Emelie Bäckström vanvårdades som barn: Visste aldrig om pappa skulle slå ihjäl oss

Se också: Emelie Bäckström: Från en tuff uppväxt till att sprida hopp

Misären som Emelie Bäckström och hennes sex syskon växte upp i är snudd på ofattbar. Nästan lika ofattbart är det att hon i dag har lyckats skapa sig ett bra liv med sin älskade sambo, två barn, vänner och ett jobb som tandsköterska. Yrket har ett extra syfte för henne:

– Alla barn går till tandläkaren, jag hoppas kunna upptäcka dem som inte har det bra hemma, se dem och hjälpa dem, säger hon.

För att bli sedd, det är något hon själv aldrig fick uppleva som liten. Tvärtom är hennes första tio år ett skräckscenario av hur omgivningen blundade för barnens behov, precis som föräldrarna.

Nu har Emelie skrivit en bok om sin uppväxt, Se till mig som liten är, ihop med journalisten Isabella Harbrecht. Vi träffas på förlaget för att prata om hur hon haft det, och hur det till slut blev bra.

Undernärd som baby

Men vi tar det från början, den allra första början, när Emelie var baby. Endast tre månader gammal hamnade hon på sjukhus med dubbelsidig lunginflammation och undernäring. Hon var vanskött och fick inte tillräckligt med mat.

– Redan där hade någon kunnat sätta stopp och hjälpa mig. Då kanske jag aldrig hade behövt lida alla de där åren. Tänk vilket liv jag kunnat få om jag blivit räddad då ...

För hemmet var kaos. Det var skitigt och stökigt. Använda blöjor låg på golvet. Ibland gjorde barnen sina behov i en garderob på övervåningen för att de inte vågade gå till nedervåningen där föräldrarna fanns. Kylskåpet var oftast tomt förutom på dunkar med sprit.

Emelie letade efter något att äta till sig och syskonen i containrar utanför matbutiker.

– Jag tog på mig ett ansvar gentemot mina småsyskon. Jag lärde mig snabbt att det var onödigt att gråta, det hjälpte inte. Mitt första minne är att jag stod i en spjälsäng och skrek och grät, men ingen kom.

Hur kunde det då bli så här? Jo, pappan – som dog i våras – missbrukade alkohol och tabletter. Han var aggressiv och våldsam mot både mamman och barnen.

– Men det som satte sig djupast var pappas ord, det psykiska våldet. Att han hatade mig och att jag var värdelös. Att jag förstörde hans liv och var orsaken till att han behövde dricka och slå oss. Det blev så jag såg på mig själv i 25 år, jag hatade mig själv.

Mamman i sin tur var som i en egen bubbla. Hur man skulle ta hand om barn hade hon ingen aning om. I efterhand har Emelie fått veta att hon var lågbegåvad och själv skulle ha behövt hjälp.

Mitt i detta kaos försökte Emelie hålla huvudet över vattenytan och ta hand om sina mindre syskon, se till de inte svalt ihjäl och skydda dem rent fysiskt.

Hon berättar lugnt och sakligt om hur hon kämpade, dag efter dag.

– Jag visste att om inte jag tog ansvar skulle inte mina syskon överleva. När pappa slogs visste man aldrig vad som skulle hända. Den klumpen jag hade i magen varenda morgon var brutal, när jag undrade: Finns vi ens kvar i morgon?

Hon minns väl hur hon kände som sexåring, en ålder när andra barn leker, busar och får kompisar.

– Jag var så trött på livet. Jag sov kanske två, tre timmar per natt eftersom jag la mig sist av alla för att se till att alla somnat, att det var lugnt och inget kunde hända. Att inte pappa drack, slogs med sina bröder eller att han och mamma bråkade och någon blev skadad. Känslan var ”jag är så slut, jag orkar inte mer”.

I bokens inledningsscen håller pappan en kniv mot Emelie. Polisen var på plats och han hotar att skära halsen av sin dotter. Åtskilliga gånger kom socialtjänst och polis hem till familjen, men det hjälpte bara i den akuta stunden.

Så fort pappan förstod att socialtjänsten började reagera flyttade familjen till en ny kommun och kom på så sätt undan. Barnen slets upp ur sängarna – oftast mitt i natten – för att rusa ut till bilen och köras till något ställe som pappan lyckats ordna. Det var torftiga ”hem”, madrasser på golvet, smutsigt och kalt.

