Sven Sjölander förlorade sin dotter – nu har han uppfyllt hennes sista önskan: Ett sätt att bearbeta sorgen

Experten: Så stöttar du någon med psykisk ohälsa

Backen är så brant att det kittlar till i magen när bilen kämpar sig uppför den sista biten av Ninavägen. Att komma upp på toppen av berget Lillgälingen måste ha varit en utmaning innan vägen fanns, en klättring över stock och sten för personer med god fysik.

Numera är den storslagna panoramautsikten tillgänglig för alla – även gamla, sjuka och till och med rullstolsburna. Allt tack vare Sven Sjölander.

– Jag ville att alla skulle kunna komma hit, inte bara de friska och starka. Hit kommer allt ifrån gravida och småbarn till cancersjuka och någon som tagit med sin gamla mamma … Jag njuter när jag ser att de också får möjlighet att uppleva något sådant här.

Den pigga 79-åringen blickar stolt ut över den grusbelagda utsiktsplatsen, med bord och bänkar utplacerade i tallarnas skugga och vid bergskanten där den ursprungliga naturen tar vid.

– Nina ville så gärna komma upp på Lillgälingen, men hon orkade inte på grund av sin fysik. Medicinerna påverkade hennes kropp, förklarar Sven.

Nina var hans enda dotter

Nina var hans enda dotter. Efter många års lidande av psykisk ohälsa orkade hon inte längre. 2016 tog hon sitt liv, endast 44 år gammal. Att anlägga vägen blev ett sätt för Sven att både hedra hennes minne och att bearbeta sorgen.

– Jag började på hösten året efter att hon hade gått bort. Hade jag väntat hade det inte blivit av. Jag kände att det var något jag bara måste göra.

Vägen upp till Utsikt Höga Kusten, som Sven har döpt platsen till, går från den gamla delen av E4:an vid Storsjö Camping i Skog utanför Kramfors. Här börjar ”Svennevägen”, en två kilometer lång lummig och backig väg som leder upp till en gammal bergtäkt.

Marken ägs av Sven, och det var när grustaget lades ner 2017 som han började rensa upp efter de stora maskinerna som arbetat på platsen.

– Det såg ut som om det hade varit krig här, med rotvältor som stod rätt upp och tallar överallt. Jag kapade, forslade bort och gjorde rent.

Så stod han där, ensam med sin jordbrukstraktor vid den gamla täkten, och blickade upp mot den branta backen som leder till toppen. Tålmodigt tog han ner träd, flyttade stenar, fyllde igen med grus och arbetade sig upp.

300 meter senare stod Ninavägen klar. I slutet av vägen anlade han en parkering, stor nog för att turistbussar ska kunna få plats, och körde sedan upp oräkneliga ton grus för att bit för bit skapa det som kommit att bli själva utsiktsplatsen.

– I efterhand tänkte jag att man måste ju ha varit tokig. Men det var värt det. Jag är som sådan att det jag vill göra, det gör jag. Jag vill ha verkstad, inte bara tanke.

En plats för alla

I juni 2020 kunde Sven öppna platsen för allmänheten. Nere vid det före detta grustaget har Sven anlagt grillplatsen ”Grytan”, placerad på en en stor platt yta omgiven av höga, trädbeklädda bergsväggar. Platsen fungerar också som naturcamping, med gott om plats för husbilar och tält.

Han har döpt området till Skoghalla – en blinkning till Dalhalla. Här har det anordnats marknader, och Sven drömmer om att det en dag kommer att finnas en scen här.

Efter den första sommaren såg han att besökarna hade trampat upp en stig genom mossan norr om utsiktsplatsen och bestämde sig för att skapa en lättillgänglig väg även dit.

– Jag brukar säga att platsen är handikappvänlig och generationsanpassad, men inte handikappanpassad. För det krävs en annan sorts arbete.

Vi sitter i skuggan under de höga tallarna och ser ut över Storsjön, Gaviksfjärden, Ångermanälven och Bottenhavet. Från den norra delen ser man ända bort till Skuleberget. Sven åker hit och tittar till platsen minst tre gånger om dagen.

