Linda tatuerar nya bröstvårtor åt dem som haft bröstcancer
Vid första anblick går det knappt att se skillnaden. Men den tatuerade bröstvårtan sticker varken ut eller är känslig för beröring som en äkta. Linda Engman är tatueraren som hjälper cancerdrabbade kvinnor. I dag är hon Region Skånes enda anställda tatuerare.
Färg, form och storlek. Det är tre viktiga faktorer som tatueraren Linda Engman förhåller sig till när hon ska tatuera en bröstvårta.
– När jag skulle göra min första bröstvårta valde jag ut ett tjugotal bilder på nätet och frågade mina vänner vilken vårtgård de tyckte såg ”normalast” ut. Alla valde olika, vilket visar hur olika vi alla ser ut, säger Linda, 43.
Linda Engman tatuerade bröstvårta på sig själv
För att se om hon var lika skicklig på att tatuera tredimensionella bröstvårtor som de klassiska motivtatueringar hon vanligtvis gör i sitt jobb, testade Linda på den hud som var närmast till hands – sin egen.
Hon lyfter lite på kjolen och visar upp en kusligt verklighetstrogen bröstvårta på insidan av låret.
– En läkare som senare såg den undrade hur jag hade byggt upp hudstrukturen. Det var som om han inte fattade att det bara var färg, säger Linda och skrattar.
Sin ”egen” bröstvårta gjorde hon för fyra år sedan. Då hade hon ingen riktig plan med motivet. I dag är hon Region Skånes enda anställda tatuerare, och förevigar sina motiv på rekonstruerade bröst hos före detta cancerpatienter.
Väntelistan är lång eftersom sjukhuset fick pausa bröstrekonstruktioner under pandemin. När Linda började på plastikkirurgiska avdelningen på Skånes universitetssjukhus i Malmö i somras stod uppemot 150 personer i kö för att avsluta den jobbiga resa som stavas bröstcancerbehandling. Sedan dess tatuerar hon runt sex patienter om dagen, två dagar i veckan.
Vanligtvis tar Linda Engman emot sina kunder på den egna salongen Sockerverket vid Nobeltorget i Malmö. Här möts man av en kakofoni av färger, former och intryck. I en gammal glasmonter i teak, under ett över två meter högt bananträd, ryms några av hennes alster. Det är färgglada smycken, vackert glaserade keramikmuggar, skålar och handmålade porslinskannor.
Linda Engman
Ålder: 43 år.
Familj: Singel.
Yrke: Tatuerare.
Bor: I Malmö.
På golvet ligger en storblommig matta i yllegarn, och intill tatueringsstolen tronar ett akvarium med gigantiska guldfiskar som nyfiket simmar fram mot glaset för att hälsa.
Det kommer inte som någon överraskning att Linda Engman älskar färg och form. Tatuering började hon med 2008, och vägen till det mångtusenåriga yrket har gått i kreativitetens tecken.
Hon har bland annat utbildat sig till keramiker och inom glasblåsning, samt undervisat på kvällskurser inom olika hantverk, såsom tenntrådsbroderi, luffarslöjd och betonggjutning.
– Jag har nog alltid tänkt att jag aldrig skulle kunna ha ett vanligt arbete, berättar Linda och sätter på kaffebryggaren i pentryt.
Efter jobb som ”pysseltant” inom kriminalvården bestämde sig Linda, som tidigare intresserat sig för kriminologi, för att utbilda sig inom behandling. Hon utbildade sig till skötare inom psykiatrisk vård och fick sedan jobb på Rigshospitalet i Köpenhamn.
– Jag jobbade natt, och under de perioder som det var lugnt på jobbet tog jag med mig symaskinen till jobbet och började sy väskor. Jag har alltid älskat tyger och färger, säger Linda och tar fram en stor, rosalila virkning som hon fortsätter på samtidigt som hon berättar vidare.
En dag när hon gick till tygaffären för att köpa öljetter hittade hon spillbitar med olikfärgat läder som hon köpte. I samma veva berättade en kompis att han skaffat en tatueringsmaskin. Linda blev nyfiken och började öva på läderbitarna.