– Vi tog nästan aldrig med oss någonting. Det är därför det knappt finns några foton från när jag var liten, konstaterar Emelie.

Våldtagen två gånger

Bland det mest hjärtskärande i boken är när den lilla Emelie våldtogs, en gång av sin rasande och berusade pappa, en annan gång av en släkting till honom. Hon var så liten att hon inte förstod vad hon var med om, och när hon en gång försökte berätta var det ingen som lyssnade. Att vara tyst om allt som hände inom familjen lärde hon sig tidigt.

När Emelie var tio år förändrades allt. Hela familjen flyttades till ett utredningshem. Man kom fram till att föräldrarna inte klarade att ta hand om sina barn. Syskonen placerades ut på olika familjehem.

Alla år dessförinnan slank familjen igenom det sociala skyddsnätet på grund av alla flyttar. När Emelie skulle skriva boken gick hon igenom gamla journaler, polisanmälningar och anteckningar från utredningshemmet. Hon upptäckte många orosanmälningar, men ingen ledde någonstans och kommunerna hade inte kontakt med varandra. Fram till femte klass gick hon bara i skolan lite mer än 40 dagar.

– Det kunde stå att jag var hemma på grund av magsjuka i tre månader. Ingen kollade upp det, säger Emelie och skakar på huvudet åt det orimliga i situationen.

Åren i familjehemmet gav inte Emelie någon verklig trygghet, och hon var så skadad psykiskt av allt hon varit med om. Hon skar sig och var full av självhat. Tankarna på självmord dök ofta upp.

I efterhand har hon fått tillbaka ett brev som hon skrev som tolvåring och slängde i papperskorgen på det bibliotek som var hennes tillflykt. En bibliotekarie hade sparat det och gav det till Emelie när hon var ute och föreläste om sin barndom.

– Jag skrev i brevet att jag ville dö, att jag önskade att ”den här skiten” skulle ta slut och att jag var värdelös. Det gjorde så ont i hjärtat att läsa det.

En dag i tonåren hade hon bestämt sig för att ta sitt liv, men ångrade sig när hon tänkte på ett par människor i hennes närhet som tyckte om henne. Just dessa människor, som var ljusglimtar i hennes liv genom åren, hjälpte henne att överleva. En morbror, en äldre grannkvinna, en kompis, en kille inom kyrkan … Några få fanns där och hjälpte.

Den sortens personer önskar Emelie att det fanns fler av. Med boken vill hon uppmana alla att rycka in om de misstänker att ett barn far illa. När vi pratar om det här är det enda gången Emelie blir upprörd:

– Om någon undrar om ens oro är tillräcklig, ”kan jag verkligen anmäla?” då skulle jag bara vilja skrika att ja, det räcker! Man ska göra en orosanmälan så fort man känner just oro. Vi är alla medmänniskor och är skyldiga att se de här barnen.

Trots sin egen barndom har Emelie alltid velat bli mamma, och den drömmen har gått i uppfyllelse. I dag har hon och hennes sambo Tobias två barn, dottern Iris, fem år, och sonen Nore som föddes våren 2025.

Vad är det som gjort att du klarat dig så bra, mot alla odds?

– På ett vis är det en inre styrka. Något finns i mig som har velat framåt. Sedan tror jag att de små guldögonblicken som jag fick under min barndom – när jag såg en mamma krama sitt barn eller när jag fick vara med på en tacokväll hos en vän – har fått mig att längta efter sådana saker. Att jag velat ha det så mycket fick mig att orka lite till.

Hon har också tagit hjälp av terapi och sorgebearbetning.

– Det var ett helvete att bearbeta allt, men jag är glad att jag gjort det. Hoppet har fått mig att leva vidare.

Om du skulle kunna säga något till den lilla sexåringen som var du, vad skulle det vara?

– Jag skulle krama om henne. Och säga ”Du är älskad och värdefull. Du behöver inte ta ansvar för dina föräldrar, det är de som ska ta hand om dig. Du behöver inte ljuga för att skydda dem, utan du får berätta att livet suger och att du är trött.”

Det som sitter kvar – förutom minnena – är värk i kroppen, en smärta som blir svår ibland. Emelie får också kämpa för att inte vara ”duktig” och ta ansvar hela tiden.

– Perioder när det är riktigt tungt försöker jag fokusera på det ljusa, det som jag är tacksam för. Det gör jag för att känna att jag kan vara lycklig, jag ska inte fastna i att bli ett offer för min barndom. Och jag vill vara den bästa mamman för mina barn.