Ingrid, 64, bytte hemtjänst till ett liv på havet – jobbar halva året utomlands: ”Total frihetskänsla”

Följ med på pensionärspingis: ”Snabbt spel”

När vinden blåser sprids ett leende på hennes läppar. Det finns inget väder som är bättre än vad andra skulle kalla halv storm. När Ingrid Pihlsgård sedan befinner sig på havet glittrar ögonen och hon vill aldrig komma upp på land igen.

Det är en underdrift att beskriva det som att Ingrid har hittat sin plats i livet. Som kitesurfare har hon hittat sin identitet – hon är hemma.

– Att surfa fem timmar i sträck är ganska vanligt om jag kan, säger hon.

Den här dagen har hon valt Mellbystrand, men det kan lika gärna vara någon annan närbelägen strand även om det oftast är stranden precis intill där hon bor i Båstad.

– Då kan jag byta om till våtdräkt hemma och bara promenera ner, säger hon och ler.

I dag handlar livet mest om vindar, härliga elever på kiteskolan och resor till stränder i Sydafrika. Men tidigare har hon haft en helt annorlunda tillvaro. Hon växte upp i Halmstad, bodde ett tag i Stockholm där hon jobbade på förskola. Hon skaffade sig en fotografutbildning och reste mycket, bland annat i USA.

– Jag åkte Greyhoundbuss och träffade en massa speciella människor.

När Ingrid nådde fram till San Fransisco blev hon inbjuden till äventyr, som river rafting i gummiflotte. Kanske var det där hon fick smak för när det pirrar i magen.

Träffade kärleken

Tillbaka i Sverige träffade hon kärleken, gifte sig på Hebriderna utanför Skottland och flyttade till Skåne där hon fick två döttrar. När de senare skilde sig flyttade Ingrid till Båstad.

Hon började jobba inom hemtjänsten där och trivdes fantastiskt bra. Det skulle bli många år i det jobbet. På fritiden umgicks hon med de många vännerna och höll gärna till i stallet där hon hade sin häst.

– Att komma ut i naturen, röra på sig och allt det sociala i stallet – det var min grej, säger Ingrid.

Men så dog hästen och hon skaffade aldrig någon ny. Kanske hade hon gjort det till slut, om det inte var för en ny upplevelse som hon till och med tyckte var bättre än ridningen.

För 25 år sedan hade några av hennes kompisar upptäckt kitesurfing när de var ute och reste i olika länder, och nu fick de med sig Ingrid.

– Det var ungefär tio år sedan. Jag var 55 år gammal. Jag hade verkligen inte förväntat att jag skulle bli så förtjust i det, berättar Ingrid.

Det skulle ta ett tag innan det fungerade över huvud taget. Första gången höll hon på att flyga upp på land. Hon hade visserligen stått på en SUP-bräda (stand up paddle-bräda) en gång när hon besökte sin dotter i Australien, men det var allt. Ändå fick hon bara en snabb genomgång på land innan hon fick försöka själv.

– Det var skitläskigt första gångerna. Jag drog ofta för hårt i stången och fick full fart utan kontroll.

Ingrid var dessutom riktigt nervös innan, men det släppte direkt när hon kom ut i vattnet, konstigt nog. Sedan var hon ute och övade timme ut och timme in flera gånger i veckan.

– Jag var aldrig helt ensam, utan hade med mig mina kompisar, annars hade det kunnat bli farligt.

Hon var ofta frustrerad över sina resultat. Att bli en riktig kitesurfare kändes minst sagt avlägset. Men plötsligt – efter något år – knäckte hon koden. Hon kom upp på brädan och då var hon fast. Det var en kick hon inte känt av något tidigare.

– Det var svårare att lära sig än det såg ut, men värt det. Det är en fantastisk sport.

Efter några år bestämde sig Ingrid för att hon ville ge tillbaka och bli instruktör för att ta andra in i denna upplevelse.

Trots covidpandemin fortsatte hon på den vägen. På Öland blev det en instruktörskurs i kitesurfing genom den internationella organisationen IKO. Ingrid fick tillsammans med flera andra lära sig mer om hur man pedagogiskt förklarar kitesurfing, både för nybörjare och för att kunna utveckla dem som redan kan en del.

