Stina Wollter om näthatarna: ”Jag kan inte backa nu”

Porträtt av Stina Wollter som berättar om näthatet.
Stina Wollter drabbas, liksom många andra, av näthat. Läs om hennes sätt att hantera hatet och nättrollen genom att komma dem nära och försöka förstå dem.

På årets Klara K-gala blev Stina Wollter Årets pingvinpristagare. Det är kanske inte helt självklart vad det innebär, men det förklaras som ett pris till modiga människor som jämställdhetsbyrån Klara K vill visa sitt offentliga stöd för.

Efter att Stina Wollter tagit emot sitt pris samtalade hon med Camilla Wagner, vd för Klara K, om näthatet som drabbar henne från alla håll och varför det har blivit så.

Stina Wollter om tuffa tiden: ”Valde att inte lyssna”

– Det handlar i grunden om vem vi får vara och hur vi tar oss utrymme, säger Stina Wollter och fortsätter:

– Så fort en kvinna tar bara exakt sin egen plats är det ändå lite för mycket, trots att hon ju inte tar plats från någon annan.

Stina Wollters Instagram är självsanerande

Just så beskriver hon sitt konto på Instagram genom vilket hon dansade sin in i många tusen hjärtan för ett par år sedan, och som vi ger ett par smakprov från här. Hon anses av många ta för mycket plats. Hennes kroppspositivism har varit en räddning och en hjälte för många som levt i skam över sin egen kropp, men den har också retat gallfeber på näthatare och nättroll som inte får nog av att spy sin galla över henne.

Man orkar inte vara på barrikaden jämt, men glöm inte vardagsmotståndet. Att inte skratta med när någon säger ett sexistiskt, homofobt eller transfobiskt skämt

Hon är långt ifrån ensam av att drabbas av nättrollens hat, men den stämning hon har skapat på kontot gör att hon slipper gå in och moderera bland kommentarerna.

– Det är så vackert att det modererar sig själv. Jag har lyckats skapa ett tryggt rum. När det dyker upp rövskallar i kommentarsfältet dyker det upp två tusen andra som bara ”Appappappapp! Så pratar vi inte Stinas flöde”, säger hon och skrattar.

Hon tror själv att den här stämningen har skapats av att hon har varit tydlig om vad som gäller, något vi alla kan vara.

– Man orkar inte vara på barrikaden jämt, men glöm inte vardagsmotståndet. Att inte skratta med när någon säger ett sexistiskt, homofobt eller transfobiskt skämt. Man kan lämna ett sällskap, även om det kan vara svårt. Man måste inte ta den verbala diskussionen varje gång, säger hon.

View this post on Instagram

Ett kapitel som inte kom med i min bok var ”vanliga frågor och svar”. Det jobbade jag skitlänge med men det passade inte riktigt in. Kanske publicerar jag det i någon annan kontext eller gör ett radioprogram eller nåt annat med materialet- hur som; du som följer mig vet ju att det sipprar ut både ett och annat här i mitt konto. Jag har samlat mycket under #stinasbildbetraktelser men allt jag svarar i DM kan ju inte synas här ute. Det stannar oftast mellan mig och den som skriver. Jag kan summera utåt men det skulle vara ohållbart att dela de tusentals konversationer jag fört genom åren här. . . Jag skulle nog vilja säga att en av de vanligaste frågorna är: ”hur ska jag sluta hata mig själv och mitt utseende?” Det finns inget enda separat svar som kan göra en människa ”fri” tjipp tjopp bara så där för det har ju tagit åratal och kanske t o m generationers upprepande och planterande av internaliserat självhat/normtjat som man plötsligt förstår då man blir medveten om hur det förpestar ens liv och tillvaro och man kanske ser nån som verkar fri och då väcks en längtan... Nåväl; vad svarar jag? Det är ju olika beroende på person och tillstånd. Generellt vill jag undvika att ge ”recept” utan vill starta en tankeprocess genom frågor och resonemang. Hjärnan måste hänga med. Det har som sagt plöjts upp tankespår LÄNGE (se höjdpunkt ”vitt fett”) och man måste lura hjärnan att tänka nytt. Jag kan börja med att prata om de starka ekonomiska och patriarkala krafterna som konkret faktisk utför ett dagligt KRIG, en invasion mot dig. Ja, det spelar INGEN ROLL hur du ser ut egentligen; budskapet är att du inte alls duger, att något alltid går att fixa, att du inte alls ska nöja dej, slappna av och ägna energi åt något annat än projekt förändring 2.0 forever. Att förstå att det faktiskt finns ett ”dom” mot dej är en förutsättning för beslut nr •1; På vems sida står jag själv; på min eller de som krigar mot mig? Jag måste välja sida!!! Det är superjobbigt men där börjar allt. Exempel; jag frågar; ”brukar du frivilligt och tryggt lägga dig på kvällen tillsammans med någon som hatar dig och som tycker du är fel? Svar: ”Näääääää...” forts i kommentarsfält.

