Ulrica tar vara på farmor Dagnys arv – här är frisersalongen där tiden stannat

Snyggaste festfrisyren - på 5 minuter

Dörren till Cedervalls damfrisering i Hellströmska huset på Västernorrlands museum öppnas försiktigt. Ljuset faller in över speglarna, torkhuvarna och de väl använda arbetsytorna. Allt är stilla, som om någon nyss lämnat sin plats för en kort paus.

Att kliva in i frisersalongen, som numera är ett museum, är som att stiga rakt in i frisöryrkets tidiga 1930-tal.

På arbetsbordet ligger hårnålar, hårnät i askar och en av de första hårfönarna. Det går nästan att känna hur det har arbetats här, hur frisyrer har skapats med omsorg och precision. Små detaljer som tillsammans berättar om ett långt yrkesliv, byggt på noggrannhet och uthållighet.

– Det är inte bara ett frisörmuseum, det är min farmor Dagnys historia. Och jag är så glad att det har bevarats, säger Ulrica Cedervall och fortsätter att visa runt i salongen.

Här finns ett helt arbetsliv bevarat. Permanentrullarna står uppradade, schamponeringsskålarna likaså, och på väggarna hänger planscher med foton på frisyrer från en svunnen tid.

Ulrica lägger handen på en tung permanentapparat. Metallen är kall och konstruktionen massiv. Hon berättar att det här är en av de första permanentapparaterna, den är från 1930-talet då permanenten började slå igenom. En behandling kunde ta upp till tolv timmar.

– Kanske är det just den här permanentapparaten som gav oss uttrycket: ”Vill man bli fin får man lida pin”, säger hon och skrattar.

I dag driver Ulrica en egen frisersalong, men hon har också tagit på sig ansvaret att bevara det som finns här. När farmodern gick bort 2015, 98 år gammal, kändes det viktigt för Ulrica att vårda hennes livsverk. Det var då idén föddes om att göra ett museum av allt.

– Tillsammans med länsmuseet har jag återskapat hur det såg ut förr i en av farmors damfriseringssalonger. Jag minns tydligt från när jag var barn doften av permanent, ljudet från torkhuvarna och damerna som satt samlade i salongen och samtalade, i väntan på att bli fina.

Tävlade i frisyr-VM

Dagny var en pionjär inom sitt yrke. Hon föddes 1917 och växte upp under enkla förhållanden. Hennes mamma Anna arbetade som kokerska åt rallarna när Inlandsbanan byggdes. Hon levde som ensamstående, något som krävde både mod och styrka i en tid då kvinnors möjligheter var begränsade.

Dagny började sin karriär i Örnsköldsvik och etablerade sig senare i Härnösand. Redan i unga år drogs hon till färg, form och skönhet, men också till drömmen om att skapa något eget.

Dagny bjöd in pressen och visade upp det senaste hårmodet

Ulrica Cedervall

Steg för steg byggde hon upp sin verksamhet och var verksam i över 50 år.

– Under mer än 40 år reste min farmor till Paris två gånger om året för att bli inspirerad och ta med sig de nya trenderna hem. Hon bjöd in pressen, visade upp det senaste hårmodet och lät det internationella möta det lokala. Som mest drev hon tre salonger i Härnösand och hade 27 anställda.

Ulrica berättar att Dagny var en av fyra frisörer som representerade Sverige i frisyr-VM i Paris 1976. Men hennes internationella resa började långt tidigare. Redan på 1950-talet deltog hon i sin första internationella tävling.

Samtidigt var det i salongen som vardagen pågick, där kvinnor samlades, pratade och delade erfarenheter. Förr gick många till frisören minst en gång i veckan. Håret rullades upp på spolar och formades genom så kallad vattenondulering, för att sedan torkas under huvar, kammas och tuperas noggrant.

– Det som ofta kallades skvaller var i själva verket resultatet av ett nätverk, en gemenskap där kvinnor kunde ta plats och stärka varandra. Det var deras eget forum.

Frihet och kontroll

Långt tillbaka i tiden hade håret en annan betydelse. Det kunde vara en symbol för både frihet och kontroll. Kvinnor bar håret utsläppt fram till den dag de gifte sig, därefter förväntades de bära det uppsatt. Om någon kvinna misstänktes vara otrogen eller var det, kunde hon få håret avklippt, som en offentlig markering av skam.

– Då visste alla att hon hade gjort något dumt, i en tid då alla kvinnor hade långt, uppsatt hår.

När kvinnor fick rösträtt 1921 förändrades också synen på frisyrer. Många valde att klippa av sitt långa hår, något som av många uppfattades som både okvinnligt och provocerande. Det var en form av revolt.

– Det blev en brytpunkt, ett synligt tecken på att en ny tid var på väg. I Cedervalls damfrisering ryms hela den berättelsen. Frisöryrket handlar om att se människor. Det har det alltid gjort.

En del av kvinnohistorien

I dag för Ulrica arvet vidare, både i sitt eget företag och genom att berätta historien. Hon föreläser om sin farmors livsverk, om kvinnohistoria och om hur livet som kvinna och företagare kunde se ut förr. För henne handlar det inte bara om att bevara det som varit, utan också om att inspirera framåt.

– Jag vill inspirera kvinnor att våga, att hitta sitt mod och tro på sin egen förmåga och gå sin egen väg.

Hon beskriver det som en kraft som går i arv. Från farmor till henne, och vidare till andra.

Ulrica stannar upp och ser sig om i salongen, låter handen svepa över inredningen.

– Jag vill att historien ska finnas kvar, att den inte glöms bort, om de kvinnor som banat väg före oss. Även om tiden här inne har stannat fortsätter berättelsen. I nya röster, i nya steg och i kvinnor som vågar gå sin egen väg.

– Jag hoppas att min farmor kan inspirera fler att våga, och att jag också kan göra det genom att berätta hennes historia och om hur frisöryrket haft betydelse för kvinnors självständighet.