Sweden rock-grundaren Ingolf Persson: Ekonomiskt oberoende
Havet i Pukaviksbukten glittrar mellan träden längs den väg som skär rakt genom byn Norje. Sedan E22:an dragits om några hundra meter längre inåt landet västerut har de knappt 900 som bor där fått en helare by, med mindre buller och lugnare trafik.
På ena sidan vägen sommarstugorna och stranden. På den andra byn med enplansvillor med prunkande trädgårdar och vad mäklare skulle beskriva som ”badrocksavstånd” till havet. En vilsam idyll.
Men nu är det annan rock som gäller. Heavy metal, trash metal, glamrock, skräckrock, bluesrock och garagerock, klassisk rock… Kort sagt alla sorters rock du kan tänka dig, men med en tyngdvikt åt det hårda. Tänk svart läder, nitar, tatueringar, långa hårsvall och sotsvart makeup.
En festival med tillåtande klientel
Jag har dragit på mig svart från topp till tå för att smälta in, men inser snart att det inte hade varit nödvändigt. Vanlisar som på sin höjd klätt upp sig i en bandtröja till blåjeansen blandar sig med de som tillbringat veckor med att planera sin outfit inför festivalen och tillbringat timmar framför spegeln.
Solglasögon ingår i outfiten, oavsett väder. De kan dölja ögon som vittnar om den hårda natten som gick, men skyddar också mot den finkorniga sanden som då och då rörs upp som ett diffust dammoln av vinden från havet och sveper över hela festivalen.
Och så är det alla män med kilt, i ylle och glencheck eller svart denim från järnaffären – männen i kilt är många. Allt går, allt funkar. Ingen är för mycket eller för lite uppklädd för rocken.
– Det är skönt, säger Johan Mikkonen-Lundahl från Höör, om sin kilt. Det fläktar och det ger lite mer utrymme att sätta bandmärken på.
Hantverkskiltarna har dessutom mängder av fickor – inte oviktigt när rocken för första gången har infört väskförbud.
Allt funkar. Ingen är för mycket eller för lite uppklädd för rocken.
– Vi brukar säga att Sweden Rock är mer tillåtande än Pride, säger Chiquita Persson som har varit med från början, i en eller annan kapacitet, och sett festivalen utvecklas och förändras.
– Du har också killarna som jobbar på bank eller som mäklarna som kommer i kostym i sina fina bilar med attachéväskan i handen – bara för att checka in här, svida om till rockers i nitbälten och den gamla jeansvästen från tonårstiden. Och bli 20 år yngre på kuppen.
I år har Chiqan, som hon kallas, och lillasyster Annika varit en del av arbetslaget från Vilshults IF som ansvarat för att sätta upp skyltar utanför festivalområdet och tejpa klistermärken på gångbanan från busshållplatsen vid Norje kanal där det lokala bussbolagets extrainsatta linje 666 stannar till rockfestens entré; ”500 meters – Keep on walking” , ”300 metres – Near to the beer”…
Skapar många lokala jobb
Sweden Rock är trots sin storlek och internationella prägel djupt förankrad lokalt. Visserligen står Live Nation numera för arrangemang och bokningar, men många av besökarna har varit med länge och minns, om inte starten, så åtminstone många festivaler.
Föreningar runt om i närområdet delar på uppdragen före, under och efter festen och får välkomna bidrag till föreningskassorna för besväret medan de som gör jobbet får entréband och en gratis upplevelse. Något år hyrdes bemanningsföretag in för sånt som att städa efter varje konsert, men resultatet blev både sämre och dyrare, så organisationen återgick till de lokala förmågorna. Det ligger en stolthet i det, det syns i horderna av orangeklädda städare som står redo att svepa in när en spelning är slut på en scen och publiken myllrar vidare till en ny konsert – eller baren, mattälten, signeringar eller shoppingen.
Lokala byggfirmor har varit sysselsatta med att smälla upp barer och scener, staket entréer och butiker i fem veckor innan portarna slås upp. Det är en hel stad som byggts upp på några veckor, mer än så, faktiskt. Sölvesborg som ligger en mil bort har 8 000 invånare – festivalen har på fyra dagar 40 000 besökare, fem scener och 23 barer som betjänas av 250 bartenders.
Därmed inte sagt att riktigt alla älskar rockfesten. Det förekommer röster om att grannkommunerna Olofström eller Karlshamn, där festivalen föddes respektive växte upp, gott kunde fått behålla sin rockfest, men de är få.
Allt funkar, ingen är för mycket eller för lite
Invånarna i Norje, och de är knappt 900, har att välja mellan att barrikadera sig och stanna hemma för att vakta hus och hem eller ge sig hän åt rockfesten – eller för den delen slå mynt av hela karusellen och sätta upp en tillfällig business med p-platser i trädgården, hyra ut en sovplats i källaren eller en stund i en fräsch dusch. Alla varianter förekommer, och de allra flesta är stolta över rockfesten, som har satt Norje och Blekinge på kartan.
