Anna fick nog och bytte jobb: ”Jag har inte ångrat mig en sekund”

5 saker som får dig att må dåligt på jobbet

Klockan har precis slagit 07:00. Arbetsdagen börjar och Anna hälsar på sina kollegor innan hon slår sig ner med en kopp kaffe och går igenom dagens jobb.

– Jag planerar min dag själv och ser till att alla hus på listan får besök av mig, säger hon samtidigt som hon kontrollerar att utrustningen ligger på plats i bilen.

Att vara sotare handlar om mer än att sota skorstenar. Det handlar också om möten med människor. Många kunder träffar hon regelbundet – och inte sällan blir hon bjuden på kaffe.

– Det är jättemysigt. Man bygger relationer med kunderna och det gör jobbet ännu roligare.

Det var för fyra år sedan, på hösten 2021, som Anna insåg att hon inte längre trivdes med sitt arbete inom vården. Efter 22 år som undersköterska på ett vårdboende hade hon tappat arbetsglädjen.

Stressen och nedskärningarna gjorde att hon kände sig otillräcklig. Jobbet följde med henne hem och känslan av att inte räcka till gnagde ständigt. Samtidigt började hon märka hur vantrivseln på jobbet även påverkade hennes mående privat.

– Familjen sa att jag var grinig, trött och irriterad. De kände inte igen mig längre. Mitt tålamod var borta och jag var inte lika glad som förr, säger hon medan hon kör upp på uppfarten till dagens första sotarjobb.

Skrev från hjärtat

En lördagskväll låg hon i sängen och scrollade på Facebook när en jobbannons från en bransch hon aldrig jobbat i dök upp i flödet: ”Sotare sökes”.

– Jag kände direkt att det var något för mig. Ett jobb där man får arbeta med kroppen, vara utomhus och träffa folk – det var precis vad jag behövde. Och att bli smutsig? Det var inget jag var rädd för, säger hon och plockar fram verktygen för att sota dagens första kamin.

Utan att tveka skickade hon in sin ansökan samma kväll. CV:t var kort, men i det personliga brevet skrev hon rakt från hjärtat – hon var redo för en nystart.

– Det är aldrig för sent att testa något nytt.

Fick inte tjänstledigt

Redan på måndagen ringde chefen och ville träffa henne på en intervju. En vecka senare blev hon erbjuden jobbet.

– Jag blev jätteglad, men samtidigt lite nervös. Jag hade ju ingen erfarenhet av yrket och undrade vad jag egentligen hade gett mig in på.

Hon ansökte om tjänstledigt, men fick avslag. Valet var enkelt.

– Jag insåg att jag ville det här så mycket att jag inte kunde låta rädslan hindra mig. Så jag sa upp mig.

Hennes kollegor på vårdboendet sa att hon var modig, och att de var övertygade om att hon skulle klara det galant.

De första sex månaderna gick hon som lärling och hennes nya kollegor blev ett stort stöd.

– De tog hand om mig och såg till att jag lärde mig allt jag behövde.

– Jag har inte ångrat mig en sekund.

Att sotaryrket är mansdominerat har aldrig varit något hinder.

– Tvärtom. Jag har alltid blivit behandlad med respekt. Vi har roligt på jobbet och stöttar varandra. Skulle det uppstå något problem vet jag att lösningen bara är ett samtal bort.

Stöd från kollegorna

Efter sex månader började hon jobba självständigt. Det var nervöst i början och Anna minns att hon tänkte: ”Vad har jag gett mig in på?”. Men hon visste att hon hade stöd från sina kollegor om det behövdes.

Nu har det gått fyra år sedan hon bytte karriär och hon beskriver sitt liv som roligare, lugnare och mer meningsfullt. Förutom arbetsglädjen har hon fått mer tid för familjen. Hon jobbar dagtid och har lediga kvällar, helger och högtider.

– Bara det var en stor sak för mig. Plötsligt kunde jag vara med på familjens aktiviteter.

Hon vill uppmuntra andra att våga ta steget att byta bana.

– Om du tvekar, fråga dig själv: Vad är det värsta som kan hända?