Loa Falkman om hjärtinfarkterna: Plötsligt fick jag soppatorsk

Hjärnan bakom Ica-reklamen om nya Stig: ”Duktig skådis”

Nästa sommar fyller Loa Falkman 80 år, men redan nu har man börjat uppmärksamma och hylla hans betydelse och långa karriär som en av Sveriges främsta skådespelare, operasångare och artister. Tidigare i sommar kunde man till exempel se honom bli firad och uppmärksammad hos Renée Nyberg i tv-programmet Vilket liv! på TV4.

Vi möts en solig vårdag på Loas stammishak i Djursholm utanför Stockholm. Han berättar om känslan av att bli så överraskad och få ta emot så många lovord från både barndomsvänner och kollegor inom branschen.

– Jag var helt salig efter den där inspelningen. Det var inget jag hade räknat med, och jag blev både glad och förvånad, säger Loa, som kände sig överrumplad av all kärlek han fick ta emot.

Han beskriver det som att han svävade på moln dagarna efter. Mest förvånad blev han över att träffa Niklas Wikegård, den före detta hockeyspelaren som i dag leder Djurgårdens IF. Svårast för Renees team att hitta, fick Loa veta, var operasångare. Detta eftersom Loa redan har avverkat tre generationer.

– Det finns ingen operasångare kvar i samma ålder som har arbetat med mig, men några av våra yngre förmågor dök upp, och det var såklart fantastiskt, säger han.

Medlem i pojkbandet Björnzone

I stort sett allt som Loa Falkman rör vid blir mer eller mindre en succé, och hans publik spänner över en imponerande åldersbredd – från fem till 95 år – inte minst efter SVT:s julkalender Tidstjuven i fjol.

På senare tid har han även dykt upp som en av medlemmarna i kändisbandet Björnzone – med bland andra Måns Zelmerlöw, Björn Gustafsson och Casper Janebrink – och vill därmed skriva in sig i Guinness rekordbok som världens äldsta boybandmedlem. Dessutom var han allas vår ICA-Stig i hela sex år.

– De där åren var verkligen mycket roliga, och jag lärde mig enormt mycket. Jag hade ju filmat en hel del innan, men här har man endast 33 sekunder på sig att framföra sitt, antingen humoristiska eller allvarliga, budskap med en specifik vara, säger Loa.

På frågan om vad Loa är mest stolt över när han ser tillbaka på sitt yrkesliv, tycker han att det är svårt att lyfta fram något enskilt, inte minst med tanke på att han verkat inom tre helt skilda områden – som operasångare, skådespelare och artist.

– Jag känner mig stolt över att jag valde att vara så här bred, men också över att jag än i dag fortsätter att utvecklas, inte minst sångmässigt. Jag är aldrig nöjd och arbetar ständigt med min sångteknik. Vid 50 års ålder började jag till exempel på nytt att fördjupa mig i min sångteknik, något jag aldrig har slutat med.

För Loa har det aldrig funnits någon plan b. Att stå på scenen har varit en drivkraft ända sedan barndomen. Man skulle nästan kunna säga att han föddes till skådespelare. Som liten brukade han skoja till det för att skapa god stämning mellan människor. Men att han skulle vara en "teaterapa” förnekar han å det bestämdaste

– Jag tar illa upp när man säger att en teaterapa är detsamma som en duktig skådespelare. Det handlar inte om det ett jävla dugg. Det handlar om disciplin, kunskap och hänsyn. Jag har ett temperament som gjorde och fortfarande gör att jag inte klarar av när det uppstår dålig stämning mellan människor. Jag har därför alltid försökt att ställa saker och ting till rätta. Det handlar inte om att stå i centrum eller apa sig, utan snarare om en vilja att skapa en god stämning, förklarar Loa.

Jagar med sin fru Rosy

Han har fått in en öl som han har smakat på, men förklarar för servitrisen att den saknar bornyr. Hon kommer snart in med en ny, men det visar sig att även den saknar kolsyra. När Loa får sin tredje öl konstaterar han att inte heller den är perfekt, men ändå acceptabel. Omeletten han däremot nu fått framför sig är magnifik.

– Jag och Rosy går hit nästan varje fredag, och deras omelett är ett måste, menar Loa och rör med gaffeln genom omeletten för att demonstrera hur perfekt tillagad den är.

Loa beskriver sig själv som en livsnjutare. Han uppskattar god mat och tar gärna ett glas vin då och då. På sin lediga tid spelar han gärna golf eller ger sig ut på jakt tillsammans med sin hustru. Rosy tog sin jägarexamen för femton år sedan, medan Loa har haft sin betydligt längre.

– Jaktdagar i skogen kan vara riktigt spännande. Man åker ut, dricker en kopp kaffe för att vakna till, går ut på pass och sitter fram till ungefär klockan ett, då man får en soppa till lunch.