Festivalen har blivit äldre och stolarna fler
När dagens insläpp öppnar vid elva på förmiddagen släntrar rockarna nerför den redan sönderbrända grässluttningen mot scenerna. Banden avlöser varandra på de tre stora scenerna, Sweden, Rock och Festival. Blåkläder-scenen ligger lite avsides och kan köra parallellt, liksom Pistonhead. De båda senare är uppkallade efter sponsorer – slitstarka arbetskläder för verkstäder och byggen, och öl.
Det låter grabbigt och det är det. Männen är helt klart i majoritet – men stämningen är påtagligt vänlig. Snäll till och med. I stark kontrast till den hårda musiken, texterna och bandnamn som Five Finger Death Punch, Ice Nine Kills, Graveyard och Thy Art is Murder.
Det är just nedanför Blåkläderscenen under Igorrs spelning som Paula Närhi från Kallinge drar igång en mosh circle med sin rollator – den som senare ska bli viral.
– Jag hade stått och pratat med några killar från Norge och de hade förklarat vad en mosh pit är. Det lät ju helt galet! Så man bara springer runt, runt, frågade jag? Kan jag göra det?
Det kunde hon, sa de, så det gjorde hon.
– Ja, för vem är jag att döma det som låter helt vansinnigt, säger hon? Men jag vände när jag blev yr, och sprang åt andra hållet.
Bilderna på Paulas ”mosh circle” illustrerar stämningen rätt väl. Rockarna tar hand om henne, stöttar och springer med, ser till att hon inte ramlar och ger rollatorn plats.
– Alla har nog inte en lika trevlig upplevelse av sin första mosh pit, säger hon. Men det var så mycket kärlek.
Rockmormor, som hon snabbt blev när klippet på henne i rosa mjukisbyxor och fleecejacka spreds viralt, har haft större musikupplevelser än just denna. Skenet bedrar – Paula har varit på rockfestivalen de senaste 14 åren och på andra konserter och festivaler sedan sent 1970-tal.
– Alice Cooper och Judas Priest är i en klass för sig – men jag har faktiskt också sett Queen med Freddie Mercury på Råsunda, säger hon. Detta var mer en kul grej.
Framför Sweden-scenen släpps rullstolar utan protester fram för att se The Haunted, och stora stöddiga grabbar i svart läder, tatueringar och nitar makar snällt på sig så att den lille killen i hörlurar uppe på sin pappas axlar ska se bättre. Barn som är över tre år, men under 13 går in gratis på festivalen – men hörlurar är ett absolut krav.
Andra slår sig ner i låga solstolar på lite håll. Stolarna har blivit fler allt eftersom rockpubliken har blivit äldre, konstaterar rutinerade besökare. Men det finns förstås regler – stolarna får inte vara för höga eller ha för höga ryggar.
Alla jag frågar har samma svar på vad som är bäst med festivalen:
– Stämningen!
Inte musiken då?
– Jo, den med…
– Festivalen är blivit äldre, konstaterar Chiqan på tal om stolarna. Från början fanns det en ölsort och ett begränsat utbud av mat. Nu kan man dricka olika sorters finöl, vin eller bubbel och äta olika typer mat varenda dag. I går åt vi västafrikanskt – så gott! Maten blir en upplevelse i sig.
Chiqan bor i år liksom de senaste åren på mc-campen. Hon flyttade ner redan på tisdagskvällen, ett helt dygn innan festen drog igång.
Då hade hon satt upp tälten redan på lördagen före festivalstart – och inte bara sitt eget utan också åt de finska vännerna som kommer med båten till Stockholm och kör till festivalen varje år. Resten av året bor deras tält i Chiqans källare – det gäller att packa lätt och tänka smart när man kör motorcykel.
Kan man inte sköta sig så har man inte här att göra
Susanne Ringvall har varit på festivalen sedan starten för 31 år sedan. I början åkte hon dit själv och sov i sin bil på nätterna för att lyssna på musiken och uppleva stämningen. Sedan lärde hon känna delar av mc-gänget och träffade en man som inte såg ut som någon hon mött tidigare – och framför allt inte någon hon förväntat sig att bli blixtkär i.
– Du vet, jag gillade städade killar, säger hon med ett stort skratt. Välklädda och kortklippta. Men jag blev kär i hans hjärna!
Nu lever hon med Jonas, den långhåriga mc-killen och hårdrockaren, och tältar på mc-campingen under festivalen.
Under pandemiåren när festivalen var inställd, bjöd hon istället hem sina närmaste festivalvänner och hade fest hemma i Gränum.
Camping är ett tryggt sätt att bo
Campinglivet är nästan lika viktigt som rocken själv. 40 procent av festivalbesökarna campar i husbil, husvagn eller tält. Många bokar för nästa år i samma veva som de checkar ut, och återkommer till samma camping, samma plats och samma grannar år efter år.
Runt om Norje by förvandlas under festivalens fyra dygn varje ledigt fält, äng och åker till en campingplats med namn som Örjans, Rosenlunds, Gurkans, Vesans, Runessons, Ingemans… Och så den tydligt avgränsade mc-campen där ingen kommer in utan att vara inbjuden.
