Ernst Kirchsteiger: En hel generation har vuxit upp med mig

Ernst firar 20 år i tv.

Få tv-personligheter skapar sådant engagemang som Ernst Kirchsteiger, vare sig man gillar honom eller ej. Själv har han aldrig strävat efter kändisskap och är nöjd med den tid han har i rutan. Några lek- eller dansprogram blir det dock inte. ”Man ska stå ut med sig själv också.”

Foto: Frida Funemyr

Ingen sommar eller jul utan Ernst kan man höra sägas. Och Ernst själv känner ett ansvar för sina trogna tittare. Utmaningen är att hela tiden fortsätta leverera år efter handlar om att hitta ny energi och inspiration, säger han.

Som barn var Ernst Kirchsteiger ett ganska ensamt barn som gärna byggde fördämningar i skogen eller sysslade med små egna experiment.

– Jag minns en gång när jag höll på att stoppa upp en död mus och mamma förskräckt sa till mig ”Släpp det där, Ernst!”

Det kanske är svårt att tro nu när Ernst ständigt syns i tv-rutan, men han var också väldigt blyg som barn.

– Jag var pojken i skuggan under trädet som gärna stod på håll och tittade när de andra barnen lekte, säger Ernst.

Vi ses på Djurgården i Stockholm. Han är både längre och trevligare – om det nu är möjligt – än den Ernst man ser i tv. Jovialisk, positiv och har lätt till skratt.

– Jag var väldigt glad redan som litet barn och detta med att vara positiv är något som jag fortsatt vara. Det är ett slags medskick hemifrån, den där positiva andan. Man har alltid ett val inför olika möten eller situationer, antingen är man misstänksam och skeptisk eller så gör man som jag och möter alla med nyfikenhet och glädje. Vem vet – vårt möte nu kanske blir det roligaste i mitt liv?

Här är kändisarna vi helst tar med på bilsemestern

Lycklig av det enkla

Ernst finner en drivkraft i att utgå från den positiva andan i stället för att tänka att ”nu blir det jobbigt”. Detta är något många kan finna provocerande.

– Vi strävar efter att hela tiden vara så lyckliga som möjligt, i vår parrelation, med våra barn eller genom meditation av olika slag. Alla vill bli lyckliga, men hur många är det som står och applåderar när en person verkligen till slut känner lycka? Uttryck som ”Jag känner mig så lycklig nu” kan lätt väcka avundsjuka och misstänksamhet. Och är någon lycklig under en längre tid undrar man direkt, var är buggen? Men om det är någon gång man ska peppa en person är det väl i sådana positiva stunder? I USA säger man ofta till varandra ”I'm so happy for you”, det tycker jag är fint. Det skapar goda spiraler.

Ernst beskriver hur hans lycka ligger i det mest enkla. Han kan bli otroligt glad över den första tussilagon, första staren eller den första rimfrosten.

– Ja, det är sådant som gör mig genuint glad, på riktigt! Det handlar om att ge sig tid och se omgivningen som den är. Det behöver inte vara stora fyrverkerier, hellre tomtebloss med ett barn ute i trädgården.

Det ligger nära till hands att fråga om Ernst varit med om mörkare, svårare stunder i sitt liv, eller om det alltid gått som på räls.

– Jag kan inte säga att jag varit med om större livskriser, men jag har absolut befunnit mig på platser och i sammanhang i livet där solen verkligen inte lyst.

Ernst Kirchsteiger om kritiken mot Sommar med Ernst

Har en mörk sida

Ernst berättar om när både hans föräldrar och bröder gick bort.

– Det har varit sorg och många tårar, men det är sådant vi alla kommer stå inför. Det är lika bra att man förbereder sig på sådant för så kommer det ju att bli. Jag har även jobbat inom mentalvården och levt nära människor som är mentalt trasiga och fullkomligt tappat tron på sig själva. Det är tufft att se. Att jag bara skulle gå runt och vara ett bländande ljus, det stämmer inte. Det finns absolut även en mörk del av mig.

Ernst tror att han haft tur i livet genom att ha träffat så många känslomässigt fullgångna människor, som delar med sig av både glädje och sorg i sitt liv.

