Waltraud Rothman har fyllt 90 men vägrar sluta arbeta. Flera dagar i veckan cyklar hon hem till vårdtagare som i samtliga fall är yngre än vad hon är. – Jag gjorde ett försök att gå i pension när jag var 70 år. Det gick inte så bra, säger hon med ett leende.
Hemtjänsthaveriet: En dag i en undersköterskas liv
Det är en strålande vacker dag när Waltraud Rothman bromsar in och parkerar sin cykel utanför en hörntomt i ett villaområde i Skanör. Hon har precis kommit från ett gymnastikpass, men det märks inte på henne när hon vigt kliver av sin cykel och går upp mot den lummiga villaträdgården.
Här bor 87-åriga Bodil Marcusson, en av vårdtagarna som Waltraud kör hem till för att hjälpa med det vardagliga ett par gånger i veckan.
– Vid sidan av mina barn och barnbarn betyder Waltraud allt för mig, säger Bodil. Jag har sagt till henne att hon inte får dö före mig för då skulle jag inte klara mig.
Med glimten i ögat skojar Waltraud tillbaka med Bodil och säger att skulle det bli så illa att hon inte kan cykla längre så får hon väl komma hem till henne i en permobil.
#hemtjänsthaveriet
Efter ett långt yrkesliv förväntar vi oss en trygg ålderdom. Men hur trygg är den i dag?
I Allas granskning av hemtjänsten berättar vi om vanvården och om dem som gör sitt yttersta för att hjälpa. Om systemfel men också om de goda exemplen.
Fenomenet Waltraud har arbetat i nästan helt obruten följd i hela 50 år inom hemtjänsten i Skanör och Falsterbo. Enda uppehållet var en period på några veckor i samband med att hon fyllde 70 år, när hon tänkte gå i pension.
– Men det var tråkigt. Så när de ringde och frågade om jag kunde hoppa in några timmar i veckan sa jag omedelbart ja.
Det blev efter hand fler och fler timmar. Sedan flera år jobbar Waltraud för Forenede Care Bäckagårdens hemtjänst och trots sin ålder arbetar hon tio timmar i veckan med att cykla hem till sina vårdtagare.
– Jag hinner inte jobba mer. Jag måste ju ha tid till gymnastik och spela golf också, säger den synnerligen pigga 90-åringen.
Numera har hon tre vårdtagare som hon regelbundet besöker.
– Jag går kortare promenader med dem och vi brukar sitta och prata över en kopp kaffe tillsammans. Jag ger ingen medicinsk vård, men kan hjälpa till med till exempel toalettbesök.
Mycket har förändrats sedan Waltraud kom till Sverige från dåvarande Östtyskland 1960. Ursprungligen kommer hon från Rohrbeck söder om Berlin, och hon passade på att lämna sitt hemland ett år innan bygget av Berlinmuren och de strängare gränskontrollerna infördes.
– Allt var så kontrollerat i DDR. Det fanns ingen frihet där.
Waltraud som 18-åring med sina väninnor. Hon är nummer tre från vänster, med svart topp.Foto: Privat
I Östtyskland arbetade Waltraud som gymnastiklärare, en bakgrund som kanske kan förklara hennes goda form. Men när hon kom till Sverige var det inte så lätt att fortsätta inom det yrket.
– Kravet för att jag skulle få undervisa i gymnastik var att jag läste ett och ett halvt år på Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm. Jag hade familj och små barn i Skåne så det var aldrig aktuellt.
I stället föreslog en väninna att hon skulle börja arbeta inom hemtjänsten. Hon trivdes med arbetet och stannade kvar. Det uppskattas av hennes vårdtagare, inte minst av Bodil Marcusson i Skanör, som vi träffar under ett av Waltrauds arbetspass.
– Waltraud kom in som en sol i mitt liv 2017, berättar hon. Då var jag verkligen i dåligt skick. Jag hade gått igenom tre hjärtinfarkter på två månader och såg allt annat än ljust på framtiden. Men det ändrades när Waltraud dök upp.
Omsorgstagaren Bodil Marcusson, 87, och Waltraud har också blivit vänner.Foto: Stefan Lindblom
Bodil säger att det är Waltrauds alltid lika goda humör som är hennes viktigaste tillgång. När Hemmets är med börjar de två kvinnorna med att ta en fika tillsammans i Bodils vardagsrum.
Bodil bjuder på kaffe och chokladkex. På väggarna hänger bilder på barnen och barnbarnen. Hennes man gick bort för 13 år sedan.
– Pratstunderna med Waltraud över en kopp kaffe två gånger i veckan betyder jättemycket för mig, säger hon.
Waltraud Rothman
Ålder: 90 år. Yrke: Hemvårdare. Var gymnastikledare i GF Näset i 20 år, både inom barn- och elitgymnastik. En av de första som startade mamma-barn-gymnastik i början av 70-talet. Familj: Två barn, fyra barnbarn. Bor: I Skanör, Skåne.
Själv tror Waltraud att hennes ålder gör att vårdtagarna har lättare för att prata och till och med anförtro sig till henne.
– Vi har mer gemensamt än vad Bodil och de andra skulle ha med en 25-åring. Vad ska de prata med de yngre om? Men samtidigt inget ont om dem. De behövs verkligen de också.
Efter fikastunden är det dags för promenaden i villaområdet. Vid varje tillfälle går de drygt en halvtimme.
– Det är viktigt att man håller igång. Det kvittar vad man gör bara man gör något. Förutom att jag regelbundet går på gymnastik och spelar golf promenerar jag mycket,säger Waltraud.
”Adopterat varandra”
Innan de ger sig ut i den klara luften ser de till att de har hundgodis i fickorna. Varje förmiddag brukar de nämligen träffa en dvärgschnauzer som rastas vid samma tid.
Bodil berättar också att det inte är bara i samband med Waltrauds jobb som de träffas. En stark vänskap har utvecklats mellan de två kvinnorna.
– Jag har blivit hembjuden till Waltraud när hennes barnbarn tagit studenten, när det varit födelsedagar och på jul-luncher.
– Vi brukar skoja om att vi har adopterat varandra, säger Waltraud.
Efter det nästan en timme långa besöket hos Bodil sätter sig Waltraud på sin cykel igen för att cykla hem till nästa vårdtagare – en sträcka som tar cirka 15 minuter att avverka.
– Det som är viktigt när man jobbar med de som är äldre … börjar hon innan hon med ett leende kommer av sig. …är att man är positiv och tar sig tid att lyssna, fortsätter hon sedan.
Trots sin ålder har Waltraud inga planer på att sluta arbeta.
– Inte så länge de vill ha mig kvar och jag klarar av att cykla.
