Julie kände sig ständigt utanför – tappade tron på andra: ”Jag var alltid ett sistahandsval”

Emma fick revansch på catwalken i New York

Julie Haahr Jensen har sitt hjärta i halsgropen. Det är länge sedan hon var så här nervös. Hon har tillbringat lång tid framför spegeln, valt kläder, fixat håret och lagt smink. Innan hon går ut genom dörren sätter hon i sina hörlurar och väljer den musik som får henne på bäst humör.

Hon låser dörren och skyndar sig ut på gatan innan hon hinner ångra sig. Långsamt rör hon sig ut, duggregnet faller. Hon tänker att det är typiskt; nu blir hennes hår förstört av regnet.

När hon efter en kort promenad tar tag i dörrhandtaget till byggnaden i Horsens centrum, som ligger Horsens i Danmark, är det med bultande hjärta. Bakom dörren finns den gemenskap hon hela livet har längtat så starkt efter, men också en gemenskap hon önskar att hon aldrig hade behövt.

Så länge Julie kan minnas har hon känt sig ensam. Det har varit en djup känsla som har lagrats i hennes kropp ända från början av hennes skoltid. Hon minns tydligt första gången den drabbade henne. Det var i fjärde klass, mitt i klassrummet på väg ut på rasten.

– En flicka i min klass tog mig åt sidan och berättade att min kompis bara ville vara med mig när de andra flickorna inte ville vara med henne. Jag var min kompis sistahandsval, minns Julie Haahr Jensen, som i dag är 25 år.

När Julie kom hem från skolan den eftermiddagen sa hon ingenting till sina föräldrar. Hon var för skamsen för att erkänna att hennes enda kompis inte ville vara med henne.

Nästa morgon, när hon gick in i klassrummet, märkte hon att något inom henne hade förändrats.

– Jag började tvivla på mig själv. Var det överhuvudtaget någon som egentligen ville vara med mig?

Julie drog sig undan från de andra i klassen. I stället började hon läsa böcker och drömma sig bort.

– Jag läste alla möjliga former av fantasyböcker. Det var fantastiskt att kunna gömma sig i en värld som var så annorlunda från den verkliga världen. Jag kunde glömma min egen verklighet.

Besviken på skolorna

Julies skoltid präglades av att hon kände sig utanför gemenskapen. Hon bytte skola fyra gånger, varje gång med ett nytt hopp. Men varje gång blev hon besviken.

– Det var alltid en grupp tjejer som var populära och en grupp tjejer som var mindre populära. Jag var inte med i någon av dem.

För Julies mamma har dotterns ensamhet varit svår att bevittna.

– Som mamma är man ju maktlös. Man kan ju inte tvinga andra barn att vara med ens dotter eller fråga dem varför de inte vill vara tillsammans med henne. Det har gett många sömnlösa nätter, berättar Julies mamma Laila Jensen.

I nionde klass började Julie på en internatskola. Hon behövde komma bort och hoppades att skolan skulle ge henne den gemenskap hon längtade efter.

– Året på den skolan blev ett av de bästa i mitt liv. Jag kände mig som en del av gemenskapen och fick nära vänner.

Särskilt nyårsafton blev speciell för Julie.

– Jag och fyra andra var bjudna på en fest hos en från skolan. Det var den galnaste känslan. För första gången var jag utvald. Inte som ett sista val, utan inbjuden för att de ville fira nyår med just mig.

Tre tuffa år i gymnasiet

När Julie började på gymnasiet hoppades hon på att få sina livs bästa år. Men redan under första året insåg hon att gymnasietiden skulle bli en upprepning av upplevelserna från grundskoletiden.

I mitten av andra året förändrades Julies vardag när coronapandemin innebar att alla elever skickades hem och undervisningen skedde online. I början var det en lättnad för Julie, men efter ett tag satte ensamheten sina spår.

– Jag pratade inte med någon, förutom min familj. Som tur var kunde jag gå promenader med vår hund och få lite luft.

Julie började få symptom på stress och depression. Hon orkade ingenting.

– Jag kunde inte sova, trots att jag var trött hela tiden. Jag existerade bara på mitt rum och särskilt i min säng.

När Julie kom tillbaka till gymnasiet det tredje året fanns ingen gemenskap i klassen. Corona hade satt sina spår och nu handlade det bara om att ta sig igenom.

Tre veckor innan Julie tog studenten var hon nära att hoppa av. Hon kände sig ensam, bortvald och deprimerad. Tiden var inte bara svår för Julie, utan också för hennes mamma.

– På kvällarna började Julie gå promenader ensam innan hon skulle sova, i ett försök att få ro i nervsystemet. Jag blev orolig för om hon skulle komma hem igen. Hon mådde så dåligt att det var en verklig rädsla för mig. Om hon var borta i mer än 15 minuter gick jag oroligt runt hemma och väntade, minns Laila.

Att Julie hade det svårt innebar också att Julies pappa lämnade sin plats i dubbelsängen, så att Laila för en tid kunde sova tillsammans med sin dotter.

– Jag låg och höll henne i handen och lyssnade på hennes andetag tills jag var säker på att hon sov, säger Laila.

När Julie satte studentmössan på huvudet var det peaken på de tre tuffaste åren i hennes liv. Julie var inte bjuden till många studentfester, och få från klassen kom till hennes egen studentfest. Inte långt efter packade Julie undan sin studentmössa och sin blå bok. Det var en tid som skulle glömmas.

Fick nytt hopp efter flytten

Efter gymnasiet tog Julie två sabbatsår, där hon bland annat var på en gruppresa.

– Det var verkligen en jättebra och rolig upplevelse. Jag träffade massor av trevliga människor som jag hade det bra med tills vi kom hem. Då upphörde kontakten.

För några somrar sedan flyttade Julie till Horsens för att studera till diplomingenjör i byggteknik. Hon kände ingen i staden, och många av dem hon hamnade i klass med kände redan varandra sedan tidigare. Den välbekanta känslan kom smygande igen.

– Jag blev särskilt påmind om det när jag kom hem efter en dag på skolan och inte hade några planer.

En dag fick Julie ett sms från sin mamma med en länk till den frivilliga organisationen Husrum, som hjälper unga att bryta ensamhet. Organisationen har en avdelning i Horsens, nära Julies lägenhet. Ändå var Julie osäker.

– Jag funderade på om jag verkligen var så ensam att jag behövde en organisation som hjälp. Det kändes överväldigande och samtidigt skamligt att jag inte själv kunde skapa en gemenskap.

Efter moget övervägande tog hon ändå kontakt med Husrum.

– Jag var nervös, men det hjälpte lite att veta att vi alla var där av samma anledning. Vi kände oss alla ensamma.

Från att Julie tog i dörrhandtaget första gången dröjde det inte länge innan hon började känna sig hemma. Det var skönt att möta andra i samma situation.

I dag har Julie byggt upp tron på att andra gärna vill vara tillsammans med henne. Hon har fått nära vänner och kalendern är full av trevliga planer.

– Ibland har jag ont i kinderna av att le. Det är fantastiskt att jag inte bara överlever, utan faktiskt lever livet och är glad varje dag.

När Julie tänker tillbaka på sin uppväxt blir hon varm i hjärtat när hon tänker på sina föräldrars stora stöd.

– Jag tvivlar inte på att jag hade sjunkit djupare i det svarta hålet om det inte hade varit för mina underbara föräldrar. Jag är dem evigt tacksam.