– Min fru Ulla och jag har en vänskapskrets där man inte tycker det är viktigt att försöka visa upp en fasad eller tillrättalagd bild av sig själv. Att umgås med sådana vänner är otroligt fruktsamt och det är den typen av personligheter jag dras till.

Ernst betonar att för mycket yta eller trumpetande där man räknar upp sina framgångar gör honom ganska snabbt eftertänksam och får honom att undra ”Vem är du där bakom egentligen?”

I 20 år har Ernst stått i tv-rutan.

– Ja, det är en hel generation som vuxit upp med mig, utbrister han.

Känner stolthet

Sommaren som gick var dock speciell. På grund av coronapandemin kunde inte Sommar med Ernst spelas in som planerat.

– Vi tvingades helt enkelt tänka om, har Ernst tidigare sagt.

Utmaningen att hela tiden fortsätta leverera år efter år, menar Ernst handlar om att hitta ny energi och inspiration.

– Efter en säsong känner jag att jag liksom lånat ut varenda bok ur mitt mentala bibliotek, därefter är jag helt slut. Det känns som att jag aldrig kommer få tillbaka de där utlånade böckerna. Sedan går det ett par månader och jag får en ny förfrågan. Böckerna börjar lämnas tillbaka. Då vidgas näsborrarna på nytt mot framtiden och nyfikenheten väcks åter till liv. Nyfikenheten är min största drivkraft. Jag är så nyfiken på hus, platser, historia och allt det där. Så jag kan i alla fall inte dö nyfiken på till exempel byggnationer och odling, jag kommer vara näst intill fullmatad den dagen jag dör.

– Genom programmen har jag lärt mig väldigt mycket om landet, som egentligen inte är mitt. Att jag som invandrarunge fått ta så stor del i det som är svenskt tycker jag är häftigt. Och att jag, en två meter lång österrikare, får vara en symbol för svensk sommar och svensk jul, får mig att känna stolthet. Tänk om mina föräldrar levde och fick uppleva det.

Ernst Kirchsteiger om sin fru och kärleken

Ett förtroende

Ernst vet inte hur framtidens budbärare, den som efterträder honom, kommer att se ut men han känner ett ansvar för sina trogna tittare.

– Det är många som säger att det inte blir någon sommar eller jul utan mig, de som kanske sitter ensamma och inte har några andra att fira med. Jag har byggt upp ett förtroende hos dessa människor och jag är konsekvent i mitt berättande och fortsätter gräva där jag står. Detta inger en trygghetskänsla, tänker Ernst, som aldrig skulle gå utanför denna zon genom att ställa upp i lekprogram som Let's dance till exempel.

– Jag är så nöjd med den tid jag har i rutan, man måste ju orka med sig själv också i längden, säger Ernst och skrattar.

Han förklarar samtidigt att ”vara kändis” aldrig varit ett självändamål för honom.

Inte många par kan garva halvt ihjäl sig tillsammans efter över 40 år ihop. Men det gör Ernst och hans Ulla.

– Visst finns det åskmoln på himlen emellanåt och visst tjafsas det, men det är precis som med mat som behöver kryddas, ibland behövs det lite sting. Åskmolnen måste komma ibland, men efter ett ordentligt åskväder finns det mer syrerik luft att andas – det gäller även i en relation, säger Ernst och fortsätter vara klok som en bok:

– Jag tror att kärnan i min kärlek till Ulla ligger i den fascination jag känner för hennes personlighet. Dessutom har vi hela tiden låtit varandra utvecklas. Jag tror inte att en enda cell i våra kroppar är densamma som när vi träffades, men vi har följt varandra på respektive resa.

– Jag brukar säga att en viktig del är att man måste turas om att dra vagnen. Man är inte alltid urstark. Ibland är man trött och sliten, då är det skönt att byta, så att inte samma person drar vagnen hela tiden. Kramandet och pussandet är så klart också jätteviktigt. Och humorn!

Efter coronafallen – så blir andra fredagsfinalen av Idol
Malou von Sivers och maken Sten drabbade av covid-19