Tidernas kaffekalas: Allt du vill veta om koppens historia
Att dricka något varmt smakar som bäst ur en kopp, trots det har den stora muggen blivit alltmer populär på senare tid. Muggstorleken skiljer sig markant från koppstorleken under 1700-talet, då kaffe liksom te och choklad fick sitt genombrott.
Se också: 5 saker du inte visste om kaffe
”Under mitten av 1700-talet kostade ett halvt kilo kaffe ungefär lika mycket som en årslön för en bonddräng.”
Under mitten av 1700-talet kostade ett halvt kilo kaffe ungefär lika mycket som en årslön för en bonddräng. Inte undra på att koppen var mindre. Svenske världskändisen Carl von Linné (1707–78) varnade också för att dricka alltför stora mängder och skrev: ”Den synes pigga upp de slöa och skärpa de dumma, men genom att uttorka hjärnan och nervsystemet försvagar den kroppen och orsakar tidigt åldrande.”
Den dansk-norske 1700-talsförfattaren Ludvig Holberg (1684–1754) menade i sin tur att kaffe hade goda medicinska egenskaper och kunde användas mot magont, liksom huvud- och tandvärk. Fast även han varnade för stora mängder, då för mycket kaffe kunde göra mannen steril.
Kaffe kom till Norden i slutet av 1600-talet
Till Norden kom de första kaffe- och televeranserna i slutet av 1600-talet, medan en större import av kaffe, te och choklad kom igång först under 1700-talet tack vare de ostindiska kompanierna. Länge var de exotiska dryckerna förbehållna samhällets övre skikt, som hade råd med de attiraljer som krävdes för tillredning och servering.
Innan vår inhemska tillverkning av porslin kom igång importerades serviser från Kina. De tidiga kopparna från mitten av 1700-talet saknar öron. Koppens öra var ett europeiskt tillägg och kinesiska koppar med öron kom först under slutet av 1700-talet. Så småningom valdes något vidare koppar, oftast utan öra, till te medan lite smalare koppar med öron ansågs passa bäst till kaffe och choklad. Den typiska kaffekoppen rymde cirka en deciliter. Tekopparna var i regel något större.
Dricka på fat spreds från Frankrike
Hur kunde en nordbo veta hur man på internationellt manér skulle hantera något så modernt som en importerad porslinskopp? Jo, från modelandet Frankrike spreds sedelärande gravyrer (typ av tryck) av målningar med moderiktigt klädda damer och herrar som visade hur kopparna och de tillhörande föremålen skulle hanteras. På så vis spreds den annorlunda traditionen att dricka på fat. Det är på grund av fatdrickandet som underfaten till kaffekoppar från 1700-talets senare del i regel har höga kanter. Detta för att kaffet helt enkelt inte skulle rinna över.
Exklusivare koppar i de högre stånden
Det sena 1700-talets jordbruksrevolution medförde stora förändringar i Västeuropa och de tidigare lyxvarorna blev allteftersom mer åtkomliga för en bredare grupp i samhället. Detta innebar att kungligheter och adel försökte skilja sig från mängden genom nya seder och allt exklusivare koppar. Kaffe-, te- och chokladdrickande blev på så vis en viktig del av 1700-talets högreståndskultur.
Seder och traditioner
För 1700-talets elit gällde det att visa sin förfining genom väl utformade seder och bruk. Den tidiga kinesiska koppen, som saknade öron, hölls enligt regelverket med tre fingrar. I takt med att koppen fick öron utvecklades i Frankrike traditionen att dricka på fat. Koppen användes för själva tillredningen, därefter hälldes kaffet på fatet varpå man drack ur det djupa underfatet. Att dricka på detta vis ansågs comme-il-faut i det franska hovet fram till Ludvig XVI:s tid. Ett bevarat brev från 1787, som är skrivet av en gäst vid hovet, berättar att det tydligen inte längre ansågs fint att använda fatet och nyheten spred sig så småningom till övriga Europa. På många håll fortsatte man emellertid att dricka på fat, på landsorten långt in på 1900-talet.
Under 1700-talet introducerades också flera specialkoppar. Den mest annorlunda varianten gjordes för den med darriga händer och koppen kallas också trembleuse, efter franskans ord för darrande. Underfatet är försett med en hög kant i mitten för att hindra koppen att välta. Ibland utrustades den med två hänklar, i vissa fall även med lock och var då avsedd för varm buljong eller choklad.
Choklad och te bra för hälsan
Chokladen var den dyraste av de nyintroducerade dryckerna. Liksom te, så kallad China drink, betraktades den som en hälsobringande dryck. De exklusiva tebladen förvarades helst i skrin av tenn, medan dekorativa tedosor av porslin eller emaljmålad koppar placerades på tebordet när det var dags för servering. Den starkt bryggda tedrycken serverades ur en låg kanna och ett så kallat tekök (kranförsedd vattenbehållare) innehöll varmt vatten att späda med. Kaffet serverades i sin tur ur en högrest kanna och chokladen ur en kanna med ett litet hål i locket, där en chokladvisp eller sked stacks ner för att röra om den tjocka chokladen före serveringen.
