Släktforskaren Peter Sjölund löste dubbelmordet i Linköping: Du kan bli lurad

Efter reklamen: Se också: 7 kändisar du inte visste var släkt med varandra

Peter Sjölund är en sorts DNA-släktforskningens superhjälte sedan han tog sig an fallet där en 8-årig pojke och en 56-årig kvinna mördades i Linköping 2004. Efter fem veckor hittade han gärningsmannen. Polisen hade då försökt i 16 år.

Den spektakulära lösningen gjorde DNA-släktforskningen mer allmänt känd. Och fallet har påverkat lagstiftiningen och brottsnekämpningen – från den 1 juli 2025 får polisen möjlighet att använda dna-baserad släktforskning i vissa utredningar om mord, grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn.

Sverige är vid sidan av USA ett av de första länderna i världen som använder den metoden i brottsutredningar.

I takt med att alla kan beställa information om sina gener genom olika tjänster som tillhandahåller DNA-tester har intresset för att hitta sina förfäder och förmödrar exploderat.

Det finns flera orsaker, tror Peter Sjölund.

– Det beror inte bara på att det blivit enklare. En drivkraft är att allt går så snabbt i dag, och människor flyttar runt mycket och tappar kontakten med rötterna. Många undrar: Varifrån kommer jag egentligen? Det finns ett sökande efter någon sorts fast tillvaro.

– Dessutom tror jag att tv-programmen där kändisar och andra söker sin släkt lockar många att pröva själva.

Kan släktforskning ge en djupare förklaring till vem man är?

– Ja, det tror jag absolut. Man känner verkligen samhörighet med andra. Det ser jag direkt i mitt eget fall: Pappa var en riktig tekniknörd som älskade siffror, farfar var handelsman som höll på att räkna hela tiden. Jag är likadan. Mamma var textilkonstnär, och jag har det konstnärliga från henne, jag tycker mycket om att fotografera.

Att släktforska innebär också en chans att lära sig mycket historia.

– Själv har jag fått en helt annan känsla för mina tre hembygder, Ångermanland, Medelpad och Leksand. Det är så häftigt att lära sig lokalhistorien. Man får också ödmjukhet inför förfäderna, man börjar tänka på den långa kedjan av människor som mötts och fått barn. Att om inte just vissa två träffat varandra hade jag inte funnits …

”Det räcker”

nöjeGränsbevakarna-Claes lämnar efter alla år i rutan

Peter började släktforska efter gymnasiet. Det växte till mer än ett vanligt intresse. Efter några år sa han upp sig från ett fast jobb för att helt ägna sig DNA-släktforskning. I dagsläget har han funnit runt 6 000 egna släktingar.

– Det går inte att sluta! Det borde finnas varningsetiketter i arkiven, säger han och skrattar. Jag kan titta in i ett arkiv jag aldrig kollat i, och så bara dyker det upp en släkting där! Det är en kick varje gång.

Bok och Netflix-serie

Peter Sjölund har skrivit boken Genombrottet om dubbelmordet (ihop med Anna Bodin), men också Alla är vi valloner – Om sanna & osanna släkthistorier i Sverige. Ett tema är myter och falsarier. Internet har nämligen blivit både himmel och helvete för släktforskarna.

– Det är lätt att bli lurad. Något ”fakta” kan stå på hundra sidor på internet och ändå inte stämma. Jag råkade själv ut för en myt när jag började, berättar han.

Boktiteln anspelar på en av de vanligaste myterna: att så många svenskar har fått för sig att de är släkt med valloner.

– Till och med min egen mamma sa det när jag började släktforska. Det ses som något extra fint att vara av vallonsläkt. Och det har sin förklaring: Under 1600- och 1700-talen kom människor från Vallonien – i Belgien, Frankrike och Luxemburg – till Sverige för att modernisera järnframställningen.

Deras insatser bidrog till att Sverige blev en stormakt. När rasbiologerna sedan fick medvind i slutet av 1800-talet beskrevs mörka personer ständigt
i negativa ordalag. Med ett undantag – vallonerna. De sågs som arbetsamma, begåvade, kulturella och raska, en sorts arbetets hjältar.

– För den som då hade ett mörkt utseende blev det lätt att lyfta fram att man nog var av vallonsläkt, snarare än ”tattare” som en del mörka människor kallades då. Sedan
fördes pratet om valloner vidare i släkterna. Det finns genetiska drag som folk lyckas hitta, som ”mina örsnibbar sitter fast” och ”jag har en knöl i nacken”.

