Vilket inte alltid var det lättaste.

– Det var ganska jobbigt. Jag var för ung, säger Cecilia när hon ser tillbaka.

– Det var ju en ganska otrygg tillvaro. Jag fick många erfarenheter, inget fel i det kanske, men jag hade ingen som höll efter mig.

Här är historien om världens starkaste tjej

nöjeHyllad och ifrågasatt – nu fyller Pippi 80 år

Ett hem fick hon som inneboende hos gamla tanter. I stan fanns även en moster som kunde hjälpa till när det behövdes. I det stora hela var Cecilia dock på egen hand.

– De flesta av mina kamrater var lite äldre och jag försökte leva upp till hur man skulle vara. Och jag blev gravid när jag var väldigt ung.

Utmaningar – och humor

20 år gammal fick Cecilia sitt första barn, två år senare kom ett syskon – i samma veva som hon skilde sig. Plötsligt hade livet tagit en ny riktning. Cecilia var nu ensam med två små barn. För att försörja sig riktade hon in sig på en pedagogisk bana.

– Det var slut med tramset kan man säga, och det var då jag utbildade mig till teckningslärare.

Men så som livet är, i svängar och utmaningar, ger ju allt en erfarenhet. Och den har hon lutat sig mot. Inte minst i skapandet. När serien Ensamma mamman, om föräldern med truliga tonåringar och eviga smulor från köksbordet, gjorde entré i Dagens Nyheter i mitten av 1980-talet var den först tänkt som ett tillfälligt besök. Frågan kom från tidningens dåvarande serieredaktör, Nisse Larsson, som bjöd in gästtecknare i några veckor som ett inslag.

– Jag blev jätteglad förstås. Jag var ju ensam mamma och hade samlat på mig mycket material om hur det var, säger Cecilia om serien, som inte helt handlar om henne själv trots likheterna med huvudpersonen.

Vid den tiden hade Cecilia nämligen redan funderat på en idé, att kanske göra en egen variant av ”skurhinksrapport” (refererar till Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf, reds.anm.) om livet som arbetande, ensamstående förälder. Nu fick hon tillfälle att vässa pennan och använda materialet till en ny typ av serie i stället. I teckningarna som växte fram fanns det dråpliga med och humorn i vardagliga situationer.

– När jag började med serien upptäckte jag hur jag skrattade hela tiden. Den blev ju väldigt rolig, även om den beskriver hårt arbete, säger Cecilia.

Läsarna höll med. Serien blev en fullträff, ett populärt inslag i tidningen med hög igenkänningsfaktor, så Cecilia fick fortsätta. Därtill stack den ut i en tid där kvinnor som serietecknare inte fått någon större plats. Alla hakade dock inte på tåget.

I ett försök att få serien översatt till andra språk, exempelvis i England, skakades det på huvudet. Vad var det för skoj med en ”single mother”? Serien fick också nobben i Danmark, i en av deras dagstidningar, berättar Cecilia.

– De sa att ”nej, vi har redan en kvinnlig serietecknare”.

Roligaste jobbet

Under sin långa karriär har Cecilia varit verksam som författare, tecknare och illustratör. Hon har skrivit för scenen, gjort barnböcker och flera serier. Ofta har fokus hamnat på kvinnor, även om det inte varit det huvudsakliga syftet. I politisk satir.

– Det har jag sett efteråt, att det nästan bara handlar om kvinnor alltihop. Kvinnornas situation och kvinnors problem. Det finns ju killar och pappor med, men huvudrollen är alltid en kvinna. Sen har jag ju en bas som handlar om politik.

I ett öppenhjärtigt samtal berättar Stina om sin fantastiska karriär, kärleken till sin familj – och all oro hon bär på.

relationerKonstnären och författaren Stina Wirsén: ”Mitt skapande botar ångesten”

Hon anser det viktigt att ha en medvetenhet i vad det är för budskap man faktiskt sänder ut, att man har en plattform att utgå ifrån, oavsett vad man tror på.

– Jag vill inte propagera för en speciell politik eller så. Men jag vill stå på de svagas sida. Jag tycker att väldigt mycket är orättvist i världen, säger hon.

Barnperspektivet har också varit en del. Som tecknare i Kamratposten och illustratör för barnens insändare (det ”roligaste jobbet” hon haft) arbetade hon för en tidning som var på barnens sida. Ett jobb som passade Cecilia bra, som redan hade en inblick i de ungas värld och nu fick nytta av sina verktyg från pedagogiken.

– Det var verkligen bara för mig att ösa på. Och vad jag faktiskt gjorde, fast jag inte förstod det i början, var politisk satir för barn. De höll ju på att skratta ihjäl sig, om det var en gliring till en situation i klassrummet, eller så …

På Kamratposten träffade Cecilia journalisten och författaren Lilian Edvall. Tillsammans gjorde de böckerna Mensboken, Klimakterieboken och Kärleksboken, där Cecilia var illustratör.