Krämkopp från Frankrike
En omtyckt mindre kopp med lock, som uppkom i Frankrike under första hälften av 1700-talet, blev den variant vi idag kallar krämkopp. Den ursprungliga benämningen var pot à jus. Koppen var försedd med ett handtag och avsedd för buljong eller steksky som dracks till kötträtten. Liknande öronlösa koppar med lock blev något senare vanligt förekommande till olika typer av kalla desserter.
Krämkoppar, liksom andra koppar, importerades från Kina men tillverkades också vid europeiska fabriker. Mycket exklusiva koppar framställdes vid tyska Meissen och franska Sèvres. Det hände att koppar specialbeställdes från dessa fabriker för att skänkas som en diplomatisk eller kunglig gåva, koppen blev på så vis del av ett politiskt maktspel. De dekorerades omsorgsfullt med vapensköldar, alliansvapen och porträtt av skickliga konstnärer som var tränade i miniatyr- och porslinsmåleriets ädla konst.
När den europeiska porslinstillverkningen kom igång på bredare front började något enklare koppar att produceras vid flera fabriker. Den rådande nyklassicistiska stilen under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet gav kopparna, vilka vanligen är cylinderformade, eleganta klassicerande dekorer och mönster.
Empiren populär i förmögna hem under 1800-talet
En bit in på 1800-talet, under empiren, kom den så kallade paradkoppen att bli ett måste i de förmögnas hem. Denna gavs formen av en antik urna med uppsvängd hänkel som öra. Mönster och bårder inspirerade av antiken, liksom porträtt, målades på kopparna i starka nyanser av rött, gult, grönt och blått som kontrasterade mot glänsande förgyllda partier.
Under 1800-talet blev det också populärt med typografiska motiv. Slott och herresäten, kända landmärken och storstädernas sevärdheter avbildades flitigt och därmed fick koppen rollen som souvenir.
Mustachkoppen gjorde entré
Intressant nog kom också det sena 1800-talets herrmode att ge upphov till en ny form av kopp – mustaschkoppen. Den skäggtrend med stora polisonger som växte fram under början av 1800-talet övergick i skägg av alla de slag och mot slutet av seklet hamnade mustaschen i fokus. Den kunde vara stor och buskig eller sirlig och vaxad, men oavsett utformning krävdes en specialkopp så att bäraren elegant kunde inta de heta dryckerna utan spill.
Den nylanserade koppen försågs därför med en liten invändig platta som höll kaffet borta och mustaschen ren. Mustaschkoppen var mycket omtyckt ända fram till 1920-talet, då skäggtrenden i stället förespråkade renrakat. Trender kommer och går, men koppen, den består.
Kaffe till Europa
Traditionen att dricka kaffe spreds inte minst från turkarna, som har en lång kaffetradition. I Konstantinopel (dagens Istanbul) öppnade så kallade kaffehus redan under mitten av 1500-talet. Genom handelsförbindelser spreds drycken till Venedig, som var en viktig handelsmetropol, och det är här Europas första kaffehus anses ha grundats.
I Europas huvudstäder blev kaffehusen viktiga mötesplatser, speciellt för män, och de sägs ha haft en avgörande roll i spridandet av upplysningens idéer.
Araberna försökte länge bevara hemligheten med kaffeodling och kaffeframställning, men under 1600-talet etablerade europeiska handelskompanier egna kaffeplantager på Ceylon (nuvarande Sri Lanka) och i Indonesien och under 1700-talet i Västindien och i Sydamerika. Till plantagerna behövdes billig arbetskraft och det var bland annat odlingen av kaffe, kakao och bomull som bidrog till handeln med slavar.
Te till Europa
Människans relation till te går ännu längre tillbaka i tiden än den till kaffet. Historien började för omkring 3 000 år sedan. Ursprungen sträcker sig från Yunnan i sydvästra Kina till Assam i nordöstra Indien och till gränserna kring Laos och Thailand. Den utvecklade tekulturen i Kina spreds särskilt genom boken Chajing (Te-klassikern) av Lu Yu (733–804), vilken behandlar odling, produktion och tillagning av te. Under 1600-talet spreds teet från Kina till Europa genom den intensifierade handeln. Sakta men säkert etablerades tedrickandet. Te var länge förbehållet överklassen och det var först under 1900-talet som gemene man började dricka te.
”Den mest annorlunda varianten gjordes för den med darriga händer och koppen kallas också trembleuse”