Lotta: På nyår fick jag nog av min man
Henry och jag var unga när vi träffades. Vi levde båda aktiva liv, men när vi blev ihop ställde jag snabbt om till något annat.
Jag var redo för ett stadgat, tryggt liv. Jag älskade honom. Att vara tillsammans med honom var det bästa jag visste. Visst var det fortfarande kul att träffa väninnorna ibland, men oftast åt jag hellre en god middag och såg på tv med Henry.
För honom satt dock behovet av att träffa kompisarna lite djupare än så. För dem var det något som hörde till – det var helt enkelt så killar skulle vara.
Efter något år fick vi Tom och två år senare kom Björn.
Rädd för att bli äldre
I början kom jag rätt bra överens med Henrys vänner, men med åren tyckte jag att de blev allt jobbigare.
En efter en träffade de tjejer och bildade familj, men de förblev på vissa sätt nästan lika barnsliga.
Hur vi umgicks med mina respektive Henrys kompisar var ofta väldigt annorlunda.
Med mina vänner umgicks vi familjevis. Då fick barnen vara med och det var familjeorienterat på alla sätt. Henrys vänner ville helst ha vuxenfester där det skulle festas till.
Det är klart att sådant också kan vara kul ibland, men då ska det kännas lättsamt – och så var det inte. För mig var det hela mest tvångsmässigt. Speciellt i takt med att vi blev äldre.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Det var som om de var rädda för att bli gamla och tråkiga. De behövde bevisa att de fortfarande visste hur man hade roligt och kunde dricka varandra under bordet.
Det var tydligt att allt fler av Henrys gamla kompisar fick problem med ålderskriser.
De började springa ute på krogen igen som om de var ungdomar, och de tjatade på honom om att följa med. Ibland gjorde han det, och jag var mycket irriterad. När skulle hans vänner växa upp?
Ryken skulle sprida sig
En lördag dök de oplanerat upp och drog med honom på en krogrunda. Dagen därpå skulle vi på barndop, så jag bad hans vänner se till att han inte drack för mycket.
Fyra på morgonen släpade de in honom – redlöst berusad. Jag och barnen fick åka på dopet utan Henry.
Det blev många kommentarer och jag kände mig argare än någonsin på Henry. Efter det tog mitt tålamod slut.
Jag försökte undvika hans vänner och ville inte längre att vi skulle umgås med dem.
I fortsättningen såg jag till att vi till exempel bara firade midsommar med släktingar eller mina vänner.
Henry protesterade lite, men egentligen höll han med mig. Han skämdes lite och började själv tycka att hans vänners beteende var pinsamt.
Jag påpekade att det inte bara var pinsamt utan också kränkande och väldigt dålig stil.
Vilka rykten skulle spridas till Henrys kollegor och våra släktingar?
Nyårsfirandet blev spiken i kistan. Jag hade helst tackat nej till den där festen, men en av Henrys kompisar skulle fylla jämnt veckan därpå och slog ihop det med en nyårsfest.
Det skulle bli århundradets firande, hade de påstått.
Jag bävade – och det med all rätt. Jag har aldrig sett så mycket supande och ett sådant svineri. Det var rent ut sagt förskräckligt.
De flesta kvinnorna på festen tyckte precis som jag. Det hela spårade ur och grannar ringde till polisen. Men i efterhand var detta bara något att skryta om, tyckte männen i vanlig ordning.
– Nu får det vara nog, sa jag till Henry. Du får sluta bete dig så här. Jag firar aldrig något med dem igen.
Och det har jag inte gjort heller. Även Henry har tröttnat och dragit sig undan de flesta av dem.
Det året firade vi våra egna födelsedagar med att resa bort. Sedan hade vi en trevlig buffé för släkt och närmaste vänner.
I år, flera år senare, firar vi nyår med vänner hemma hos oss. Det blir barnvänligt och familjevänligt – precis så som vi båda helst vill ha det.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]