– Det var lite speciellt med tanke på allt – det var bland annat många piloter anmälda eftersom de inte hade något jobb att gå till på grund av pandemin. Vi hade jättekul allihop. Vi fick lära oss mycket om säkerhet som jag haft stor nytta av sedan dess, berättar Ingrid.

– Vi höll på från klockan åtta till sex på kvällen varje dag så det var tufft, men roligt.

Genom åren har Ingrid också skaffat sig mer och mer avancerad utrustning, eftersom sporten till viss del är en materialsport. Det behövs till exempel andra typer av brädor för hopp eller hög fart.

– Sedan vill man ha lite flashigare grejer förstås. Jag gillar blågröna kitedrakar om jag får välja.

Hon har fått en allt mer nära relation till sina tre egna brädor med tillhörande segel. De är nästan som en del av familjen och hon klappar om dem när hon stänger för natten.

– De är som kompisar, kan man säga.

Utbildningen ledde till att hon i dag driver sitt eget företag, Båstad Kite, med kurser.

Hon sa upp sig från hemtjänstjobbet efter många år och blev i stället kitesurfare och tränare på heltid. Sambon Thomas har mycket stöttande även om han inte delar intresset på samma sätt. För Ingrid är det nästan som en drog.

– Jag vill helst inte lämna stranden.

Problemet var bara att säsongen i Sverige i bästa fall håller sig från april till september, möjligen till oktober. Hur det skulle gå ihop ekonomiskt under hela året var Ingrid ändå inte så orolig för.

– Det ordnar sig alltid, säger hon.

Och det har det gjort – för under vinterhalvåret åker Ingrid numera till sydligare breddgrader. Först åkte hon till Australien till sin lika äventyrliga dotter som bor där. Med dotterns campervan kunde de sedan åka runt där. Det blev nya stränder nästan varje dag när de körde utmed västkusten under åtta veckor. Ofta saknades mottagning på mobilen och de var utlämnade till sig själva.

– Vi har alltid varit väldigt nära varandra, men nu blev det ännu mer så, konstaterar Ingrid.

I Australien kitesurfade hon i hajtäta vatten och hon åkte också över en stor haj en gång, men kände sig aldrig orolig. Det är oftast vanliga surfare som råkar illa ut. Kitesurfarna är mindre nere i själva vattnet, mer ovanpå.

– Jag hann inte bli rädd den gången jag såg hajen under mig heller. Men jag såg hur den tittade på mig.

Förutom intressanta djurmöten blev det en fantastisk resa med besök på vingårdar, nationalparker och fina campingplatser.

– Att campa i Australien är något av ett folknöje. Vi träffade människor hela tiden och hade trevligt ihop, kände oss helt säkra och det var rent och snyggt överallt. Vi fick se rosafärgade sjöar och mängder av märkliga djur. Det var magiskt, berättar Ingrid.

Lite annorlunda skulle det bli i Sydafrika, dit hon började åka på vintrarna något år efter.

– Där får man mer vara på sin vakt.

Jobbar inom LSS

För att få möjlighet att leva sitt drömliv jobbar Ingrid även inom LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Det är något som hon trivs väldigt bra med. Både för att bättra på ekonomin, men också för att kunna möta olika människor, som Ingrid tycker är fantastiska.

Hon har bott billigt på sina resor, och i Sydafrika har hon dessutom kunnat tjäna pengar– genom en kontakt fick hon idén om att söka jobb som kitesurfinglärare även där.

– Jag fixade bostad och åkte ner. Sedan jobbade jag där under hela vintern.

Nästa år beslöt hon sig för att göra samma sak igen. Hon träffade nya vänner – bland annat en grupp kvinnor som kallades ”sip and dip”, eftersom de drack kaffe och badade.

Thomas följde också med under ett par veckor vid ett tillfälle, annars har de numera en distansrelation den tiden av året.

– Jag tror att det bara varit bra, man måste göra sig lite spännande för varandra.

Skillnaden mot Sverige är konkurrensen i vattnet. Ibland kan det bli riktigt trångt och därför föredrar egentligen Ingrid Sverige, och allra helst Båstad.

– Oavsett var jag är försöker jag surfa minst två, tre timmar varje dag. Det är en total frihetskänsla.

Stora vågor och höga hopp är något hon älskar mer och mer. Ett sju meter högt hopp är hennes rekord i dag och det vet hon med säkerhet eftersom det sitter en mätare på brädan.

I dag kan hon konsten, men det tog tid att lära sig.