På frågan om vad det är i själva jakten som ger mest svarar Loa rappt och högljutt, så att både jag och lunchgästerna runtomkring hoppar till:

– Dödandet! Skämt åsido. Gemenskapen, och inte minst jaktvården. Om vi jägare inte går ut och fäller vilt kommer statistiken över viltolyckor att öka dramatiskt i hela landet. Klövviltet orsakar dessutom stora skador för bönderna, eftersom de äter upp grödor och förstör åkrar. Men det där med att sitta ute i skogen i tystnad – ja, det är nästan en religiös upplevelse, menar Loa.

Opererat hjärtat två gånger

Med åren har Loa Falkman insett att hälsan får en allt större betydelse. Han har ett genetiskt hjärtfel som på senare år har lett till hjärtinfarkt.

– För tre år sedan fick jag till exempel en riktig snyting. Det var inte särskilt dramatiskt, ingen ”Hollywood heart attack”. Jag var egentligen bara ute och gick med ”hundskrället” i skogen när jag plötsligt fick soppatorsk. Jag blev väldigt trött och all ork försvann.

Därefter genomgick han en bypassoperation, som lindrar symtomen på kärlkramp och minskar risken för hjärtinfarkt. Loa berättar också att han fick ”en första snyting” redan 2006, då han fick en stent inopererad – ett litet, expanderbart metallnät som fungerar som en slags byggnadsställning som förbättrar blodflödet och minskar risken för nya förträngningar.

Loa är tacksam för den vård han har fått och menar att han ändå har klarat sig väl, sannolikt tack vare att han levt ett hälsosamt liv.

– Jag har alltid rört på mig, och än i dag cyklar eller promenerar jag minst en timme om dagen. Att själv få vara frisk och att alla i familjen får ha hälsan är det som gör mig allra mest tacksam. Det är något jag tänker på varje dag, säger Loa och fortsätter:

– Jag brukar läsa dödsannonserna varje morgon, och varje gång jag ser att mitt namn inte står med där blir jag lyrisk, hoppar upp ur sängen och börjar koka kaffe, haha! Skämt åsido, människor i min ålder och i min närhet börjar, till min stora förvåning och sorg, gå bort. Jag uppskattar att få må bra, men också att få bo här ute, säger Loa och betonar att det absolut inte är något han tar för givet.

Träffade hustrun Rosy på Operan

Flera generationer före honom har bott här i Djursholm, och för tre år sedan flyttade han och hustrun Rosy in i en bostadsrätt ett stenkast från havet. Rosy ansåg att de var för gamla för att ha kvar den gamla villan i Stocksund, och när hon väl fick med sig Loa på tåget har de inte ångrat flytten en sekund.

– Vi trivs väldigt bra här. Varje morgon, när jag har serverat Rosy en kopp kaffe och går en runda med ”hundskrället”, tänker jag på hur bra vi har det.

Hunden Jaci har de haft i sex år.

– Jaci betyder allt för oss, både känslomässigt och hälsomässigt, eftersom man måste ut och röra på sig hela tiden.

I över 53 år har Loa Falkman och Rosy varit ett par. Loa fastnade för den unga, vackra balettdansösen en kväll i november 1973 på Operan. Han är lika kär nu som då, men menar att kärleken självklart har förändrats över tid.

– Vi har en stark dragning till varandra, och eftersom vi båda har en kulturell bakgrund har vi mycket gemensamt. När Rosy berättade för sin mamma att hon hade träffat en sångare undrade hon vilket röstläge jag hade. När hon svarade att jag var baryton pustade hon ut, och jag blev godkänd. Min svärmor hade sina idoler inom barytonfacket och var livrädd för att jag skulle vara tenor – för de är ju alltid lite konstiga, säger Loa och ler pillemariskt.

Ingen pension i sikte

Paret fungerar som varandras stöd i livet, och Loa har svårt att föreställa sig ett liv utan Rosy. Inte minst har han stor glädje av Rosys omdöme och kunnande. Sedan slutet av 1980-talet arbetar hon som Loas manager. Hon är den som tar emot alla förfrågningar, ansvarar för Loas varumärke och fungerar som både stöd och administrativt nav i hans karriär.

– Hon sköter allt från det konstnärliga till det praktiska, planerar resor och konserter – ja, allt utom själva sången, haha!

Loa berättar att minnet har börjat svikta något med åren. Han konstaterar att han har gjort så mycket under sin långa karriär att han inte längre minns allt.

– Det är ingen sorg, men det kan vara frustrerande när jag inte lika lätt minns namn och liknande. Det kan också vara mer krävande att lära sig långa manus i dag jämfört med när jag var yngre, säger Loa och nämner Fanny och Alexander som exempel, som han spelade på Belgiens nationalopera La Monnaie i Bryssel förra året – dessutom på engelska.

Någon pensionering är dock inte aktuell inom den närmaste framtiden. Loa citerar sin bror, som lär ha sagt att han skulle sluta arbeta när ”pirret försvinner och det känns mer bekymmersamt än lustfyllt”.

– Rosy och jag har dessutom pratat om att hon ska säga till mig att sluta arbeta den dag jag själv inte längre har omdömet att förstå det.