– Det är en skillnad när jag jobbar som illustratör åt någon annan, då måste jag jobba som något slags skådespelare. Sätta mig in i roller, för att kunna göra rättvisa åt texten, så att det blir ett samspel, förklarar hon.

Då försöker hon mejsla fram karaktärerna. Leva sig in, ofta med hjälp av kroppsuttrycket.

– Om det är en unge som är seg och olycklig, då gör jag ju en sådan person. Som ska kännas sann. Är det en busunge som skuttar omkring, då blir det något helt annat.

– Det kan vara jättesvårt att fånga det där man vill åt. Då sitter jag och skissar med blyertspennan. Och läser texten. Jag får gräva lite.

Tänker du i seriestrippar?

– Ibland. När jag gör mina egna grejer flyter det på. Jag hittar en tråd och kör på den. Men om jag ska göra politisk satir, om det är något som gör mig lite sur eller som jag vill peka på, då utgår jag från det. Då växer det fram en liten berättelse – och så klämmer jag till på nåt vis. Ibland blir det så bra att jag skrattar högt, och ibland är jag inte så nöjd.

Vad händer då?

– Då får det duga, säger Cecilia.

– Många tror att jag kläcker fram det lätt som en plätt, men det är ganska hårt arbete.

Inspiration, om det nu finns, är inget man kan gå och vänta på menar hon. Det är bara att göra. Vilket också är rådet hon skulle ge, om frågan dök upp.

– Jag önskar jag kunde lära mina unga kollegor att de inte ska oroa sig, utan de kan börja med att rita skosnören.

– Mitt bästa råd är att bara sätta igång. Inte ge upp. Ifall man får chansen att göra ett ”skitjobb” – ta den. De första jag gjorde var läromedel. Skittråkiga grejer. Men jag behövde pengarna, och upptäckte att jag lärde mig jättemycket. För rätt som det var kunde jag göra roliga skosnören i stället för tråkiga.

Vill inte åt det ”perfekta”

När Cecilia tecknar har hon ingen musik i bakgrunden. Den skulle hugga tag och påverka det hon gör. Radion får gärna stå på med ett sorl, från P1, som fyller rummen. Det är berättandet som lockar henne. Inte ”perfekta” bilder eller vackra ytor utan direkt innehåll. Snarare skavankerna.

– Det är det intressanta. Den här glassigheten som kastar sig över en från alla håll och kanter, är så tråkig att man dör.

Cecilia är uppvuxen i ett kreativt hem. Mamma var pianist, pappan forskare. Själv har hon sedan flera år spelat flöjt.

– Fast jag håller på att trappa ner, för jag känner att jag inte riktigt orkar längre. Jag har spelat flöjt i 40 års tid, regelbundet i olika grupper.

I den stunden är det händerna som styr. Inte intellektet (bortsett från när det ska läsas noter, vilket är ett gissel). Kanske är det lite likt tecknandet på så vis.

– När man spelar så måste flöjten liksom vara en bit av en själv, säger hon.

Tecknar katter

Så hur är det när man varit bra på något, och det förändras, motståndet när händerna inte längre gör som man vill?

– Det är något jag tycker är intressant. Händerna blir tröga och hjärnan har fått för många smällar, och det kommer ingenting längre. Samma med spelandet, man blir trött av att blåsa och man hör ju … det där kunde jag förra året hur lätt som helst. Nu kan jag inte det längre, det går för fort. Att det finns en vändpunkt.

Cecilia visar teckningen hon gjort av en ålderstrappa. Den går uppför, mest fart har trappsteget högst upp, ett par på en motorcykel. Med glada armar upp i luften, men med foten på gasen vid ett stup. Kreativitet och prestation är skilda saker.

– Man kan fortsätta att jobba och stå ut med att det inte blir lika snitsigt. Och det gör jag, säger Cecilia.

Nu för tiden sitter hon mer sällan vid ritbordet.

Vad tecknar du i dag?

– Nästan ingenting. Ibland så tecknar jag några katter, för jag älskar katter.

Så blev det efter ett fint möte med en katt vid huset på Gotland, en kisse som ofta hälsade på och som hon rådde om.

Cecilia sätter sig vid ritbordet, vi har bett att få se på när hon tecknar. Handen lutar mot vitt papper. Udden placeras – och så bär det av i rörelser och linjer. Katten med lång svans och busiga ungar formas under pennan. Först i en skiss med blyerts, som sedan fylls i med svart bläck. Det är inspirerande, om det nu finns något som heter så. Och det är nu jag tänker på mina egna skosnören, hur jag ska omvandla ett långt och spännande samtal till en text. Det är bara att börja.