Eshtar miste anhörig i skolattack – drabbades av totalt håravfall: ”Som att jag inte hade ett ansikte”

Se också: Därför tappar många håret efter förlossningen

Vi träffar Eshtar på Södermalm i Stockholm och går vidare till en klassisk restaurang för en lunch. Här och där möts vi av nyfikna blickar, men det är Eshtar van vid. Hon är nämligen helt skallig.

Det började med fläckvis håravfall och i dag har hon varken hår eller ögonbryn kvar. Men hon vägrar att låta sig knäckas. Hon ser sin sjukdom som en utmaning bland många och hittar hela tiden nya sätt att hantera den.

Eshtar föddes 1983 i Abu Dhabi, huvudstad i Fören­ade Arabemiraten, som barn till irakiska föräldrar som flytt undan Saddam Husseins ­hårda regim.

Där levde familjen i sex år innan de flyttade till Polen – ett land där Eshtar ännu känner sig hemma och dit hon gärna ­reser på besök.

Men efter Gulfkriget, när Eshtars föräldrar tog beslutet att flytta tillbaka till Bagdad, tog livet en dramatisk ­vändning.

– Två europeiska barn i ett efterkrigsdrabbat Bagdad – det var inte särskilt lyckat ... säger hon och ler.

Var mobbad i skolan

Språket blev en barriär. Hon kunde inte arabiska utan talade polska och i skolan blev hon utsatt för mobbning och förnedring av både lärare och elever. Den sociala utsattheten var total.

– Skolan var till för att bryta ner dig. Hela samhället var sadistiskt uppbyggt, med vuxna som redan var förstörda. Det fanns ingen hjälp att få någonstans, ­säger hon.

Det fick följder inte bara för Eshtar. Hennes mor drabbades av depression, brodern hoppade av skolan och själv mådde hon så dåligt att hon tappade livslusten.

– Jag passade inte in bland de irakiska barnen och de ­irakiska barnen kunde inte placera mig i någon box. Det fanns ingen plats för mig.

1994 flydde familjen till Sverige och Trollhättan. Men trots tryggheten i det svenska samhället var känslan av ­utanförskap stark även där, berättar Eshtar:

– Jag kände mig inte välkommen, vare sig i samhället eller av våra släktingar. I vår kulturella kontext finns det en stark tendens att favorisera söner och jag fick ofta stå i skuggan av manliga ­familjemedlemmar. Jag ville bara bort.

Uppsala blev räddningen. Dit flyttade hon 2004 och började studera statsvetenskap, bland annat Orientalistik­programmet, vid universitet – och då kom förändringen.

– Uppsala blev en plats för återhämtning, en plats där jag kunde hitta en ny roll i samhället. Det är nog de bästa åren i mitt liv. Jag älskar Uppsala, den staden har gett mig allt! säger hon med eftertryck.

Eftersom Eshtar hade ­erfarenhet av utsatthet, och av att leva i en kultur där ­heder var ett viktigt inslag, började hon engagera sig som stödperson för andra i utsatta situationer.

Genom det arbetet har hon kunnat ge andra det stöd hon själv saknade under sin ­uppväxt.

Men kampen för identitet och acceptans har fortsatt. Hon har utsatts för rasism och hat på nätet och beskriver sig själv mer som en iakttagare av samhället än en som är en självklar del av det:

– Jag har anpassat mig till det svenska samhället och har mina värderingar. Jag har byggt ett liv där jag både kan blicka tillbaka och se framåt. Men jag känner mig inte som en svensk.

Kusinen mördades i Trollhättan

För tio år sedan drabbades Eshtar av en svår personlig tragedi då hennes kusin mördades i det som brukar kallas Sveriges första skolattack.

Skolattacken i Trollhättan inträffade den 22 oktober 2015.

Den 21-årige Anton ­Lundin Pettersson, klädd i svart med hjälm och svärd, tog sig in i skolan Kronan och ­attackerade elever och ­personal.

Utredningen visade att dådet var rasistiskt motiverat. Offren hade utländsk bakgrund och gärningsmannen hade uttryckt främlingsfientliga åsikter i ett avskedsbrev.

Händelsen blev Sveriges första dödliga skolattack och väckte starka reaktioner både ­nationellt och ­i­nternationellt.

Två personer hann mista ­livet innan Anton Lundin ­Pettersson sköts av polis – 15-årige Ahmed Hassan och Eshtars kusin Lavin ­Eskandar, 20 år gammal. ­Matematikläraren Nazir Amso avled av sina skador några veckor efter attacken.