Peter Sjölund skrattar lite. Men önskan att ha en ”fin” bakgrund är knappast ny. Tvärtom. Fusket med påhittade släktingar började när kungar och adel ville fixa lite tjusigare släktlinjer, berättar han.

1569 blev adelskapet ärftligt. Eftersom adeln hade stora privilegier, som företräde till höga statliga tjänster och skattebefrielser, blev det viktigt att kunna visa upp ett adligt släktträd. Samhället blev besatt av börd, och många uppfann kopplingar till släkter med guldglans.

Rekordet i fusk är hålls av historie­skrivaren Messenius som på 1500-talet lyckades visa att Gustav II Adolf härstammade från självaste Adam och Eva (!).Annan falsk forskning är de äldsta delarna om den berömda – och stora – Bjuresläkten, som Peter Sjölund granskat.

Fuskar folk även i dag?

– Jaa då! Det är väl något som lockar … Vad kan det göra med mig om jag petar in någon adel på 1400-talet? Vissa personer tycker att det ger dem själva någon sorts guldglans.

Många vill hitta kända stora män, adelsmän och de som åstadkommit något speciellt. Det blå blodet drar som en osynlig magnet i släktforskningen, skriver han i boken.

– Men alla har en spännande släkt, oavsett om de är bönder eller något annat. Det gäller bara att hitta sina släktingar!

Det finns också en motsatt tendens i dag – att vilja skryta med sitt fattiga ursprung, hur ens släkt minsann har kämpat.

– Absolut, då är det mer som att man har åstadkommit något på egen hand, inte bara ärvt.

21-åriga Jenna: ”Traumatiserande”

samhälleTog dna-test för att hitta sina rötter – då greps släktingen för mord

Peter Sjölund berättar om en udda upptäckt när det gäller den allra fattigaste delen av befolkningen: att om till exempel farmor och farfar nästan svalt, kommer generationerna efteråt att leva längre

– Något gör att DNA:t anpassat sig, åldrandet går långsammare. Det finns ett tydligt samband.

Över hela världen sitter nu människor och studerar grenar där deras DNA kartlagts av olika tjänster. Släktforskarna är så klart glada: ju fler som testar sig, desto lättare blir det att hitta samband mellan människor.

Men Peter Sjölund kommer med en liten varning:

– Det är bäst att ta de här kartorna med en nypa salt. Att jämföra DNA med befolkningsgrupper runt om i världen är inte en exakt vetenskap. Får du 50 procent av någon folkgrupp, ja då är det sannolikt att du har DNA därifrån. Men får du 20 procent kan det lika gärna vara noll. Det är listan med släktingar som är DNA-testets viktiga resultat och den delen kan du lita på, för DNA ljuger inte.

Många har släktingar på nära håll som de knappt träffar, samtidigt börjar de intressera sig för enstaka bryllingar i andra världsdelar – är det inte lite konstigt egentligen?

– Jo, så är det ofta, folk sitter på nätet och gräver och ser inte dem som finns runt omkring. Det är tragiskt att upptäcka att man missat kunskap på nära håll. Så fråga de äldsta släktingarna först, deras kunskap försvinner med dem. Spela gärna in. Jag satt med min moster och gick igenom gamla fotoalbum. Det var intressant, och jag kan använda det. Samma gäller med DNA – be de äldsta generationerna att testa sig!

Samtidigt vill han förstås slå ett slag för att leta efter släkt på alla sätt.

– Man får ett helt nytt kontaktnät över hela världen, det är jättekul. Den vetskapen krymper ihop världen. Man inser att vi alla är släkt.

Hittar pappor åt folk

Peter och hans kollegor hjälper också privatpersoner.

– Det absolut vanligaste är att hitta biologiska pappor. Det betyder otroligt mycket för människor. Man kan ha en fin uppväxt, men många känner sig ändå halva, det är något som fattas. Många gråter när vi ger dem svaret. I dag har en av hundra en annan pappa.

Tekniken har gått framåt fort – tidigare hittade de varannan pappa, nu är de uppe i nio av tio. Det beror på att allt fler testar sitt DNA.

Det finns flera delar med DNA-släktforskningen som fängslar, tycker Peter Sjölund. Själva sökandet – att följa spår och bli en släktdetektiv. Att lära sig om historia, och att hjälpa andra.