– Jag började förstå sambandet mellan färger och läder, och sedermera skinn, som ju är ett levande material till skillnad från tyg. Jag såg hur färgerna fick mer liv och lyster.
Gör klassiska tatueringar och permanent makeup
Utöver klassiska tatueringsmotiv gör Linda även permanent makeup. Det är svårt att tro att ingen av färgerna i hennes eget ansikte är målat med klassiskt smink – allt ifrån eyeliner och läppstift till fräknar och rouge har hon tatuerat på sig själv.
– Jag var så trött på smink som rann av när jag svettades, det behöver jag aldrig mer tänka på nu. Jag gillar att lura systemet, säger Linda och ler finurligt.
Jag hjälpte min syster med hennes ärr
Även ögonbryn är ett vanligt motiv inom permanent makeup, och redan innan Linda blev anställd på sjukhuset hade hon före detta cancerpatienter i kundkretsen som tappat hår efter sina cellgiftsbehandlingar.
Första gången hon testade att tatuera med hudfärgade pigment var när hon hjälpte sin egen syster.
– Hon fick cancer i sköldkörteln och mörka ärr på halsen till följd av operation. Hon gick flera gånger för att ta bort dem med laser, men efter ett tag gick det inte mer. Min syster är väldigt tuff och pratade inte så mycket om det, men jag förstod att ärren påminde henne mycket om sorgen över sjukdomen. Hon täckte dem med stora halsband, men jag kände att det inte alls var hennes stil. Återigen tänkte jag, ”hur kan jag luras med färg?”, och resultatet blev väldigt lyckat.
Våren 2022 klev Jenny Winquist, 46, in på Sockerverket. En kollega hade berättat om Lindas bröstvårta på benet och Jenny blev nyfiken.
– Efter att ha opererat bort båda brösten och fått inplantat hade jag konsulterat min läkare om en återuppbyggnad av bröstvårtorna. Han berättade att de på plastikkirurgin brukar göra ett snitt i huden och dra ihop flikarna till en ny bröstvårta. Därefter tatuerar en sjuksköterska in nya vårtgårdar runtom, berättar Jenny, som slagit sig ner bredvid Linda i Sockerverkets petroleumfärgade väntsoffa.
Jenny Winquist
Ålder: 46 år.
Familj: Två barn, 12 och 16 år.
Yrke: Stödassistent på LSS-boende.
Bor: I Lund.
Men nu visste hon att det fanns ett alternativ, där hon dessutom skulle slippa lägga sig under kniven ytterligare en gång.
Jennys sjukdomshistoria började i mars 2019 när hon kände en knöl, stor som en hasselnöt, mitt i sitt vänstra bröst. Bara två månader tidigare hade hon varit på mammografi som inte visat någonting, och läkaren på vårdcentralen sa att knölen var godartad – utan att ta några prover.
Men med en mamma som haft bröstcancer flera gånger gav Jenny inte upp.
– Efter flera vändor inom vården gjordes en ny mammografi i juli, och då hade knölen vuxit sig stor som en golfboll.
Därefter gick det snabbt. Jenny fick diagnosen trippelnegativ bröstcancer, och inom en vecka hade hon påbörjat cellgiftsbehandling.
– Tre dagar senare kunde jag känna att tumören hade krympt.
Cellgiftsbehandlingen var lyckad, och i december samma år skulle bröstet opereras bort. Jenny hade då bestämt sig för att hon även ville operera bort sitt högra bröst.
– Man vill gärna tänka att ”det händer inte mig”. Men när man väl har drabbats av något sådant här inser man att man inte är osårbar. Den största förändringen sedan sjukdomen är att jag har en helt annan rädsla för återfall. Det känns inte längre lika självklart att få se mina barn bli vuxna, som jag kände innan.
