Tindra bytte karriär – inspirerades av farfar Allan

Efter reklamen: Se också: Dekorativa stenar – makramé av rottingband

I en snickerihytta med tre sidor vid en nyanlagd bevattningsdamm på Öland står Tindra Englund och hugger i sten. En sommarkurs på Gotland för några år sedan förändrade hennes liv.

– Jag älskar att hugga, det var som att komma hem! Det funkade rent fysiskt, det är som ett samspel med stenen.

Då jobbade hon som journalist och fotograf. Nu har hon bytt block, kamera och penna mot filar, mejslar och stenar och är konstnär på heltid.
Den nya karriären fick en rivstart. Tindra sökte till Liljevalchs vårsalong. Av närmare 4000 inskickade verk antogs 177. Båda hennes kom med.

– Jag visste lite svagt vad Liljevalchs vår­salong var, men jag fattade inte hur stort det var. Det är så häftigt att få kalla sig konstnär!

Farfar inspirerade

Ellen gör stora skulpturer av små mosaikbitar

handarbeteEllen gör stora skulpturer av små mosaikbitar

Det tog tid för henne att hitta fram till stenhuggeriet, eller kanske hem igen. Farfar Allan Englund var stenhuggare, och kanske finns kärleken till stenen och vad man kan göra med den i hennes gener.

– Farfar högg gravstenar och trappor, byggde murar och broar. Englunds stenhuggeri i Torsby i norra Värmland var etablerat, och fanns i flera generationer. Farfar högg praktiskt. Men samtidigt var han konstnärlig, han målade tavlor och broderade, och när han hade gått i pension högg han mycket stentavlor. Jag var på en julmarknad i Kastlösa här på Öland och då var det en som frågade ”Englund? Är inte du på fel plats i Sverige”, skrattar hon.
Farfar blev 98 år.

– Jag hade alltid tänkt att jag skulle lära mig av honom, men jag bodde utomlands och lite överallt. Jag har tagit över en del av farfars stenklubbor och mejslar. Gravyrmejslarna hade han för att signera.

Men Tindra valde en annan bana än farfar. Hon har pluggat global politik, freds- och konfliktvetenskap och journalistik, hon har rest och flyttat mycket och jobbat som journalist och fotograf. För tio år sedan träffade hon sin man Erik som är uppvuxen på en mjölkgård på Öland, en gård som pappan och brodern fortfarande driver, och tvärs över vägen har Tindra och Erik byggt ett hus.

Sommaren 2022 åkte Tindra på sin första stenhuggarkurs hos konstnären Anders Tholin på Gotland. Då hade hon en tuff period bakom sig med ett barn som knappt sov, en man som jobbade väldigt mycket, en sjuk pappa och isoleringen på grund av pandemin.
Kursen blev en stark upplevelse för henne.

– Jag kände direkt att min kropp är byggd för stenhuggning.

Fysiskt arbete

Efter kursen högg hon så ofta hon kunde, på kvällar och helger, samtidigt som hon fortsatte att skriva och fotografera. Sommaren efter gick hon en ny kurs, på Råbäcks stenhuggeri i Kinnekulle.

Förra våren bestämde hon sig för att byta bana. Hon tröttnade på det osäkra frilanslivet och började hugga på heltid. Planen var att satsa på konsthantverk. Tindra visar en adventsstake i kalksten och berättar att hon hade tänkt att börja hugga gravstenar. Hon sökte och kom in på Kulturinkubatorn Kreativa Öland, som är ett program för stöd till kulturskapare som vill utveckla sin verksamhet.

– Jag hade tänkt mig att göra lite konst vid sidan av konsthantverket. Men då sa de till mig att ”du ska hålla på med konst, du ska göra skulpturer”. Så jag frågade hur man blir konstnär, och fick till svar att man söker till jurybedömda utställningar så jag gick hem och googlade …

Julia är en av två kvinnliga

handarbeteJulia är yxtillverkare: Tälja blir ett sätt att knyta an till naturen

Att vara stenhuggare är fysiskt arbete.

– Det kräver ganska mycket kraft, men det är också mycket teknik.

För det mesta är hon ensam i sin verkstad, men ibland har hon sällskap av någon av två andra kvinnliga öländska bildhuggare, Karin Nilsdotter och Clara Sörnäs. De tre har startat kollektivet Stenhuggarkvinnor, som inspirerar varandra och andra.

Nu arbetar hon med skulpturer inför en kommande utställning och ska gå kurser för att lära sig att arbeta med granit och gnejs, och hålla en egen kurs.

Hon arbetar i öländsk kalksten, som är en sten med många färgskiftningar, och där det kan dyka upp fossiler. Det är en levande sten, och det gör att många bildhuggare inte gillar den eftersom man kan råka ut för överraskningar. När hon beskriver varför hon valt att arbeta med kalksten låter det som hon pratar om en god vän.

– Den är spännande, charmig, oberäknelig och trevlig. Vad som helst kan hända, och kalksten förtjänar en annan position.

På skattjakt efter sten

Tindra Englund beskriver att hon kör mycket på intuition när hon hugger. Först ska hon hitta en bra sten. Hon har ett enormt lager att välja på, för bredvid hennes verkstad finns två väldiga högar med kalkstensblock som kommer från bevattningsdammen svärfar nyligen har anlagt. Kommunen vill att högarna ska tas bort, men än så länge kan hon plocka obegränsat med material.

Hon tar fram en sten och visar hur hon knackar på den för att avgöra om den duger. Den första har ett dovt ljud, och det är inte bra, säger hon. Nästa hon testar har en ljusare ton.

– Det ska inte låta donk utan klonk. Man känner sig som en skattjägare när man letar efter sten.

Hon vrider och vänder på stenen innan hon börjar bearbeta den för att få fram det som är dolt. Ofta blir det människor som träder fram ur stenen, och hon menar att det inte är så stor skillnad mellan journalistik och stenhuggeri.

– Jag berättar historier.