Helene drabbades av det ofattbara – nu kämpar hon sig tillbaka: ”Jag försöker tänka positivt”

Emma, 43, födde dottern Wilma – medan hon låg i koma

En måndagkväll i oktober 2023 körde Helene Valeur hem från det gym där hon arbetade som personlig tränare. Hemma väntade två av Helenes barn, 11 och 19 år gamla, men när hon parkerade bilen blev hon plötsligt yr. Yrseln gick snabbt över och Helene fortsatte in – där den kom tillbaka.

– Jag tänkte att det här är inte bra, minns Helene, som hann knacka på väggen till sin sons sovrum innan hon kollapsade på soffan i vardagsrummet, fortfarande vid medvetande.

Hugo kom in till sin mamma och fick instruktioner att hämta sin storasyster, Annabelle.

– När hon kommer in i vardagsrummet hann jag precis säga ”ring 112”, säger Helene, som kände hur kroppen stängde ner sekund för sekund.

Vad Annabelle inte visste var att hennes mamma fortfarande kunde se och höra henne medan hon talade med larmcentralen.

– Jag kan se det framför mig än i dag. Hon klarade det så fantastiskt, säger Helene, tydligt stolt över sin dotter.

– Om hon inte hade ringt så snabbt tror jag inte att jag hade överlevt.

Försattes i konstgjord koma

I dag har det gått nästan två och ett halvt år sedan den där kvällen. Helene arbetade som personlig tränare, hade kalendern full av klienter och var i sitt livs bästa form, frisk och stark, med flera maraton bakom sig.

– Min dag började klockan fem på morgonen, då jag gick upp och sprang 15 kilometer tre gånger i veckan. Jag var egenföretagare och skulle både hinna arbeta och träna, samtidigt som jag ville köra min dotter till gymnastiken och sitta i tre timmar och titta på henne, säger Helene, som prioriterade sina barn och sin hälsa över allt annat.

Redan i ambulansen sattes Helene i konstgjord koma, som förlängdes när de nådde sjukhuset.

– Jag minns att jag drömde medan jag låg i koma att jag ringde till min mamma för att berätta att jag hade fått en blodpropp i hjärnan, så på något sätt kände jag på mig vad som hade hänt.

Efter en vecka på intensivvårdsavdelningen slutade läkarna ge Helene medicinen som höll henne i koma, men hon vaknade inte. Under tiden förklarade läkarna för hennes familj hur prognosen skulle se ut om hon skulle vakna igen.

– De sa att jag skulle vara lyckligt lottad om jag ens kunde röra vänster lillfinger, förklarar Helene, som hade genomgått en scanning av hjärnan som visade att hjärnblödningen satt i hjärnstammen och var omfattande.

Inlåst i sin egen kropp

Efter två veckor i koma öppnade Helene ögonen till ett liv där ingenting var som förut. Hon befann sig i ett tillstånd som kallas locked-in-syndrom, vilket ofta ses i samband med stroke, där patienten är fullt kognitivt närvarande men oförmögen att röra sig eller tala.

– Jag var så rädd för att de skulle förklara mig hjärndöd och stänga av respiratorn, säger Helene.

Hon minns läkare som lyste henne i ögonen och familj och vänner som kom och gick. Endast Helenes äldsta dotter, Annabelle, misstänkte att hennes mamma faktiskt var med i allt som hände.

– Hon bad mig blinka och göra tecken. Hon visste att jag var därinne, säger Helene.

Bit för bit återfick Helene talförmågan, liksom en del av rörligheten i höger arm, vilket förbryllade läkarna. Hjärnstammen förbinder hjärnan med ryggmärgen via nervbanor som skickar impulser till kroppens muskler och sensoriska signaler tillbaka till hjärnan. Helene borde med andra ord inte ha kunnat röra sig alls.

Att hon trots allt kunde lyfta ena armen var något som som den tidigare så självständiga kvinnan inte kunde uppskatta i början.

– Jag behövde hjälp med allt. Det var på ett sätt väldigt förödmjukande. Jag kunde inte gå på toaletten själv, inte hålla i ett glas eller i ett sugrör. Jag blev matad med sked, säger Helene, som ständigt upptäckte nya saker hon inte längre kunde göra.

– Att kunna svälja sitt eget saliv var inte en funktion jag tänkte på förrän jag plötsligt inte kunde göra det längre, säger Helene.

– Det var en enorm förlust av kontroll och jag kände en djup sorg över den person jag hade förlorat.

Depressionen trängde sig på Helene under de första månaderna av hennes sjukhusvistelse, tills en av sjukhusets läkare tog ett allvarligt samtal med henne.

– Du måste tänka på att dina barn behöver sin mamma, minns hon att läkaren sade.

– Så jag sa till mig själv att jag måste komma igång och då tog jag upp kampen.

Allt måste läras om

En liten, brun pälsboll kommer susande över vardagsrumsgolvet när vi besöker henne i sitt hem i Helsingør, Danmark. Yorkshireterriern Nygge hoppar upp i Helenes knä och visar högljutt att hon inte är nöjd med fotografens närvaro.

– Hon vill bara ta hand om mig. Jag var ju borta i nio månader, säger Helene, som återförenades med sin hund när hon hade återfått så mycket rörlighet att hon kunde flytta till egen bostad.