Eshtar är märkbart berörd av den fruktansvärda händelsen när hon berättar om ­dagen då det hände:

– För mig började det som en vanlig arbetsdag. Jag gjorde mina sysslor, åt lunch som vanligt, och sedan gick jag in på Facebook och scrollade i mitt flöde. Och där dök det upp: ett inlägg om en knivattack på en skola i Trollhättan. Jag klickade vidare till Expressen och frös till is när jag läste att det var den skola där min mamma jobbade. Att Lavin börjat jobba där visste jag inte ens ...

Paniken kom smygande och Eshtar försökte nå sin mor på telefon.

– Jag ringde och ringde men hon svarade inte. Jag försökte lugna ner mig själv men fick den där känslan ... Den där känslan som kommer när man bara vet att något hemskt har hänt. Då trodde jag att hon var död, att jag hade förlorat henne. Men så ringde mamma och grät hysteriskt och hela min värld förändrades.

Lavin och Eshtar stor varandra mycket nära och ­chocken lamslog henne.

– Vi var mer som syskon än kusiner och jag har knappt några minnen av vad som hände efter telefonsamtalet. Plötsligt befann jag mig i ett annat rum, på knä, med en chef som höll om mig och vaggade mig fram och tillbaka. Jag minns hennes blick – hon försökte hålla mig kvar i verkligheten. Jag darrade, mådde illa, ­kroppen gav upp. Min chef ringde min partner, som kom ­direkt, och vi köpte tågbiljetter till Trollhättan. Det var första gången han ­träffade min familj – i ett rum fullt av gråt, skrik och ­förtvivlan.

Det var ett år efter tragedin som Eshtar märkte att hennes kropp började ge ifrån sig subtila signaler. Håret, som tidigare varit tjockt och långt, började tunnas ut.

– I början var det inte så dramatiskt. Bara en känsla av att något var annorlunda. Jag upptäckte också att jag hade kala fläckar på vissa ställen på huvudet. När håret började växa ut igen hade det en helt annan struktur än tidigare. Det var frissigt och skört, det var mycket märkligt, minns Eshtar.

Men där och då tänkte hon inte så mycket på det. Hon och hennes sambo hade börjat känna en längtan efter barn och hade andra saker att fundera över. Inför gravidi­teten fick hon ta en medicin och för tre år sedan föddes deras son.

I samband med graviditeten kom hårförändringarna tillbaka. Håret, som tidigare varit brunt med ljusa toner, blev plötsligt onaturligt mörkt, nästan kolsvart. Det lockiga självfallet försvann och håret fick i stället en stel, stram struktur. Fläckar började dyka upp och försvinna och slutligen fick hon diagnosen.

– Diagnosen blev alopecia areata, en autoimmun sjukdom där håret faller av i fläckar men ibland växer tillbaka. Det kom och gick. Jag visste aldrig vad jag skulle vakna till. En ny fläck? Ett nytt mönster?

Till slut blev håravfallet totalt och i början valde Eshtar att raka huvudet. Hon bar också stundvis sjal för att dölja huvudet, men det slutade hon snart med.

Värst var när ögonbrynen föll av, säger hon:

– Det var som om jag inte kunde uttrycka mig längre. Jag kunde inte uttrycka mig. ­Kände mig stum, som om jag inte hade något ansikte. Då var jag verkligen helt förtvivlad.

Men Eshtar fann en väg ­tillbaka. Hon lät tatuera ­ögonbryn hos en tatuerare som specialiserat sig på kunder med alopecia. Det gjordes med en teknik som kallas hair strokes by machine – en modern teknik som skapar realistiska strån som håller över tid.

Resultatet? Vackra, naturliga ögonbryn som ramar in hennes ansikte och som framför allt har gett henne kontrollen tillbaka.

– Nu kan jag sminka mig igen och jag känner mig snygg. Att jag inte har några ögon­fransar gör faktiskt att jag kan vara ännu mer fantasifull i min sminkning och så kan jag förstärka intrycket med särskilt läckra örhängen. Det har gjort att jag ser på hårförlusten med nya ögon och jag känner mig helt ­bekväm med att gå ut utan peruk eller sjal.

Barn behöver få svar

Att folk stirrar bryr hon sig inte om.

– Det säger mer om dem än om mig. Däremot kan jag tycka att föräldrar, vars barn viskar och frågar, kanske ­borde försöka förklara. Ofta hör jag att de säger åt sina barn att vara tysta men det är egentligen fel väg att gå. Barn behöver få svar på sina frågor.

Eshtar är väl medveten om att alopecia kan ge svåra depressioner, till och med göra de drabbade suicidala, och hennes råd är att försöka ­hitta ett sätt att acceptera sjukdomen.

– Det är så lätt att fastna i det, men man måste gå vidare. Gör något som får dig att känna dig fin – vare sig det är en shoppingrunda, ett par nya örhängen eller en ny sminkstil. Och framför allt: Jämför inte ditt liv med ­någon annans. Du lever. Du är vacker. Och du är fortfarande du.