Anna-Lisa Holmgren, 103, har upplevt både enorm lycka och ofattbar sorg

Se också: Fallkurs för äldre - så ramlar du rätt

Anna-Lisa Holmgren är 103 år gammal och piggare än många av oss. Hon har fullt upp med att planera kalas hon är inbjuden till och håller full koll på sin vackra lägen­het mitt i centrala Göteborg. Här trivs hon som fisken i vattnet.

– Jag kan inte ha för tyst runt omkring mig. Titta, där ute är det uteserveringar om sommaren och mycket liv hela tiden. Det är härligt, skrattar hon och visar från sin lilla balkong.

Närheten till Avenyn gör platsen livfull och ganska högljudd, men det är så hon vill ha det. Hon har alltid varit en social person som älskar när det händer något.

Anna-Lisa är född i Norge, där hon tillbringade sina första femton år. Hennes pappa hade en rörläggarfirma och hennes mamma var till en början hemmafru, och drev senare en affär.

Själv var hon enda barn länge innan hon lyckades tjata sig till ett syskon när hon var nio år. Hon minns att hon innan dess gärna besökte ett närliggande barnhem för att leka och att hon var lite avundsjuk på att dessa barn låg allihop i samma rum när de sov.

– Det tyckte jag var rena drömmen – en sovsal.

På ett barns sätt sa hon skrattande till sin mamma – kan du inte dö så jag hamnar på barnhemmet. Mamman skrattade också åt påhittet.

– Din stackare, du förstår inte bättre, sa hon till mig.

Familjen hade hela tiden kontakt med släkten i Sverige och tog ofta den långsamma resan till Smögen i pappans T-Ford som gick i femtio kilometer i timmen som mest.

Hemma ägnade hon sig åt de vanliga aktiviteterna för tiden – hoppade hopprep och hoppade hage. Men också något helt annorlunda.

– Vi hade en rolig lek som jag inte hört så många andra berätta om, där en person gömde lappar med ledtrådar till nästa lapp. Sedan skulle vi leta. Det var lite detektivarbete, kan man säga.

Träffade sitt livs kärlek

När familjen senare flyttade till Haga i Göteborg blev livet lite mer spännande med dans och uteliv. Hon jobbade en del på familjens kafé och träffade sin stora kärlek i sjömannen Stefan när hon var sjutton år.

De gifte sig när Anna-Lisa blivit gravid och 1942 kom första barnet – Lars.

– Jag har alltid haft lätta förlossningar så det gick jättebra.

Det skulle bli fyra barn till, två söner tätt inpå och lite senare i livet två döttrar.

Lars skulle däremot aldrig få chansen att växa upp. En oerhört tragisk olycka avslutade hans liv när han var bara elva år gammal.

– Han hade fått en ny cykel, men var så godhjärtad att han lånade ut den och använde en äldre cykel. När han skulle ta sig över järnvägsspåret kom tåget och körde över honom. Två poliser kom till dörren och berättade. Det var hemskt och jag tänker på det ofta, säger Anna-­Lisa med stockande röst.

– Det går aldrig helt över.

På något sätt gick livet ändå vidare och hon gladdes åt sina andra barn. Livet med en sjöman innebar att hon hade långa perioder av att göra allt själv, tio veckor hemma och tio veckor till sjöss var vanligt.

Under en period på några år drev de också en restaurang ihop. Men framför allt var relationen stark och kärleksfull.

– Stefan dammsög och lagade mat. Vi kramades mycket och sa att vi älskade varandra. Det är viktigt att säga det, inte bara tänka det, förklarar Anna-Lisa.

Barnen växte upp och det har med åren även blivit fjorton barnbarn, 27 barnbarnsbarn och till och med ett barnbarnsbarnbarn – lille Helmer.

– Jag har alltid haft en bra kontakt med mina barn och jag tror det går tillbaka till att min pappa och jag hade en fin relation. Han älskade verkligen mig och hade med mig överallt oavsett vad han gjorde.

Detta tror hon har påverkat hennes föräldraskap och positiva livssyn – en livssyn där det är viktigt att ge beröm. Det ska man vara generös med och använda ofta, anser Anna-Lisa. Om inte annat så för att det man får beröm för vill man ju göra igen.

2001 dog hennes man och stora kärlek Stefan när han var 88 år. En imponerande ålder bara det, men det är många år sedan nu.

– Jag tänker på honom hela tiden förstås.

Numera fylls veckorna av mängder av aktiviteter. Hon har många besök och går gärna ut med rullatorn på stan. Hon är i princip helt frisk och har bara haft problem med sköldkörteln.

– När jag hämtade mitt Levaxin på apoteket sa apotekaren till mig att det var helt otroligt att någon i min ålder bara hade en enda medicin.

Hon vet inte säkert vad det beror på, men tror att det är viktigt att aldrig bli stillasittande. Om någon försöker hjälpa henne att resa sig upp avfärdar hon det bestämt.

– Då får jag ju ingen träning i musklerna. Vad tror man det leder till i långa loppet?

Något annat hon betonar är att hon dricker minst en halv liter mjölk varje dag och att hon aldrig rökt. I våras hade hon lite otur och ramlade rakt i asfalten. Hon kunde ha brutit alla ben i kroppen, men klarade sig med att se ut som en boxare efteren hård match – blåmärken överallt.

– Läkaren tyckte att det var anmärkningsvärt. Jag tror att det var all mjölk jag druckit.

Det blev många dagar på sjukhus då, men under sommaren var det full fart igen. Tre månader med yngsta sonens familj i Hunnebostrand där hon som vanligt kunde njuta av solen och bada i havet – något som fortfarande syns på hennes solbrända hy.

– Man ska vara ute mycket varje dag. Det är viktigt. Sedan är det många trappsteg upp och ner till sjöboden. Jättebra träning, skrattar Anna-Lisa.

För övrigt har hon också en tävlingsinriktad ådra och spelar canasta i flera olika grupper tre gånger i veckan. Med vad hon kallar ungdomarna – för de flesta är åtminstone tjugo år yngre – bara knappt åttio år. Dessutom har hon full produktion på gång hela tiden när hela släkten vill ha hennes stickade tröjor och vantar.

Resor utomlands har det däremot inte blivit av på samma sätt som när hennes Stefan levde. De var bland annat i Sydafrika, Holland, Polen och USA på sina resor.

Älskar liv och rörelse

Hur framtiden ser ut vet ingen. Bara den innehåller liv och rörelse så är Anna-Lisa glad.

– Jag älskar när det händer saker. Att vara med i Jonas podd var roligt. Han var väldigt trevlig att prata med.