Hos familjen Bernlow går solen aldrig upp: ”Det här livet är inte för alla”

Unika hotell för en vinterweekend nära naturen

Det är långt från ett villaområde i Danmark till ödemarken på Svalbard. De flesta invånare bor i Longyearbyen, som har butiker, barer, förskolor, universitet och ett stort sjukhus, men Karina och Martin Bernlow behöver ännu mer frihet än vad livet på Svalbard redan ger.

Därför har de bosatt sig i ett hus på kullen i Bolterdalen, tio kilometer från stadens moderna bekvämligheter. Här är bor de dock inte ensamma. Förutom barnen, har de nästan 250 stycken slädhundar som bor i två hundgårdar bredvid huset, och 13 heltidsanställda som hjälper paret att ta hand om de och turister som kommer för att åka hundsläde.

Karina kommer själv precis från en slädtur, så hon är rejält hungrig och äter en portion rådjursgryta medan hon berättar om familjens liv, som har formats av Svalbards vildmark.

– Antingen faller du pladask för det, eller så klarar du helt enkelt inte av isoleringen, säger Karina, som hade övat i många år innan hon och familjen bosatte sig på en arktisk klippö i norra Norge, som är totalt mörklagd tre månader om året.

Kärlek i vildmarken

Det är stor omsättning bland invånarna på Svalbard, och de flesta bosätter sig inte permanent. Martin och Karina uppskattar att personer som flyttar hit från Danmark brukar stanna i genomsnitt fyra år, medan norrmän stannar i sju.

– Så på det sättet är det lite mer som att bo på en bas, säger Martin, som just har kommit in från kylan.

Och det är något han känner till. Martin var 28 år gammal och medlem av Siriuspatrullen (en dansk militär hundsläde-enhet inom flottan som är stationerad på nordöstra Grönland) när han träffade den då 22-åriga Karina, som efter gymnasiet hade flyttat från Västjylland i Danmark till östra Grönland, där hon arbetade som kock på en liten forskningsstation i ödemarken.

– När jag reste dit upp sa min far att jag inte fick komma hem med en av de där Sirius-killarna, så det var jag väldigt inställd på att inte göra, skrattar Karina.

– Men så träffade jag Martin, och så sa det bara ”pang”.

Vid den tiden hade Martin just avslutat sitt första år med Siriuspatrullen. Två år återstod, och de kändes som en lång tid för det nyförälskade paret, som var åtskilda större delen av tiden.

– Det var en lång väntan. Vi kunde inte mejla det första året, för det fanns inget internet. Så det var gammaldags brevskrivning som släpptes ner med flygpost. Och det kunde mycket väl vara brev som var flera månader gamla, minns Karina.

Att parets gemensamma framtid skulle ligga i Arktis var inget de behövde diskutera länge. Martin, som vuxit upp i Köpenhamn, hade redan för länge sedan tappat sitt hjärta till vildmarken – och till Karina.

När han lämnade patrullen köpte paret ett hus i en liten grönländsk by och levde av jakt och turism fram till 2011, då de flyttade till Svalbard och startade Green Dog Svalbard.

Konstant mörker från november till januari

Från mitten av november till slutet av januari visar sig solen inte någon gång under dygnet här på Svalbard. Fenomenet kallas polarnatt, och för många är det svårt att vänja sig vid ett liv i konstant mörker. Det gäller också Karina och Martin.

– Människan är inte skapad för att leva i mörker. Man blir tröttare och får mindre energi, säger Martin.

– Alla går runt och säger att det är så mysigt, och det är det också den första månaden. Man är mer benägen att sätta sig inne och kura, men man måste motstå frestelsen, tillägger Karina.

Hon har upptäckt att det faktiskt finns ljus på Svalbard, bara man vet var man ska leta.

– När du väl kommer ut och ögonen har vant sig vid mörkret, finns det ju månljus och norrsken och stjärnljus som lyser upp snön, och då är det faktiskt helt sagolikt, säger hon och pekar med tummen över axeln mot fjället bakom sig.

Det passar Karina utmärkt, för hon är en friluftsmänniska med stort F.

– Jag har aldrig varit på ett gym, så jag håller mig i form genom att gå i fjällen. Det är bara att komma ut och använda kroppen, det tar bort alla frustrationer, berättar hon.

Som mamma till fyra, varav två tonåringar, kan Karina ofta behöva en tur upp på fjället. Samtidigt döljer hon inte hur stolt hon är över sina barn. Den äldsta, Freja på 16 år, går just nu på folkhögskola i Danmark, för det är viktigt för Karina och Martin att barnen upplever världen utanför Svalbard.

– Vi har varit väldigt, väldigt överens om att de ska uppleva världen och storstaden. Och så kan de välja bort det om de vill, säger Karina.

– Men de kan inte välja bort det utan att veta vad det är de väljer bort, tillägger Martin.

Dessutom har paret även barnen Storm, 15, Styrk, 6, och Saga, 8, och de stolta föräldrarna är inte det minsta tveksamma om att en barndom i ödemarken har sina fördelar.

– De växer upp med så många stora naturupplevelser och är ute på hytteturer och slädturer. Jag upplever faktiskt att ungar härifrån blir mer robusta och självständiga i tidig ålder, säger Martin.

På sommaren springer sonen Storm gärna de 10 kilometrarna in till stan. I bakfickan har han en signalpistol, för på Svalbard är det viktigt att ta sina förhållningsregler på allvar. Även om det är mycket ovanligt att stöta på en isbjörn är det lagkrav att bära skjutvapen när man rör sig utanför Longyearbyen.

Trivs med det enkla livet

Karina är – som de flesta mödrar – mer orolig för stora bilar som kör för fort än för isbjörnar. Dem och mycket annat var familjen redan vana vid när de lämnade Grönland.

– Vi lärde oss några värdefulla saker i Grönland som vi har tagit med oss. Vi är inte så bortskämda, för vi är inte vana vid att ha enkel tillgång till allt. Vi klarar oss utan mycket, säger Karina.

Martin nickar.

– Jag kan bli helt stressad när jag kommer in i Coop (enda mataffären på Svalbard, reds anm.), för det finns alldeles för mycket att välja mellan. Jag är en stor anhängare av det enkla livet.

Karina och Martin har aldrig bott tillsammans i Danmark, men det ska snart ändra sig, för paret har precis köpt sommarhus i Nordjylland vid Limfjorden.

– Det är faktiskt första gången vi har en toalett där man spolar genom att dra i ett snöre, skrattar Karina.

– Och indraget vatten, tillägger Martin, vars uppgift är att köra in till stan och hämta vatten som fylls på husets vattentank.

– Det skapar förstås en massa extra praktiskt arbete som andra inte har. Men ... jag skulle inte byta, säger Karina.