Syskonen Gun och Sven-Arne återförenades efter 60 år – efter dottern Lindas plan

Mitt dilemma: När läsarna ställer de svåra frågorna

Stämningen är gemytlig hemma hos Gun Elisabeth Eriksson i Lindesberg. Hennes bror Sven-Arne är på besök.

– Vi träffas så ofta vi kan. Jag bor bara ett par mil bort, berättar Sven-Arne.

– Det är så underbart att jag har fått min bror tillbaka. Nu känner jag mig hel igen, säger Gun.

Gun, 79, och Sven-Arne, 78, visste om varandras existens, men inte mer. Anledningen till att de till slut fann varandra sitter bredvid dem i soffan: Linda Törnberg är dotter till Gun och har genom åren förstått hur mycket hennes mor saknat sin bror som hon skildes ifrån innan de uppnått skolåldern.

Det var just Linda som hörde av sig om den rörande historien om de två syskonen – hennes mamma och hennes morbror – till Allers.

Guns och Sven-Arnes mamma försvann tidigt ur bilden och deras pappa Arne blev ensamstående med dottern och sonen.

– Mamma valde spriten före oss, säger Sven-Arne som bara var ett par år gammal när mamman lämnade familjen.

Deras pappa arbetade på skofabrik och en så kallad hem­syster från kommunen tog hand om Gun och Sven-Arne när deras pappa var på jobbet.

– Jag trodde att hemsystern var vår mamma, minns Sven-Arne.

Varsin fosterfamilj

Efter tre år med hemsyster fann Arne det för svårt att vara ensamstående med två barn. Lösningen blev varsin fosterfamilj. Syskonen fick ta farväl av varandra innan de utplacerades till olika familjer i trakterna runt Frövi och Lindesberg, både i Örebro län.

– Vi har inga direkt minnen från när vi skildes åt, och knappt från åren innan heller, säger de.

– Jo, förresten, jag minns när jag fick jag vara din docka, du körde mig i en vagn, säger Sven-Arne och skrattar.

Båda hamnade i fosterfamiljer utan barn. Efter ett och ett halvt år fick dock Gun flytta hem igen.

– Pappa hade då träffat en kvinna som hade en dotter som var ett par år äldre än mig.

Varför inte Sven-Arne fick komma tillbaka vet de inte.

– Det kan ha varit för att min styvmor inte ville ha fler barn i huset, eller att ekonomin inte tillät det. Men det är bara min egen spekulation, säger Gun.

Därmed fick Gun växa upp med sin pappa i Lindesberg, medan hennes bror fick växa upp i en familj två mil bort, i Frövi.

– Jag och min styvsyster kom bra överens, men med min styvmor var det tvärtom. Hon var noga med att jag aldrig fick kalla henne mamma, utan tant och hennes namn, berättar Gun.

Sven-Arne har aldrig känt sig bitter över att han inte fick komma hem igen.

– Mina fosterföräldrar Berit och Tage var helt underbara och gav mig mycket kärlek – jag drog en vinstlott. När jag var 13 år adopterade de mig och jag fick deras efternamn, Nilsson, i stället för Fallgren som var mitt födelsenamn.

Förbjöds att ses

Gun visste att hon hade en bror som inte bodde så långt bort. Sven-Arne hade samma vetskap om sin syster. Men träffas kunde de inte.

– Som jag förstod det hade myndigheterna förbjudit oss att ta kontakt med Sven-Arne. Det är klart att jag saknade honom, säger Gun.

– Det var samma med mig, inskjuter Sven-Arne.

För Gun var det kaotiskt hemma.

– När jag var 15 år flyttade jag hemifrån, till min moster och morbror i Stockholm.

Hon var 17 år när hon träffade sitt livs kärlek, Tommy, och året senare fick de sitt första barn.

– Han ville kalla mig vid mitt andranamn, Elisabeth, eftersom han kände en kvinna som hette Gun och som var elak.

– Det är det namnet som vi barn är mest vana vid, tillägger Linda.

Med Tommy levde Gun ett lyckligt liv. De fick fem barn tillsammans och bodde i Farsta söder om Stockholm, men hade även ett sommarhus i Roslagen där de tillbringade somrarna.

Gun jobbade ett tag i affär, men fick senare jobb inom vården, på ett demensboende.

Något skavde

Trots att hon var lycklig med sin stora familj fanns det något som skavde inombords. Hon saknade sin bror Sven-Arne.

Hon hade ett foto av de två som små, innan de skildes åt, som stod i bokhyllan. Hon tittade ofta på det och funderade över var Sven-Arne fanns nu och hur hans liv hade blivit.

– Jag ville så gärna ha kontakt med honom, men jag hade inga uppgifter om var han fanns. Och att leta upp honom var inte så lätt.

Linda har minnen av sin mors saknad efter sin bror, och en morbror som hon själv aldrig fått träffa.

– Du pratade ofta om honom, säger Linda och tittar på sin mamma. När jag var 14 år bestämde jag mig för att en gång ska jag leta upp honom så att mamma får träffa sin bror.

Efter den då åttaåriga grundskolan utbildade sig Sven-Arne till kock och jobbade därefter på olika restauranger, innan en yrkesskada satte stopp för den karriären. Då läste han upp sina betyg på komvux och utbildade sig senare till undersköterska och arbetade på ett demensboende – precis som storasyster Gun.

– Eftersom jag var enda barnet hos mina adoptiv­föräldrar tog jag över deras hus när de flyttade in på ett boende.

Sven-Arne hade ett stort intresse för blommor och växter, och anlade en vacker trädgård intill sitt hus. Där hade han trädgårdsvisningar för allmänheten.

– Ibland kom det stora busslaster och tidningarna skrev om mig.

Gun hade sporadisk kontakt med sin pappa när hon flyttat till Stockholm, och senare även med sin styvmor och styvsyster.

Vaga minnen

Sven-Arne hade många funderingar kring var hans syster fanns, hon var ju hans enda familj när adoptivföräldrarna gått bort. Till skillnad från Gun hade han ingen bild på dem tillsammans, utan bara vaga minnen som med tiden blev allt vagare.

– Jag försökte vid något tillfälle att leta upp dig, men kom ingenstans, säger Gun.

För Gun var Sven-Arne pussel­biten som saknades i hennes liv. Även Linda ville veta vem som var hennes okände morbror.

– När jag fick egna barn väcktes tankarna på blodsband. Jag kände att jag måste söka efter Sven-Arne.

Detta var för drygt tio år sedan och med vetskapen att brodern hette Sven-Arne och bodde i Frövi, samt hans ålder, var det tillräcklig information för att kunna leta upp en person i vårt nya informationssamhälle.

– Jag hittade en del artiklar där han figurerade med sin visningsträdgård, berättar Linda.

Hon hade fått fram att brodern numera hette Nilsson, var han bodde och att han hade ett mobilnummer. Med de uppgifterna planerade hon en kupp mot sin mamma …

– I augusti 2016 hade jag lovat mamma att ta med henne på en roadtrip till Lindesberg så att hon fick se där hon vuxit upp, huset hon bott i och så vidare. I den resan ingick en hemlig plan, skrattar Linda som hade bokat in två övernattningar på stadshotellet i Lindesberg.

Så kom ögonblicket då det var dags att avslöja den hemliga planen:

– Jag har hittat din bror. Jag vet var han bor och jag har hans mobilnummer. Vill du träffa honom?

Blev chockad

Gun blev tagen på sängen.

– Jag blev fullständigt chockad, men naturligtvis ville jag det, säger hon.

Linda ringde upp, Sven-Arne svarade.

– Jag sa mitt namn och berättade att jag var Guns barn, att vi var i Lindesberg och gärna ville träffa honom, om det gick bra?

Sven-Arne stod häpen med telefonen i handen och försökte smälta det han hört.

– Jag var chockad, helt blockerad i huvudet, trodde inte var sant!

När chocken övergått i glädje sa han att det var självklart att han ville träffa dem.

En stund senare knackade Linda och Gun på hans dörr.

– Jag var oerhört spänd, säger Gun som genast såg att Sven-Arne var hennes bror när han öppnade.

– Du är så lik vår far, sa hon.

Mötet mellan syskonen, som varit åtskilda i 60 år, blev känslosamt.

– Tårarna kom när du öppnade dörren, minns Gun – och för Sven-Arne var det en ny vinstlott när han fick träffa systern han saknat under alla år.

De hade mycket att prata om, och tiden innan Gun och Linda skulle fara tillbaka till Stockholm var allt för knapp för att hinna avhandla allt som hänt i deras liv under sex decennier.

Gun hade vid några tillfällen försökt få sin pappa att söka upp Sven-Arne. Men det hade aldrig blivit av.

Bor nära varandra

Efter att fadern gått bort hade Guns styvmor berättat för henne att han hade samlat tidnings­urklipp där Sven-Arne var om­skriven för sin trädgård. En nyhet som gladde Sven-Arne, men som också väckte nya frågetecken.

– Han hade i alla fall inte glömt bort mig, vilket var roligt att höra. Men varför tog han inte kontakt med mig? Det får jag aldrig veta, säger han eftertänksamt.

Det blev fler resor till Frövi för Gun, och Sven-Arne besökte henne och hennes familj i Stockholm.

– Sedan hördes vi ofta på telefon, säger de.

När Guns make gick bort 2020 fick hon så stark längtan till sina hemtrakter att hon två år senare flyttade tillbaka till sin barndomsstad Lindeberg. Nu bor hon bara ungefär 20 minuter från sin bror. De båda syskonen har blivit oskiljaktiga.

– Vi träffas flera gånger i veckan och pratar i telefon med varandra varje morgon och varje kväll.

Återföreningen har betytt så mycket för Sven-Arne att han på vänster underarm tatuerat in orden: ”Efter 60 års väntan, fick jag äntligen återförenas med min älskade lillasyster Elisabeth den 21.08.2016”.

Trots att Gun egentligen är hans storasyster kallar Sven-Arne henne kärleksfullt för sin ”lillasyster”…

– Att han valt namnet Elisabeth i tatueringen gör den också till en länk mellan mammas två liv – barndomen då hon kallades Gun och familjelivet där hon blev Elisabeth för oss, säger Linda.

Gun ler och tittar på Sven-Arne.

– Mitt liv har blivit komplett. Den sista pusselbiten har fallit på plats.