Föreningen Vimil samlar dem som mist någon: ”Här tar glädjen plats i sorgen”

Så kan du hjälpa någon i sorg eller kris

Mitt på bordet i ett av rummen på Mötesplats Tuppen ligger spelplanen för frågespelet ”Sverige”. Runt bordet sitter tre män och sju kvinnor.

– Det där kan du väl? Det är ju lätt. När kommer de svåra frågorna? säger Kent Ånmo, spefullt för att själv i nästa stund bli skämtsamt hånad när han svarar fel på frågan.

Det är hög stämning och nära till skratten, även om samtliga runt bordet bär på en tung erfarenhet som förenar dem.

– Vi är föreningen som ingen vill bli medlem i, säger ”Vi som mist någon i livet”(Vimil)-värden Lise-Lott Nilsson.

– Men som är fantastisk när man väl är med, fortsätter Gerd Östman, som miste sin man för sex år sedan.

Det är en vanlig onsdagskväll en vårdag när vi får vara med på en av föreningen Vimils aktiviteter i Malmö. Just den här onsdagen är aktiviteten sällskapsspel som Vimil-värden Lise-Lott tagit initiativ till.

– Vi har ett flertal träffar och aktiviteter varje månad. Det kan vara allt från gemensamma luncher och promenader, till teaterbesök och resor. Spelkvällar har vi några gånger, liksom musikquiz, och av en slump har det blivit frågespelet ”Sverige” vi samlas runt eftersom det är lagom svårt, säger hon.

Under spelet visar Margret Ask att hennes mångåriga erfarenhet av korsordslösning har gett henne en allmänbildning som hon har stor nytta av.

– För mig betyder det här väldigt mycket, säger Margret Ask, 74, som vi följde med till Vimilmötet. På våra träffar pratar vi nästan aldrig om sorgen som vi alla bär på. Vi har bara trevligt tillsammans och man får många nya goda vänner.

Blev ensam efter 34 år

Det började med att Margret tidigare i år skrev ett brev till Allers, en del av allas.se, för att hon ville tipsa om Vimil och vilken stor betydelse den har haft för henne i bearbetningen av sorgen efter hennes make.

”Det händer alltid något i Malmö där jag är med. Vi träffas för lunch en gång i månaden, går promenader i Alnarpsparken och utmed havet. Förra veckan var vi på en föreställning på Malmö opera”, skrev hon.

Margret drabbades av den stora sorgen när hon förlorade sin livskamrat och make Konrad Luciakvällen 2023. Han blev 78 år.

– De ringde från sjukhuset klockan halv tio på Luciadagens kväll och sa att min man inte andades längre och bad mig ta mig in till sjukhuset.

Beskedet innebar att Margrets värld rasade samman.

– Vi var tillsammans i 34 år. Jag flyttade in i hans villa i Åkarp nästan direkt efter att vi träffats och ett av våra stora gemensamma intressen var trädgården. Folk som gick förbi stannade gärna och beundrade hur välskött den var, berättar hon.

Närmaste grannen i Åkarp, som är en av hennes bästa väninnor, körde henne till sjukhuset i Lund.

– Jag hade annars inte så många nära vänner i Skåne. Ursprungligen kommer jag från Halmstad, men jag har flyttat runt och har bland annat bott i Stockholm i två omgångar ett antal år. När jag träffade Konrad bodde jag i Malmö där jag arbetade på dåvarande Sydkraft.

Efter att hennes man gått bort upptäckte Margret snabbt att hon blev ganska ensam. Många av de gemensamma vännerna försvann och de fick aldrig några barn tillsammans. Genom en väninna som blivit änka hade hon tidigare hört talas om Vimil.

– Sommaren 2024 blev jag själv medlem. Jag skrev ett meddelande på deras anslagstavla på nätet och efterlyste någon som var intresserad av att ta en promenad i Alnarpsparken, som ligger alldeles intill där jag bor.

Hon fick omedelbart kontakt med ett par medlemmar och träffade en av dem för en naturskön promenad i parken som ligger i anslutning till Statens Lantbruksuniversitet i Alnarp, där blivande trädgårdsmästare och trädgårdsarkitekter utbildas.

Vi har mest roligt när vi träffas

Margret Ask

Sedan dess har hon varit med på åtskilliga aktiviteter med Viimil.

– Det jag upptäckte, som kändes skönt, är att det inte är någon sorgegrupp där man sitter och pratar och gråter tillsammans. Vi pratar faktiskt väldigt lite om sorgen vi har gemensam. Mest skrattar vi och har roligt.

Majoriteten i föreningen är kvinnor

Det bekräftas när vi följer med Margret till spelkvällen på Tuppen som är en av Malmö stads mötesplatser för seniorer och där föreningen Vimil får låna ett rum för sina aktiviteter.

– Vi har sorgen efter någon vi mist mitt i livet gemensamt, säger Lise-Lott. Vi har mest roligt när vi träffas, men naturligtvis kan vi även prata om saknaden efter en livskamrat och gråta om det behövs.

– Men på aktiviteter där vi har nya medlemmar i gruppen ligger fokus mer på sorgen, fortsätter hon.

