Märta, 23, vågade bli bonde – efter svåra sorgen: ”Är med mig i allt jag gör”

Se syskonkärleken mellan lammungen Måns och hunden Tage

Det är en varm höstdag när vi hälsar på hos Märta i Undrom utanför Sollefteå. Solens strålar värmer gårdsplanen och luften är fylld av dofter som hör lantlivet till, hö, jord, djur. På gården sitter Märta tillsammans med sin mamma, pappa och lillasyster vid ett bord i solen. Kaffekopparna står framme, arbetet pågår runt omkring, men just här finns en stunds stillhet.

Märta bjuder på Silviakaka, men är snabb med att säga att hon inte har bakat den själv.

– Nej, det är fantastiska Karin. Hon skämmer bort mig och kommer ofta förbi med både mat och fika, säger hon.

Karin är en av många kvinnor i bygden som stöttar varandra i vardagen. Märtas mamma Gun, förklarar att här, i Undrom, finns en självklar gemenskap där man hjälper till, ser till att ingen blir ensam med ansvar eller slit.

– Ibland är det en matlåda, ibland en kaka, ibland bara ett snabbt samtal på gårdsplanen, men det betyder mer än man kan tro, säger Gun.

Så är livet som ung bonde

Bakom oss hörs ljudet av en traktor som startar. En maskin har krånglat, och just i dag har Märta fått hjälp med att laga den.

– Det är alltid något att göra på en bondgård. Den ena dagen är aldrig den andra lik, säger Märta.

Föräldrarna tackar för fika och mamma Gun säger, innan hon går:

– Glöm inte att det är möte med vägföreningen klockan sex i kväll, Märta.

– Just det, ja. Men jag hinner, svarar Märta snabbt och säger till mig samtidigt att här är de vana vid att hon alltid kommer lite sent. De vet att oförutsedda saker kan hända, som kräver prioritering.

Att ha många bollar i luften är något Märta är van vid. Dagarna börjar tidigt, ofta redan vid sextiden på morgonen, och fortsätter tills det som måste göras är gjort. Trots det ångrar hon inte att hon tog över gården.

– Klart att det är tungt ibland. När jag rensar silar, gräver i sådant man helst skulle slippa, eller när jag sitter med allt pappersarbete kan jag tänka: Vad tråkigt. Men samtidigt, inget jobb är roligt jämt.

Hon stannar upp ett ögonblick.

– Det går inte att förklara den glädje jag känner för djuren. Kärleken till de svartvita kossorna. Det är den som bär allt annat. Jag älskar de här djuren. Det är min dröm att se dem beta på gröna ängar.

Grillomsgården har funnits i familjen sedan 1960-talet. Först var det Märtas farmor och farfar som drev gården. Därefter tog farbrodern Martin över. När han gick bort 2024 tog Märta ensam över gården i ett generationsskifte.

– Det var med skräckblandad förtjusning. Jag var rädd, men samtidigt ville jag leva min dröm, säger hon och dricker upp kaffet.

Plötsligt reser hon sig.

– Vi måste dricka upp kaffet snabbt. Jag vill hinna visa dig något.

Hon frågar om jag är åkrädd. När jag svarar nej räcker hon mig en hjälm, ber mig packa ryggsäcken med kamerautrustning och kliva upp bakom henne på fyrhjulingen. Hon packar ner en kaffetermos och två muggar i korgen på framsidan av fyrhjulingen.

Köpte sina första mjölkkor som 19-åring

Motorn startar. Vi backar ut från garaget och ger oss av över marker och småvägar. Det guppar ordentligt ibland, så jag får hålla i mig hårt.

– Går det bra? ropar Märta bakåt.

– Ja! svarar jag så högt jag kan.

Runt oss breder landskapet ut sig. Gröna ängar, vilda blommor, skogsbryn. När vi passerar hus vinkar folk. Märta kör in på en gård och småpratar med en av grannarna en stund.

– Det här är landsbygden för mig. Här känner man varandra. Här hjälper man varandra, säger hon.

Efter cirka tio minuter når vi betesmarkerna. Korna lyfter huvudena när hon kommer. De känner igen henne. Märta går lugnt fram och öppnar ena grinden. Hon låter dem närma sig. En ko möter hennes hand med sin mule och slickar den försiktigt.

Hon berättar att hennes favorit-ko heter Elisabet och är den kon som är tjurigast av alla. Det var hon redan när hon kom till Märta.

– Jag har fått jobba mycket med henne. Hon har en stark personlighet, och det är väl därför hon är min favorit i dag. Hon har stark egen vilja.

