Hemliga agenten var Ingmar Bergmans kärlek – här är kvinnorna som spionerade för Sverige

5 kvinnor som skrivit historia

De första åren av andra världskriget stod i Europa i brand. Sverige hade inte rustat upp och var bara en militärt svag åskådare. Nazisttrupper marscherade genom Europas städer, brände byar och sköt, gasade eller hängde motståndsmän och minoriteter.

I öst pressade Sovjet tillbaka Wehrmacht i brutala snöstormar med oräkneliga ryska stupade soldater som pris. Flyganfallen dånade över London.

Många kände skam över vår neutralitet, men vi saknade styrkan att försvara oss. Men när vi rustat upp 1943, vågade vi agera mer självständigt.

Hela tiden behövde Sveriges ledare information och underrättelsetjänsten rekryterade även unga kvinnor. De arbetade som nöjesdamer, städerskor eller sekreterare. De kallades ”svalor” eller ”sirener” och smälte in i diplomatvåningarna och hotellen.

De lyssnade, iakttog – och rapporterade. Flera riskerade både sitt liv och offrade sig ibland sexuellt i tjänsten, men fortsatte att ställa upp för Sverige.

Gav namn åt spionbyrå

Underrättelseverksamheten ”C-byrån” hette så efter sin chef Carl Petersén. Byrån samarbetade både med den brittiska sabotage- och understödsverksamhet SOE men också med tyska underrättelsetjänsten Abwehr som inte alltid var lojalt med ­Hitler.

I ett rum med kartor, kodade telegram och cigarrök stod Carl Petersén ofta tyst vid fönstret och funderade på vem av sina samarbetspartners som ljög minst. Bland sirenerna fanns särskilt tre agenter: Erika Wendt, Karin Lannby och Jane Horney.

Tyskan Erika Wendt, (född Schwarze) drömde om Sverige, efter att ha läst Selma Lagerlöf redan som barn. I krigets skugga fick hon arbete som sekreterare för nazisternas representation i Stockholm – men i hemlighet verkade hon för C-byrån.

Hon satt tyst vid skrivmaskinen när officerarnas klackar ekade mot marmorgolvet. I spegeln såg hon dem passera bakom henne – ett andetag för nära.

Inkilad under vänster ärm hade Erika en papperslapp tunn som cigarrettpapperi. Ett ögonblicks ouppmärksamhet – och det kunde vara hennes sista. Under kodnamnet ­”Onkel” smugglade Erika ut telegram genom att memorera eller gömma små lappar. Hon visste att upptäckt innebar döden.

Trots en inre konflikt – förråder jag mitt land? – vägde hatet mot Hitler tyngre. När tyskarna började misstänka henne, lyckades C-byrån rädda henne i sista stund.

Den 1 september 1944 smugglade Sverige henne norrut under nytt namn. Senare blev hon svensk medborgare och skrev boken Kodnamn Onkel om sitt farliga liv i ­skuggorna.

Poeten som blev spion

Karin Lannby var en skarp och gåtfull kvinna – poet, skådespelare, kommunist och agent. Under andra världskriget verkade hon i Stockholms nöjesliv som underrättelseagent för C-byrån under kodnamnet ­”Annette”.

På de rikas oas Riche beställde Karin kanske sitt vanliga kaffe med grädde nära två män i mörka rockar. Hon vände blicken mot fönstret men öronen var vaksamma. Varje ord blev en pusselbit. På kvällen skulle de bli underrättelser till C-byrån – maskinskrivna under kodnamn.

Tidigare hade hon varit aktiv i det spanska inbördeskriget, knuten till Komintern. I Sverige värvade försvarsstaben henne tack vare hennes språkkunskaper och internationella nätverk.

Karin rapporterade över tusen sidor underrättelser. Men efter kriget tystade staten ner hennes insats. Hon flyttade till Paris, bytte namn till Maria Bouyer och dog 2007 i stillhet.

En pikant detalj är att utöver sitt liv som spion var Karin Ingmar Bergmans första stora kärlek och inspirerade till flera av hans kvinnliga karaktärer. En gång en av ­Sveriges mest produktiva agenter. I dag nästan glömd.

Vad hände med Jane Horney?

Den 20 januari 1945 mördade danska motståndsmän troligen den svenska spionen Jane Horney ombord på båten Tärnan. Enligt flera källor sköt de henne i bakhuvudet och sänkte kroppen i havet.

Kvällen innan de danska motståndsmännen sköt Jane, hade de bjudit henne på flott restaurangbesök i Malmö. Jane måste ha litat på att de trodde på hennes oskuld för hon var på väg till Danmark för att rentvå sig från anklagelser mot henne.