Jenny har två långa ärr från armhåla till armhåla. Under huden har hon två expanderimplantat, som kan liknas vid uppblåsbara ballonger som fylls på med koksaltlösning via ventiler under huden. På så sätt hinner den platta huden långsamt tänja ut sig mellan påfyllningarna.
Jag såg att det var något som saknades
– Jag hade inga problem med min platta byst innan implantaten, jag gick gärna i bara bikinitrosor på stranden för att minska stigmat med bröstcancer. Men det är klart att vissa kläder sitter bättre nu när jag har bröst igen.
Men när Jenny såg sig själv i spegeln utan kläder kände hon att det var något som saknades.
– Hjärnan kopplade liksom inte att det var bröst. Det var ju bara två hudkuddar utan bröstvårtor.
Fick bröstcancer och opererade bort båda brösten
När Jenny visade en bild på Lindas tatuerade bröstvårta för sin läkare höll han med om att hon borde gå till henne i stället för att göra ytterligare en operation. Hon fick dessutom gärna komma tillbaka och visa upp resultatet, så att han kunde motivera högre instans att ta in proffshjälp även på sjukhuset.
Till skillnad från många andra cancerpatienter som har en bröstvårta kvar hade Linda bara foton på Jennys gamla bröst att förhålla sig till.
– Det är lite klurigt, men man får bland annat utgå från ett normalt dagsljus för att bestämma färger och hur skuggor i bröstvårtan ska falla. Och pigmentet måste ju självklart matcha patientens hudton.
– Jag hade ju ganska ljusa vårtgårdar innan, säger Jenny. Hade du gjort dem mörka och stora hade det inte känts som mina bröst i slutändan.
När förlaga saknas frågar Linda patienten hur hon vill att bröstvårtorna ska se ut, och utgår ifrån vissa ledtrådar.
– Hos en del, dock inte hos alla, är färgen på insidan av underläppen samma som på vårtgården. Och generellt brukar jag tänka att ju fler barn man fött desto större och tyngre byst, och därmed större vårtgårdar eftersom de följer med kroppens utveckling. Ofta är de lite ovala också. Sådana detaljer är viktiga, förklarar hon.
Att tatuera en bröstvårta tar cirka en timme. Efter läkningen på cirka tre veckor kommer man tillbaka till Linda för att fylla i mer färg.
– Att skynda långsamt är viktigt för att få ett naturligt och mjukt resultat. Det är samma sak när man tatuerar permanent makeup.
När Jenny hade visat resultatet av tatueringarna för sin läkare hörde han av sig till Linda. Några veckor senare bytte hon ut sina färgstarka klänningar mot vit sjukhusklädsel för att börja beta av den långa väntelistan.
– Jag blev så himla glad när du berättade att du hade tipsat om mig! säger Linda och ser på Jenny.
På sjukhuset uppstår ofta varma möten med patienterna. Linda har inga problem med att prata om allt det hemska de har upplevt. Hon lägger stor vikt vid att patienterna ska känna sig avslappnade och trygga under tatueringssessionen, något hon tror kommer från sina tidigare arbeten inom sjukvården och psykiatrin.
– Jag brukar säga till sköterskorna att jag får skörda den sista, fina biten. Patienterna kommer ju till mig för att göra ett avslut. När de varit hos mig behöver de förhoppningsvis inte komma tillbaka till sjukhuset mer.
"Först nu känner jag att jag har bröst igen"
Jenny håller med om att Lindas tatueringar ger en känsla av att knyta ihop säcken.
– Det är först nu när jag har bröstvårtor som det känns som att jag har bröst igen, säger hon.
Linda upplever att många känner tacksamhet för det hon gör.
– De flesta som kommer på återbesöket har en annan glans i ögonen än innan. Jag får ofta kramar efteråt. Det känns så himla fint att detta betyder så mycket för dem att de vill omfamna en främmande person.
Hon tror också att bröstvårtorna ger sina nya bärare en bättre självkänsla.
– Många känner sig nog lite rivigare, lite såhär ”kolla på den här katten, här kommer jag!” säger Linda och skrattar. Då känner jag – hah! Jag lurade systemet!