Hur ofta tänker du på Nina när du är här?

– Det beror på vilken sinnesstämning jag är i. Oftast börjar jag med att titta i gästboken när jag kommer hit, och då kan jag få en tanke. Men oftast är det hemma på kvällarna som tankarna kommer. Man funderar över hur det har kunnat bli så här …

Sven tystnar och låter blicken vandra ut över landskapet. Det är lättare att prata om platsen än om Nina.

– Här åkte jag skidor som barn. Först upp på Lillgälingen och sedan vidare till Storgälingen, säger han och pekar mot berget intill.

Sven och hans hustru Margareta bor i Svens barndomshem ett par kilometer härifrån. Här har han bott i hela sitt liv, med undantag för sju år i Matfors utanför Sundsvall. När hans mamma gick bort 1983 tog han med sig familjen och flyttade tillbaka till Skog.

Sven tog över Storsjö Camping och lilla Nina började i första klass. Sven minns inte exakt när han och Margareta förstod att hon mådde dåligt, men tror i efterhand att det började med en ätstörning i sena tonåren, som de då inte märkte av.

– Jag tror att det kan ha börjat ännu tidigare, i samband med att hon började äta p-piller. Hon mådde skit, men det var inget vi fick veta eftersom hon bodde hemma hos en pojkvän vid den tiden.

Sven har svårt att minnas exakt när och hur Ninas psykiska ohälsa yttrade sig, men minns att hon tidigt kunde påverkas av olika saker i omgivningen.

– Det kunde vara gungor som gungade, dörrar som stod öppna … då mådde hon inte bra. Hon var lugnare om allt var stilla. Men det förstod ju inte vi, att sådana saker kunde förvärra saker och ting inom henne.

Sven drabbades av hjärtinfarkt

Sven vill inte gå in på exakta diagnoser som Nina fick av sjukvården, men berättar att hennes tankar inte alltid stämde överens med verkligheten.

– Hon fick för sig att jag inte ville henne väl. Sjävklart ville jag henne allt gott, men hon tänkte i banorna att ”varför gör inte pappa mig frisk?” Det gjorde detsamma vad jag än gjorde. Det var svårt att leva med. De tankarna finns fortfarande med mig.

I drygt 20 år drev Sven campingen. Men en dag tog det stopp.

– Vid den tiden tränade jag mycket, gick ofta upp till grustaget och vände igen. Plötsligt började jag må illa, så jag rushade på för att se om det kunde försvinna. Men jag hade fått en hjärtinfarkt.

Sven fick sätta sig längs vägen men lyckades sedan ta sig genom skogen, över riksvägen vid campingen och hem där han slängde sig in hallen. Lyckligtvis var Margareta hemma och kunde ringa ambulans.

– När jag bars ut på britsen fäste jag blicken på karmen till ytterdörren och tänkte,”hit kommer jag aldrig mer”. Jag var helt säker på att jag skulle dö. Men på sjukhuset fick jag trombolys och klarade mig. Jag hade lika gärna kunnat dö där i skogen.

Gick till psykolog

Sven var 55 år och beordrades att ta det lugnt. Han sålde campingen, men fortsatte med sina raska promenader i högt tempo.

– Då åkte jag på det här som är vanligt efter en infarkt – panikångest. Det var en väldigt tuff period, särskilt eftersom Nina också var dålig. Hon bodde hemma vid den här tiden, hade försökt hyra något eget men det fungerade inte.

Sven tog hjälp av sjukvården, men upplevde inte att det hjälpte. När han gick i pension vid 65 bestämde han sig för att gå till en privat psykolog i stället. Där fick han verktyg för att kunna hantera sina känslor.

– Visst var det dyrt, och psykologen sa: ”Jag vet att det kostar, men du kommer ha igen det.” Och han hade rätt. Jag gick från att vara helt trasig till att kunna klara upp saker och ting.

Sven ler. Hans blick utstrålar lugn och tacksamhet. I dag mår han bra, men minnena av Nina finns alltid där. Han berättar om ett tillfälle när Nina, då i 25-årsåldern, låg på sin säng och mådde dåligt.