Efter att ha supit Jane full, tar de alla taxi till fiskekuttern Tärnan vid Höganäs. Tärnan visste den svenska säkerhetspolisen tillhörde den danska motståndsrörelsen. Männen tillhörde den radikala gruppen Studenternas underrättelsetjänst.

Janes kropp hittades dock aldrig. Vissa teorier, som få tror på, säger att hon kanske inte mördades utan fick skyddad identitet.

Kodnamn Eskimå

Jane Horney föddes 1918 i Stockholm som Ebba. Barndomen var trygg. Hennes mor var dansk sjuksköterska och pingstvän, fadern en svensk civilingenjör.

Som tonåring gick hon i flickskola i England för att lära sig sköta ett hushåll och började kalla sig Jane. Hon lärde sig engelska, tyska och troligen danska. Självständig skaffade sig Jane körkort för både motorcykel och bil. Hon engagerade sig i Svenska röda stjärnan för att hjälpa djur i krig.

19 år gammal blir Jane bartender i ­Danmark. Hon gjorde också en rundresa på Grönland. Därefter gick Jane en kurs i maskinskrivning och arbetade på kontor i Stockholm. Hon rörde sig obehindrat i både borgerliga och radikala kretsar och var aktiv i nöjeslivet även i det bubblande Berlin. Jane började skriva resereportage för det tysk­vänliga Aftonbladet och en av dess redaktörer, Herje Granberg.

Under andra världskriget blev Jane en nyckelperson i Nordens underrättelsemiljö. Hon gifte sig med Herje Granberg och de bodde en tid i Berlin innan Jane återvände till Stockholm efter en vänskaplig skilsmässa. Jane svepte genom Stockholms kaféer, Köpenhamns salonger och Berlins skuggvärld med ett leende på läpparna och blicken ständigt vaksam.

I Berlin kom Jane i kontakt med den svenska underrättelsetjänsten C-byrån – och började snart arbeta för dem under kodnamnet Eskimå.

Var hon en spelpjäs?

Med elegans och en lätt hand vid champagneglaset fångade Jane förtroenden – ord som i nästa andetag blev underrättelser.

Efter attentatet mot Hitler i juli 1944 inledde de tyska spioncheferna Gehlen och Schellenberg ett samarbete med USA:s ­underrättelsetjänst OSS via den svenska C-byrån. De använde kurirer och Jane ­Horney blev en mycket viktig sådan.

Mellan viskningar i nattens korridorer och snabba tågresor genom det ockuperade Europa förde Jane med sig hemligheter som kunde förändra kriget. Hon levererade rapporter till C-byrån med samma självklarhet som hon smugglade hopp till danska motståndsmän. I hennes väskor fanns inte bara klänningar, de bar på Europas framtid.

Jane hade också kontakter med en dansk finansman engagerad i den danska motståndsrörelsen som också sålde viss information till tyskarna för att kunna fortsätta hjälpa danskarna. Janes många kontakter med olika nationaliteter och resor mellan olika länder gjorde henne till slut misstänkt.

I ett mörkt kontor med skrivmaskins-­knatter lägger någon ett kuvert i ett fack som går till danska motståndsrörelsen. Statens polisstyrelses säkerhetstjänst (dåtidens Säpo) hade vissa kontakter med Gestapo och kan ha använt Jane Horney i ett maktspel mot C-byrån. C-byråns arkiv förstördes efter kriget så det är svårt att veta exakt vad som ­hände.

Sommaren 1944 spreds i danska motståndsrörelsen rykten om att Jane Horney var tysk spion. På deras begäran grep svensk säkerhetspolis henne i oktober. De förhörde henne i två veckor men hittade inga bevis och släppte henne.

Samtidigt skickade motståndsrörelsen Bent Faurschou-Hviid, kallad Flammen, till Stockholm för att mörda henne. Brittiska SOE stoppade likvideringen. Men brittiska underrättelsetjänsten MI6 agerade tvärtom. Det kom senare fram att deras chef Kim Philby i hemlighet var sovjetisk agent. Vem vet hur detta påverkade Janes öde?

Jane Horney blev bara 27 år gammal. Hennes liv, fullt av mod, lust till frihet och professionellt skuggspel, slutade högt sannolikt i ett iskallt rävspel.

Historien om dessa kvinnor visar att Sveriges neutralitet var långt ifrån passiv. Sverige skulle överleva i ett Europa i brand. Kvinnors charm, mod och intelligens var värdefulla vapen. Dessa kvinnor levde dubbelliv, gick balansgång mellan fiender och vänner och betalade ibland med sina rykten eller sina liv.