Helene älskar sitt nya hus med egen trädgård och trevliga grannar som tar hand om Nygge när hon är på rehabilitering. Det sker två gånger i veckan och de övriga dagarna tränar hon både hemma och på gymmet med vänner och familj.

Träningen är nödvändig, men påminner också Helene om det liv hon fortfarande saknar.

– Jag älskade det. Jag satte upp mål och nådde dem alltid. Jag var min egen största konkurrent. Oavsett om det var bordtennis eller att gå på lina blev jag bra på det, säger Helene, som även före olyckan var van vid att pressa sin kropp till det yttersta.

– Läkarna sa faktiskt att det var för att jag var i så bra form som jag troligen överlevde, säger hon.

Inte för att det minskar frustrationen när hon kämpar med att ta på sig skor eller öppna en mjölkkartong själv.

– Min hjärna har glömt alla de signaler jag lärt den genom åren. Alla rörelser måste läras om. Det är bara att göra om och om och om igen, säger hon och döljer inte att hon ibland känner för att ge upp.

– Jag försöker tänka positivt, men ibland är det bara riktigt tungt. Allt är ett enormt kraftprov.

Ser hela människan

På bilderna som hänger på väggarna i Helenes nya hem ler hennes fyra barn. Hon själv är med på en av dem, tagen året före olyckan.

Det kan vara svårt för Helene att se den leende kvinnan med det ljusa håret uppsatt i en hästsvans.

– Det gick många månader innan jag kunde se mig själv i en spegel. Jag ville inte titta på mig själv, säger Helene.

Ett typiskt tecken på stroke är att ansiktsmusklerna på ena sidan av ansiktet förlamas. Det gäller även Helene och hon har fortfarande svårt med sitt nya utseende.

– Jag kämpar med självförtroendet, medger hon, men tillägger sedan med en glimt av humor:

– Jag kan inte styla mitt eget hår, men nu har jag åtminstone inga fläckar på kläderna längre.

Just humorn har varit en lättnad för Helene, som delar med sig av sina upp- och nedgångar på Instagram. Det gjorde hon även tidigare, men där den gamla Helene kunde tveka, handlar den nya.

– Förr kunde jag ägna dagar åt att fundera på en bild innan jag lade upp den. Nu gör jag det bara.

Helene förklarar dessutom att hennes vänner och familj har hjälpt henne att acceptera sitt utseende.

– Det som har hänt med mitt ansikte, det ser de inte. Men hela människan inuti mig, det ser de.

Målet: Att springa Köpenhamns halvmaraton

Även om det fortfarande är svårt för Helene att be om hjälp, är hon full av tacksamhet över de många människor som erbjuder den.

– Jag har alltid människor omkring mig. Det har varit helt otroligt att se hur de har samlats kring mig.

Helene nämner sina föräldrar, sin ex-make och hans nya fru som ett stort stöd. De följer bland annat med henne till gymmet och tar promenader tillsammans.

– De har varit där för mig, inte till 99 procent, utan till 100 procent. Det betyder allt.

Särskilt under dagarna efter flytten kände hon stödet från nära och fjärran.

– Folk kom för att hjälpa mig att packa upp, som jag inte hade sett på flera år, säger Helene.

Flera av hennes tidigare klienter har också ställt upp.

– Jag har hjälpt dem, säger de, och nu vill de hjälpa mig.

Det har fått Helene, som är utbildad kostrådgivare och grupptränare, att reflektera över hur hon vill använda sitt nya liv.

– Jag har tillbringat hela mitt liv med att motivera och inspirera andra och det kan jag på ett sätt fortsätta med, eftersom jag är öppen om min skada. Jag vill använda det för att visa andra att om du kämpar för något i livet kan du komma långt.

Och Helene har kommit långt. Längre än vad läkarna vågat hoppas på.

– När jag tänker tillbaka på hur jag levde förr kan jag se att jag kanske hade för mycket bollar i luften samtidigt. Det fanns bara så många saker jag ville hinna med, säger hon och tillägger att det fortfarande finns.

– Jag vill fortfarande se min dotters gymnastik och spela fotboll med min son.

Men vägen dit är kantad av övningar och Helene medger att hon alltid har varit lite, om inte mycket, otålig.

– Mina barn säger hela tiden till mig att det kommer att komma. De tror på mig. Därför måste jag fortsätta försöka. Tänk vilken förebild jag kan vara för dem. Det är det jag alltid har velat vara, både förr och nu.

Hittills har Helene satt upp ett delmål: att kunna röra sig utan hjälp av rullstol eller andra människor.

– Men det stora målet är att springa Köpenhamns halvmaraton, säger hon utan att tvivla på att det kommer att ske.

– Jag har den starkaste hjärnan, bara vänta och se.

Just nu övar hon hemma på vardagsrumsgolvet på att krypa och gå med hjälpmedel.

– Jag ser det så här: jag fick 43 bra år i min gamla kropp. Nu måste jag få det bästa ur den jag har nu. Jag måste bara lära känna den.

Och eftersom hon redan har åstadkommit det omöjliga tillåter Helene sig själv att tro att allt är möjligt.

– Om jag kan lära mig att gå, då borde jag väl också kunna lära mig att springa…