– Jag satt vid hennes sida och sa: ”När du är 30, då har det här gått över. Jag lovar dig, så heligt”. Men det fungerade inte. Mitt löfte gick inte i uppfyllelse.

Inte heller för Nina fungerade sjukvården. Mot slutet av hennes liv var det dock en läkare på psykiatrin i Sundsvall som engagerade sig i hennes mående. Nina låg inlagd för observation, men när läkaren gick på semester blev hon utskriven av hans kollega.

– Plötsligt kom hon hem med taxi. Det var ett hårt slag för mig och Margareta. Vad skulle vi göra?

En sista kväll med dottern

En sommarkväll kort därpå tog familjen en promenad ner till Storsjöns strand. Sven och Nina satt bredvid varandra intill en björkallé nere vid vattnet.

– Margareta gick lite längre bort. Så kom en båt och Nina försökte krypa undan och gömma sig bakom träden. Hon gillade inte att bli sedd, ville inte att någon skulle se hur dåligt hon mådde. Men det syntes ju inte på henne. Inte heller sjukvården såg det.

Sven frågade om Nina ville göra något annat i stället.

– Hon sa att hon ville åka upp till grustaget. Nina gillade sten. Så vi åkte dit och hon tog med sig en sten och la i rabatten hemma.

På frågan om hon därefter ville åka till sin farmor och farfars grav svarade Nina nej.

– Jag anade ju ingenting. Men det här var kvällen innan hon tog bort sig. Jag tror att hon redan då hade bestämt sig. Och jag vet att det var svårt för henne att ta det där steget, för hon ville ju inte göra oss ledsna. Hon kämpade hårt, men det gick inte längre. Sjukvården fungerade inte.

Egentligen skulle Nina tillbaka till psykiatrin, men så blev det inte.

– Efteråt blev jag och Margareta kallade till Sundsvall. Vi satt där vid ett bord, alldeles för nere i skorna för att orka göra eller säga någonting. I dag kan jag ångra att jag inte anmälde det som hände. Men det är som det är … det är många som har varit med om samma sak som vi. Det vet jag.

Sven harklar sig. De jobbiga minnena är svåra att prata om. Särskilt eftersom relationen mellan far och dotter var ansträngd ända till slutet.

– Förutom den där sista stunden vid vattnet, och här uppe vid grustaget. Då var hon med mig.

En barnfamilj tar plats vid ett av borden och packar upp sin medhavda matsäck. Vi lämnar utsiktsplatsen och går mot parkeringen.

Vid välkomstskylten står barndomsvännerna Cathrin Lundgren och Ingrid Rullander. Sven hejar på kvinnorna och kommenterar det fina vädret.

– Visst är det fin utsikt! svarar Cathrin som kommer från Kramfors och har varit här förut.

Väninnorna läser texten på skylten – Svens berättelse om bakgrunden till vägbygget. Om Nina och hennes önskan om att en dag få bestiga Lillgälingen. Om att hon tyvärr aldrig fick uppleva det hon så gärna önskat.

När de ser fotot på Sven under texten vänder de sig förvånat om och utbrister:

– Men! Det är ju du på bilden!?

Sven ler och önskar en härlig dag.

Vad känner du när du ser att folk hittat hit?

– Det gläder mig. Det är en fantastisk känsla. Många säger att de uppskattar lugnet här. Att det är en magisk plats där man känner ro.

Sven berättar att vissa kommer hit på natten, andra på hösten för att uppleva norrskenet i panoramavy.

– Jag tycker om att folk ser möjligheter med den här platsen. Visst, vill man ha en kick måste man upp på ett högre berg, men det är inte alla som vill ha det. Många vill bara ha det här sköna, lugna. Man behöver inte komma så mycket högre än 200 meter över havet.

Åker du själv hit för att finna ro?

– Ja, det är ju faktiskt roten i det hela. Det är skönt att komma hit på morgonen, men egentligen spelar det ingen roll vilken tid jag kommer. Jag blir alltid så lugn här.