A post shared by Stina Wollter ☮️ (@stinawollter) on

“För mig var de ett monster”

Trots den härliga stämningen på hennes Instagramkonto drabbas Stina Wollter av näthat, och att hon har lärt sig mycket av det. En vändpunkt kom när hon pratade med regissören och debattören Stina Oscarsson. Stina Wollter kallade då näthatarna för fienden, men blev stoppad direkt av Stina Oscarsson som sa ”Har du tänkt på att även den som hatar vill något? Vill kommunicera? Vill söka kontakt?”

– Och jag bara ”NEJ! Förmänskliga inte det här nu!” För mig var de ju ett monster. Men nu har jag kommunicerat mycket med de unga näthatarna, de som skriver ”Klä på dig din tjocka hora”, berättar Stina Wollter.

Därför släcktes Stina Wollters Instagramkonto ner

När hon har fått den typen av kommentarer har hon sökt upp den som skrivit det och sagt ”Hej, nu skrev du så där till mig, varför då?” och ofta fått svaret ”Ja, du är så konstig!”. Att vara ung idag innebär att man utsätts för hårda kategoriseringar, säger Stina Wollter:

– Den är ful, den är snygg. Den är bra, den är dålig. Nu förstår jag att mycket hat från unga kommer av nervositet av att inte kunna sortera in mig i ett fack.

Kvinnor vill få in henne i ledet igen

Men det är inte bara unga som möter Stina Wollter med hat. En annan grupp som hon satt sig in i är de hon kallar pelargonkvinnorna. Det är äldre kvinnor, som enligt henne själv hatar från ett vackert solbelyst kök fullt med pelargoner.

– De kan skriva saker som att ”Kroppen är bara till för min man, måste du fläka ut dig så där hela tiden” och ”Det är väl inte konstigt om du får dickpics som du håller på”. Hon står där i sitt vackra kök och skriver att jag ska gruppvåldtas i Afghanistan, säger hon.

Hon tror att det här handlar om en skruvad omtänksamhet, att få in henne i ledet igen, för att man straffas om man sticker ut.

– Hon sitter på sin soffa och klappar bredvid sig och bara ”Kom hit! Kom tillbaka!” men jag vill inte. Jag vill hellre vara här borta och ha ett legoskepp mellan skinkorna. Jag blev misshandlad i det där köket som du står och hatar mig ifrån. Jag blev våldtagen där. Kom och dansa en stund med mig istället.

Stina Wollter vill inte backa

Stina Wollter vill flytta normer. I ett av sina Instagraminlägg vek hon in ett tiotal guldbestick i magfettet och hällde ut dem över ett bord. Hon säger att hon gör det för att det är roligt, men att det också är en motståndshandling.

Jag tar en kroppsdel som jag borde skämmas över och gör något roligt av det

”Helt sjukt”: Stina Wollter om sorgen efter sin mamma

– Jag tar en kroppsdel som jag borde skämmas över och gör något roligt av det. Den lilla smala tjejen bara ”Jag får bara in en kniv”. Det är så man flyttar normer, till slut kommer man fråga varandra hur många bestick man får in i fettvecken. Jag vill att kroppen ska vara mer ett nöjesfält än en skamplats.

Hon säger att vi måste flytta oss, och det framåt. Många gånger får hon höra att det väl inte är någon idé att vara feminist i Sverige, här är det ju ingen som stenar någon.

– Nähä… Alltså jag är ju en snäll människa men jag är rasande. Varje dag vaknar vi till nyheter om våld mot kvinnor. Vi kan inte backa nu, då backar vi ju in i våra anmödrar, och de dog för oss. Därför är jag så envis, jag kan inte backa.

Foto: Hanna Franzén/TT, Stina Wollters Instagram

Mer inspirerande innehåll från allas.se: