Gabriellas och Vendelas mamma försvann spårlöst: ”Det syntes i hennes ögon”

Så kan du hjälpa någon i sorg eller kris

Att leva i ovisshet är en plåga som systrarna ­Eklund vaknar till varje dag. Aldrig kunde de ana att deras liv skulle kastas över ända den där dagen före midsommar för fyra år sedan. Då svarade plötsligt inte deras mamma i telefon, och hon fanns inte hemma.

Trots intensiva sökinsatser har hon aldrig återfunnits.

Systrarnas uppväxt på gården Björksebo strax utanför småländska Vimmerby var trygg. Deras pappa Matz och mamma Agneta hade varit tillsammans i 30 år och familjen hade en stark gemenskap.

Agneta var expert på att få andra att må bra, även i jobbet hade hon en stöttande roll på boende för funktionsvarierade och som personlig assistent.

– Mamma var varm och fin och ville alla väl. Det fanns ingen som var så kärleksfull som hon. Hon kunde göra minsta småsak till en mysig stund, säger Vendela.

Gabriella, som är två år äldre än Vendela, instämmer:

– Hon var så omtänksam, hon ville alltid vårt bästa och gjorde allt för oss.

Var inte sig själv

Men under försommaren 2022 förändrades Agneta, och det skedde på kort tid. Om detta, och vad som hände efteråt, har systrarna nu berättat om i ljudboken Vår mamma försvann, som är skriven tillsammans med författaren Leone Milton.

Vi träffas när systrarna, tillsammans med sin pappa, kommit till Stockholm för att berätta om boken. Det märks att de står varandra oerhört nära, de fyller sömlöst i varandras meningar och söker ofta ögonkontakt med varandra. Ibland blir deras ögon blanka, att prata om mamman är fortfarande tungt.

Det var strax innan familj, släkt och vänner skulle fira Agnetas 60-årsdag i juni som något hände med henne. Familjen tillbringade en vecka på Österlen tillsammans.

– Hon uttryckte plötsligt att hon mådde dåligt och trodde att det var ångest hon kände. Det syntes i hennes ögon att hon inte var sig själv. Man blev rädd och kände ”Det här är inte mamma”. Det var läskigt, minns Vendela.

Agneta var inte sitt vanliga trygga jag. Hon kunde verka självkritisk, irriterad och förvirrad. När hon skulle mata sitt barnbarn, Gabriellas tvååriga dotter Wilma, visste hon plötsligt inte vad Wilma brukade äta trots att hon gett henne kvällsmat massor av gånger. När Vendela sminkade sin mamma på 60-årsdagen utbrast hon plötsligt ”Vad ful jag är”.

Jag har känt mycket skuld över att vi inte förstod att det var så pass illa

Gabriella Eklund

Familjen pratade om sin oro över Agnetas beteende och kom överens om att hon behövde få hjälp.

– Men jag har känt mycket skuld över att vi inte förstod att det var så pass illa, eller hur det var för mamma att gå runt med de där tankarna som blev värre för varje dag, berättar Gabriella. Vi pratade ju med pappa och undrade ”Vad ska vi göra?”. Men vi tänkte verkligen att bara vi kom hem och hon fick vård skulle hon må bra. Vi förstod inte hur allvarligt det var, vi trodde mer att hon kanske höll på att gå in i väggen.

Systrarna har tänkt tillbaka mycket på de här dagarna.

– Nu när jag själv har upplevt ångest och vet hur det känns så förstår man: Shit, var det så här hon mådde! säger Vendela.

– Och det gick så snabbt, ­tillägger Gabriella. Vi blev både chockade och rädda över att hon var sig olik, men tänkte att hon kanske skulle bli inlagd när vi kom hem, och att det var bra.

När familjen kom tillbaka från födelsedagsfirandet körde Matz Agneta till psykakuten. Hon ­diagnosticerades med medelsvår depression och fick sömntabletter och ångestdämpande medicin.

Dagarna efteråt blev fyllda av oro.

Vendela åkte trots allt till Stockholm för en viktig utbildning inför ett nytt jobb som hon egentligen varit jätteglad för. Gabriella, å andra sidan, mådde redan dåligt just då – hon var orolig för sin sambo och hans mamma, som drabbats av cancer och hade kort tid kvar att leva. Samtidigt var ­Gabriella höggravid.

Den trygga punkten, mamma Agneta som det alltid gått att vända sig till, var förändrad.

– Hon hade stått för trygghet, men nu kände vi att vi inte fick belasta henne. Vi hade fått höra av vården att hon behövde vila, så vi höll oss undan. Inombords tänkte jag faktiskt ”Hallå, vad är det som händer? Mamma, ska du vara deprimerad nu, jag behöver ju dig!” säger Gabriella.

– Ja, nu kan jag ångra att jag inte bara åkte dit och la mig ­bredvid henne i sängen, även om hon så klart hade pappa, säger ­Vendela sorgset.

Hittade tillhörigheter

Systrarna kommer aldrig att glömma den dag då deras mamma försvann.

Det var tisdagen den 21 juni 2022, ungefär en vecka efter att hon sökt hjälp.

Matz, som är filmare, var på jobb i Kalmar efter att ha varit hemma hela veckan. Agneta hade verkat piggare, och hon hade sagt till Matz att hon skulle vara hemma och vila, som hon ordinerats av vården.

När Gabriella ringde för att höra hur hon mådde svarade hon inte. Systrarnas faster, som bor i grannhuset, började leta. Först inne. Det var tomt.

Sedan gick hon ner till ­Hemsjön där Agneta brukade bada. Där gjorde hon ett oroväckande fynd: En tygpåse som tillhörde Agneta, med hennes läsglasögon, en klänning och ett par skor.

Familjen insåg genast att något var allvarligt fel och ringde ­polisen.

Efter den stunden förändrades deras liv. Deras hem förvandlades till en slags sambandscentral med massvis av människor som kom och gick, som ville hjälpa till. Där fanns vänner, släkt, grannar, Missing people och andra hjälporganisationer.

300 frivilliga letade

Räddningstjänstens dykare genomsökte sjön som tygpåsen legat vid.

Agneta älskade att promenera runt i markerna, gärna runt de sjöar och gölar som Småland är så fullt av. Det var hennes sätt att rensa tankarna. Nu letade 300 frivilliga i trakten efter minsta spår.

Systrarna har ett ord för att beskriva de följande dygnen: Panik.

– Jag kan få tillbaka de känslorna i hela kroppen fortfarande när jag tänker på det, säger ­Gabriella.

– Ja, bara tankarna på de dagarna är väldigt svåra att hantera. Fortfarande kan helt vanliga situationer ge mig stresspåslag, som om några tittar på mig om jag ska betala i kassan i affären. Det finns små stunder som kan sätta igång hela stressystemet. Den där iskalla paniken kan komma tillbaka, berättar Vendela.

Trots polisens intensiva sökande hittades inte Agneta. När de efter tre dygn avslutade insatsen var det som om en svart rullgardin drogs ner för familjen.

Systrarna förstod inte hur de överhuvudtaget skulle kunna leva vidare.

– Det kändes inte ens som om vi skulle kunna överleva några dagar framåt. Vi fick ta en dag i taget, eller snarare en halvtimme. Eller en minut. Men vi hade inget val, det är bara att överleva. Så är det fortfarande. En del har sagt att vi är starka, men vad skulle vi göra?

På något sätt gick dagarna – och livet – vidare.

Den 4 augusti födde Gabriella dottern Saga och var därmed tvåbarnsmamma mitt i tragedin. Vendela flyttade in hos sin pappa och blev som besatt av att leta vidare.

– Jag var inne i sökandet hela tiden, jag letade efter mamma som en polis eller detektiv, hela, hela tiden i stället för att sörja. Det blev som mitt jobb, berättar hon.

De beskriver det som att de levde i en egen värld, medan världen snurrade på som vanligt för alla runt dem. Varje dag hoppades de på nya spår. Förgäves.

Agnetas mobil hittades aldrig, men i en molntjänst kunde familjen se att hon fotograferat en vägg med familjebilder – det kan ha varit det sista hon gjorde innan hon lämnade huset.

Paradoxalt nog menar de att deras mamma på något vis har hjälpt dem i mörkret:

– Hon har gett oss så mycket kärlek att vi har fått en fast grund att stå på. Vi har kärleken från henne i oss, förklarar Gabriella.

Våren 2024 dödförklarades ­Agneta. Men fortfarande finns ingen kropp att begrava. Ovissheten ligger tung över familjen. Två likhundar markerade vid sjön, men sedan: Inget.

Har varandra

Vid Allhelgona förra hösten tände systrarna och pappa Matz ett ljus för sin saknade mamma och livskamrat i en minneslund, men fortfarande utan att ha fått klarhet.

Länge var det som att man inte kunde börja leva förrän mamma hittats

Vendela Eklund

Hur har de egentligen gått vidare? Det vet de knappt själva. Båda har varit sjukskrivna i perioder, och de har fått hjälp i ­terapi.

– Vi har varandra, det är viktigt, säger båda, nästan i kör.

– Länge var det som att man inte kunde börja leva förrän mamma hittats, säger Vendela. Det var en väldigt jobbig process att börja inse att hon kanske aldrig kommer att hittas.

De berättar att de ibland kan tycka sig se Agneta på stan – en kvinna på dryga 60, ett blont hår som fladdrar förbi. Ibland får de en stark lust att ringa henne och berätta något, tills de kommer på att det inte går.

Nu när ni tänker tillbaka, gick det att ana att något var fel även tidigare?

– Vi tyckte att hon verkade tröttare det sista halvåret innan hon försvann. Men vi visste att det fanns sådant som tyngde ner, min svärmor var ju döende i en hjärntumör och mamma hjälpte henne mycket. Hon hade jobbat natt en hel del och hade också en kompis som var sjuk, säger Gabriella.

Att i boken berätta om det som hände har varit en sorts bearbetning. Men systrarna har också ett budskap med Vår mamma försvann:

– Vi var inte så medvetna om psykisk ohälsa tidigare, och vi önskar att vi kan få fler att bli det, säger Vendela.

– Och att det kan gå så oerhört snabbt när någon börjar må dåligt! inflikar Gabriella.

De själva har blivit öppna om hur de mår, och är glada för det. Men båda har olika förhållningssätt till livet efter det som hände. Gabriella har lätt att drabbas av katastroftankar – att vad som helst kan hända eftersom det redan gjort det en gång.

Vendela tänker att svåra saker kan hända även framöver, men att hon skulle klara av det.

– Man har som en tyngd över sig, men jag försöker njuta mer av småsaker i vardagen. Det har varit en så lång process att överhuvudtaget kunna ha ett liv! Vi tänkte båda två att det aldrig skulle gå att kunna jobba till exempel. Att vi ändå lever så bra liv som vi kan göra i dag, det trodde vi aldrig, säger hon och ser på sin storasyster.

– Nej, man lever, men det är på ett annat sätt än man trodde man skulle leva sitt liv.

Så här i efterhand – vad tror ni har hänt med er mamma?

De tystnar en stund.

– Det vi vet är ju att hon mådde dåligt, och att det förmodligen hade att göra med att hon gick hemifrån. Var det suicid? Men det kan vi inte veta säkert. Hade hon tagit någon medicin och råkade ramla i vattnet? Ibland tänker man att hon är inlåst någonstans ...

– … Ja, man kan tänka att hon blivit kidnappad, instämmer Vendela. Jag vet inte vad jag tror, och får ångest av att tänka på det. Den här undran varje dag gör ju att man blir helt slut. Ofta undrar jag till och med om hon lever.

De försöker nå en sorts acceptans, men beskriver det som otroligt tungt:

– Vi försöker acceptera vad som har hänt, och att vi kanske aldrig kommer att få ett svar. Men vi hoppas fortfarande på det. Det enda vi önskar och hoppas är att få ett svar för att få ro och veta att hon inte finns vid liv.