Det är som sagt en majoritet av kvinnor runt bordet den här kvällen. Länge var Anders Tersby den ende mannen på Malmöföreningens aktiviteter.

– Vi brukade skämta om att vi var Anders och hans tjugo kvinnor. Varför det var så är svårt att svara på. Det kan vara att män inte vill visa sin sorg offentligt, att de är uppfostrade med att en man ska klara sig själv, säger Lise-Lott.

Anders har varit med i Vimil i fem år och han, liksom de andra vi pratar med, vittnar om hur mycket föreningen har betytt för honom.

– När min hustru dog kändes det som alla mina vänner försvann på en gång. Egentligen var de flesta hennes vänner från början. Sedan upptäckte jag att många undvek mig för att de hade svårt att prata om döden och sorg.

För två år sedan kom Kent Ånmo och Leif Arndorff, som jobbade på Allers IT-avdelning 2000-2009, med i Vimils lokalförening i Malmö.

Ingen tycker det är konstigt om någon börjar gråta

Lise-Lott Nilsson

Leif sa upp sig från sitt tidigare arbete för att kunna vårda sin fru i hemmet den sista tiden.

– Jag gick med i Vimil nästan direkt efter att min fru gick bort. Det har jag haft stor nytta av. Alla jag träffade här har varit otroligt stöttande. Det har gjort att jag tog mig igenom det första nattsvarta mörkret och livet har blivit lite ljusare att leva, säger han.

Gerd Östman, som sitter mittemot honom vid bordet, jobbade under hela sitt yrkesverksamma liv som akutsjuksköterska och med palliativ vård, vård i livets slutskede.

Den erfarenheten gjorde henne inte förberedd när hon själv drabbades av sorg.

– Vi hade flyttat till Beddinge på sydkusten och köpt ett hus i Spanien, där vi planerade att tillbringa vintrarna, när min man plötsligt dog. Över en natt förändrades allt. Den du var tidigare fanns inte längre, säger hon och tillägger att hon drabbades av hjärntrötthet på grund av sorgen.

Margret känner igen sig i det Gerd berättar:

– Jag drabbades av panik. Det som var vi, jag och Konrad, finns inte längre. Nu är det bara jag.

En stark gemenskap

Den här kvällen när vi är med för att skriva om Vimil blir det av naturliga skäl mycket prat om medlemmarnas erfarenhet av sorg och saknaden efter nära och kära. Så är det inte under deras vanliga träffar.

– Men eftersom vi alla har sorgen efter en livskamrat gemensamt är det ingen som tycker det är konstigt om någon börjar gråta, till exempel om någon säger eller gör något som väcker minnen. Och här finns alltid någon att prata med och vars axel man kan gråta ut mot om man behöver det, säger Lise-Lott.

Det var rädslan att det skulle vara en ren sorgegrupp som fick Kent att tveka i början.

– Om det bara handlat om att sitta och gråta tillsammans hade jag inte varit intresserad av att vara med, säger han.

I stället berättar flera av medlemmarna att många de möter tycker att deras gemenskap är så stark att de vill vara med i deras umgänge.

– Vi var 19 som åkte på en bussresa till Tyskland häromåret. När vi kom hem var vi 21, berättar Lena Petersson. På resan träffade vi en tidigare medlem som ville gå med igen och en annan som var i samma situation som oss.

Arrangerar olika aktiviteter

Under sina aktiviteter har de även råkat ut för en del roliga incidenter. På en restaurang skrattade de så högljutt att de riskerade att bli utslängda.

– När personalen kom fram och frågade vad vi var för ett sällskap drog de sig tillbaka med ett ursäktande leende när vi berättade om Vimil, säger.

Medelåldern bland medlemmarna som träffas på Tuppen när vi är med är relativt hög. Det är bara Leif Andorff och en av kvinnorna som fortfarande är yrkesverksamma.

– Vi är nog ganska ålderstigna här i kväll. Jag skulle tro att medelåldern ligger mellan 60-70 år, säger Annika Jarvi som gick med i Vimil i Malmö för ett år sedan.

– Jag hade en ganska lång startsträcka. Min man dog hösten 2024. Genom en vän fick jag höra talas om Vimil och min första kontakt med föreningen var faktiskt genom att jag åkte till en av deras två årliga konferenser och lyssnade på olika föreläsningar.

Lise-Lott berättar att det finns flera yngre medlemmar i Vimil Malmö, men att de har egna aktiviteter. För dem som har hemmavarande barn handlar det ofta om aktiviteter där även barnen kan vara med.

Vimil anordnar dessutom varje år sommarläger för familjer med hemmavarande barn under 18 år. Ofta hålls de på Färgengården i Alingsås. Vintertid anordnas läger med skidåkning.

En av anledningarna till att Margret Ask skrev till Allers är att hon vill att fler ska känna till att Vimil finns. För henne har de nya vännerna i föreningen betytt mycket för henne – inte minst som ett stöd i samband med flytten i våras från villan i Åkarp som hon delade med Konrad, till en bostadsrätt i Lomma.

– Medlemmarna i Vimil har varit ett oerhört stort och viktigt stöd för mig, säger hon.