– Mc-åkarna uppskattar inte killar som klänger på deras cyklar, säger Robert Eriksson, som driver campingen tillsammans med sin fru.
Hans menande blickar visar tydligt att det inte bara är smågrabbar som annars skulle kunna tänkas provsitta några av de motivlackade vidundren i 100 000 kronors-klassen som står parkerade innanför grindarna.
På mc-campen samsas klubbar och enskilda mc-förare.
– Det finns även de som bara parkerar hos oss för dom vet att deras ögonstenar får stå ifred. Det skrivs mycket om mc-kulturen men detta är en oas där alla ska trivas och känna sig trygg, där ingen är mer värd än någon annan.
– Här är det jag som bestämmer och sätter spelreglerna, säger Robert. Kan man inte sköta sig så har man inte här att göra.
– Och här är det tryggt – släpper du handväskan på marken där du står så ligger den kvar, orörd. Om inte någon lämnat in den i receptionen förstås, säger han.
Som för att bekräfta vad han just sagt stöter jag på Kenny som berättar att han tappade sin plånbok kvällen innan, när han var ”lite yr”. Och med den hela festivalkapitalet på 8000 kronor i kontanter. Men den hade lämnats in i mc-campens reception, så han fick tillbaka den, med pengarna orörda.
Sweden Rock-grundaren har släppt taget: ”Skönt”
Han grundade Sveriges största rockfestival, men i år stannade Ingolf Persson hemma.
– Den har blivit för stor för mig, och för mycket business, säger han.
Ingolf är stolt över vad han grundat, men när han får frågan om han kunnat föreställa sig att den skulle bli så stor är svaret överraskande för den som förknippar störst med bäst:
– Det hade jag verkligen inte hoppats att den skulle. Det är svårt att greppa att den blivit så stor. Det är inte min festival längre.
Han säger det utan ett uns av bitterhet i rösten.
– Det är klart att jag är stolt! Men jag är en independent-människa. Mitt motto har alltid varit att det är inte viktigast att vara störst utan att vara bäst.
Embryot till Sveriges största rockfestival hette Sommarfestivalen och hölls 1992 i Holje Park i Olofström, grannkommunen inåt landet från nuvarande värdkommunen Sölvesborg. Från sina år i den lokala skivbutiken och de plattor han sålt visste Ingolf att publiken för en hårdrocksfestival fanns. Han gick på känsla och hade en vision – och han hade rätt.
Sommarfestivalen hade band som Nazareth och Wishbone Ash, och de som var där minns ur musikerna minglade med publiken.
Redan året därpå flyttade festivalen till grannkommunen i öster och blev Karlshamn Rock Festival. Där fick den draghjälp av före detta medlemmar i avsomnade Musikforum och Rockslaget som varit pionjärer som festivalarrangörer, redan på 1970-talet, långt före Hultsfred.
1997 drog sig ett par stora namn ur festivalen i sista stund och det gick så illa att både bolaget bakom festivalen och Ingolf själv gick i konkurs.
– Då var det många som trodde att jag skulle lägga av och börja jobba på Volvo igen, säger Ingolf.
Hur tog du dig tillbaka?
– Genom att aldrig ge upp. Och jag hade duktigt folk omkring mig som var lika galna som jag, annars hade jag kanske kastat in handduken. Man kan inte göra allt själv, särskilt inte i en sådan uppförsbacke. Även om du befinner dig på botten så måste du fortsätta att arbeta hårt och hade jag gett upp då så hade det inte funnits någon Sweden Rock Festival idag. Så enkelt är det.
Redan året därpå startade festivalen om, fast nu på det stora fältet i Norje i Sölvesborgs kommun där den fortfarande hålls. 1999 blev den Sweden Rock Festival och styrde musiken tydligare mot hårdrock.
Ingolf började trappa ner sitt arbete med festivalen redan 2012, ett par år innan Live Nation kom in som delägare. När Live Nation tog över helt tre år senare hade han släppt taget om festivalen.
– Det känns jätteskönt, säger han. Det kanske fanns en bitterhet när Live Nation tog över, för de har inte skapat den och inte haft de svåra åren – men om jag gjort detta enbart för att tjäna pengar så skulle jag ha lagt ner redan 1995. Det finns så många andra värden i festivalen.
Det är inte viktigast att vara störst utan bäst
Har du blivit rik på festivalen?
– Ja, det har jag. Jag är ekonomiskt oberoende, känns det som. Och det kan ju vara bra. Festivalen kom ju till mig efter femton tuffa år.
Vilket är ditt starkaste minne?
– Att se alla fantastiskt glada människor, både de som kom och de som jobbade då. Och när vi bokade Deep Purple 1994. Det var megastort! Då började folk komma från hela Norden.
– Skulle de lägga ner här så åker vi hit ändå, tar med oss gitarrerna och campar, säger någon, och det är inte enbart på skämt.