– Min kärlek till de här djuren är enorm. Det svåraste med att vara bonde är att skicka dem till slakt. Jag har så svårt för det. Men ekonomiskt går det inte att låta alla leva kvar.

Märtas dagar är fyllda av ansvar och beslut. Att vara 23 år och bonde på heltid är ett stort åtagande, men hon ville inte låta gården försvinna.

– Friheten, kärleken till landsbygden och stoltheten i att föra arvet vidare är det som får mig att kliva upp varje morgon.

Hon vet att hon inte valt ett yrke som leder till ett stort sparkonto.

– Jag lever ett rikt liv. Jag bor där jag vill bo och gör det jag älskar. Varför skulle jag släppa det för ett liv jag inte vill leva, men som kanske ger mig mer pengar? Det viktigaste för mig är att klara mig och kunna fortsätta.

Redan som 19-åring började hon bygga upp sin dröm. Hon jobbade extra vid sidan av, köpte ett lass mjölkkor, arrenderade mark av farbrodern och sparade varje krona.

– Ett lass blev flera. Och sedan växte det därifrån.

När frågan om att ta över gården kom visste hon svaret direkt. Hon och farbrodern bestämde att hon skulle gå parallellt bredvid honom och lära sig allt. Men livet ville annorlunda.

– Han fick besked om cancer hösten 2024 och max några månader kvar att leva. Då blev allt plötsligt bråttom, att göra ett generationsskifte. Det var inte tanken från början att allt skulle gå så fort.

Martin var hennes mentor. Märta beskriver honom som trygg, en person som kunde och hade stenkoll på allt.

– Jag önskar så att jag kunde fråga honom i dag när jag blir osäker på vissa delar.

När självförtroendet sviktar tänker hon på honom.

– Jag känner att han är med mig i allt det jag gör.

Står inför beslut på 30 miljoner

För att hedra honom har hon valt att behålla hans hus på gården som arbets- och personalbostad. Själv bor hon i huset mittemot som hon köpte för ett år sedan.

– Det känns viktigt att låta Martins hus leva vidare, med hans energier.

På gården arbetar bara kvinnor. Det är inget Märta planerade från början, men något hon i dag reflekterar över.

– Jag tror att de vågar fråga mig. Jag är ung, jag är kvinna och jag vet hur det känns att kliva in i en värld som länge varit mansdominerad. Här behöver man inte kunna allt från början, säger hon eftertänksamt.

Hon tror att det finns en trygghet i att få lära sig tillsammans, att få vara ny utan att känna att man måste bevisa något hela tiden.

– Många kvinnor är duktiga på att jobba, ta ansvar och se helheten, men har kanske inte alltid fått ta plats. Här finns utrymme för både erfarenhet och nyfikenhet.

Märta ser sitt arbetslag som en styrka, inte som ett statement.

– Vi hjälper varandra. Frågar. Löser saker tillsammans. Det är så jag vill ha det.

För henne hänger det tätt ihop med platsen hon valt att leva på.

– Jag älskar att bo på landsbygden. Friheten, lugnet, naturen och gemenskapen. Här hör jag hemma.

När klockan börjar närma sig halv sex är det dags att vända tillbaka. Men innan vi åker till gården vill hon visa en speciell plats. Vi kör upp till en höjd och tystnaden blir total, enda ljudet vi hör är vinden och kaffet som hälls upp i muggarna. Märta vill att vi stannar här och tittar på utsikten och dricker en kopp kaffe.

– Här sitter jag när jag behöver fundera över vissa beslut, vara i nuet eller bara blicka ut över den vackra bygden.

Det privata livet är inte alltid enkelt att få ihop, men Märta ser också fördelar med sitt sätt att leva. Hon kan styra sin tid och ta hjälp av sina anställda. Hon berättar att framför henne ligger ett nytt stort beslut. För att driva gården vidare krävs en investering på omkring 30 miljoner kronor.

– Det är det som krävs. Annars får jag fortsätta som nu och det håller inte i längden. Jag måste våga satsa.

Efter tio minuter åker vi tillbaka, och när vi kommer till gården håller systern Alva, 21 år, på att ge korna mat. Den som hjälpt till att laga traktorn vinkar och ber Märta komma, han visar med kroppsspråket att det är klart nu.

Märta parkerar fyrhjulingen i garaget. Kliver upp i traktorn och kör den vant till sin plats. I morgon ska hon fortsätta att pressa höbalarna. Innan hon säger hej då för att åka till mötet säger hon:

– Jag ångrar bara det jag inte har testat. Jag är glad att jag har kvinnorna och bygden med mig, som tror på mig och stöttar mig.