Novell: Hon visste i sitt hjärta att det var det bästa beslut hon tagit

Storstadspulsen strömmade in genom det öppna köksfönstret. Bussens pysande före och efter farthindret precis nedanför. Skrik från ett hungrigt barn. Bilar tutade och någonstans bortom centrum ljöd räddningstjänstens sirener.

Louise slog ihop sin laptop och slöt ögonen. Det här gick inte. Hon fick krupp. Hon tittade på kaffebryggaren och önskade att den kunde fylla på sig själv. Hon visste att det fanns kanelbullar i frysen.

Tjugo minuter senare satt hon i bilen, klädd i flanellskjorta, vildmarksbyxor och vandrarkängor. Ryggsäcken med fika stod på passagerarsätet. Det var bara en hund som saknades, men hon var inte förtjust i tanken på att låta en hund bo i lägenhet.

Louise körde förbi avstickaren där hon vanligtvis parkerade. Hon sänkte ljudet på stereon och tog några djupa andetag. Så lät hon boklöven sluka både henne och bilen. I dag ville hon ännu längre in i skogen för att inte riskera att stöta på någon.

Det var ett svagt minne av ett berg med fantastisk utsikt som lockade henne. Utan att bry sig om stigar eller riktmärken gav hon sig in i skogen. Hon tvekade inte vid vare sig björnbärssnår eller ormbunkar.

Hon passerade blåbärsris och om hon bara tagit sig tid att lyfta på gräset längs traktorspåret skulle hon säkert ha funnit sommarens första kantareller. En koltrasthona for upp med sitt typiska tjatter. Solen tog sig ner mellan trädtopparna och lyste här och var upp mossan på gamla stubbar.

Så stod hon äntligen vid branten med milsvid utsikt. Louise krängde av sig ryggsäcken och satte sig längst ut på avsatsen. Solen värmde från sidan.

Hon drack sitt kaffe och lät stunden sjunka in medan hon svepte med blicken över bländande lövverk, mörka granpartier, en och annan äng och – längre bort – åkrar. Hon lät blicken vandra tillbaka igen, bit för bit. Plötsligt stannade den vid något som såg ut att vara en liten glänta och taket på ett mindre hus. Det var helt klart ett torp. Med lågt i tak och gräs som nådde en bit upp över panelen.

Kaffet fyllde hennes mun och blev kvar där. Så svalde hon och skakade ut de sista dropparna ur muggen. Hon såg åt det håll hon kommit från och tillbaka ut över klippan. Solen skulle vara uppe några timmar till. Hon packade ihop och började ta sig ner längs berget.

Terrängen planade ut och en korsande bäck fick henne att stanna upp. Hon kupade handen under vattenytan och förde den mot munnen och drack. Sandbottnen glimmade som guld.

Om det fanns en infartsväg till gläntan kom den från det motsatta hållet. Hon stod precis intill huset, med ett gammalt utedass till höger om sig. Handen gled över den flagnande rödfärgen och stannade vid torpets knut. Hon fick för ett ögonblick för sig att det var torpets puls hon kände genom träet, men det var hennes eget hjärta som rusade. Gårdsplanen låg övervuxen av gräs och björkarna hängde tunga över den.

Hon rundade byggnaden. Fönstrens vita foder smälte samman med de skira gardinerna som skymtade där innanför. Men inga blommor.

Verandan fick henne att glömma allt annat. Hon drogs dit och sökte sig med handen mot dörrvredet.

– Hallå där!

En man blev synlig. Han kom från andra hållet.

– Oj, förlåt, sa hon och tvingade sig att möta hans blick, samtidigt som hon gick ner från trappan till verandan.

Hon rättade till kepsen och drog händerna genom hästsvansen bak i nacken.

– Det beror på, sa han.

Han var klädd i en nästan likadan rutig skjorta som Louise och hade färgfläckar på arbetsbyxorna som annars var hela och rena. Det satt en jaktkniv i bältet vid hans höft.

– Jag brukar inte smyga omkring, sa hon urskuldande. Men jag satt uppe på berget och blev nyfiken när jag såg torpet.

Han studerade henne en stund och höjde sedan blicken.

– Det är fint uppe på Friheten.

– Vilket vackert och passande namn.

Även hon vände upp blicken och backade tills hon stod bredvid honom.

– Har du kaffe i ryggsäcken? frågade han.

– Ja, om du har en extra mugg där inne.

– Då får det vara. Huset är tomt. Det ska rivas.

Louise tog av sig ryggsäcken. Öppnade den och hällde upp kaffe i sin mugg.

– Rivas? Är det ditt? frågade hon och räckte över muggen.

– Ja.

– Sälj det i stället, föreslog hon. Det är ett underbart gammalt torp. Hon slog ut med händerna som i en omfamning.

– Du måste vara blind.

Hon såg sig omkring. Visst, panelen behövde bytas, taket lagas och fönstren fogas. Hängrännorna skulle också behöva bytas och kanske lite annat pyssel också. Ganska så mycket annat pyssel faktiskt.

– Vad ska du ha för det? frågade hon.

– Det är inte till salu. Det ligger en viktig vattenkälla på marken.

– Sälj det på ofri grund, då.

– Det finns väl ingen som köper ett torp på ofri grund? sa han.

– Jo, jag. Vad ska du ha för det?

– Det är en rivningskåk med utedass, sa han.

Han spände sina gröna ögon i hennes blå.

– Etthundratusen kronor, sa han sedan.

– Med ett arrende på femtio år och förköpsrätt vid eventuellt arvskifte? sa hon.

– Avgjort, sa han.

Så tog hon hans hand och höll kvar den. Hon insåg nog inte riktigt vad hon just hade gjort, men visste i hjärtat att det var det bästa beslut hon tagit.

– Jäkligt gott kaffe, sa han. Johan, förresten.

– Louise.

Nu stod hon där med nyckeln i handen och sin enkla trälåda under armen. Den här gången hade Louise kört via infartsvägen. Torpets omgivning badade i sommarens alla kulörer. Lummiga björkar, ståtliga rhododendron, kabbelekan som dolde vattendraget intill.

Hennes bror hade lovat att byta panelen. Virket låg intill ett hopfallet plockepinn som förr varit ett uthus. Stället såg värre ut än hon kom ihåg.

Hon vände blicken mot verandan, vred om och höll andan. Så steg hon in och lämnade dörren på vid gavel.Johan hade haft rätt. Egentligen kunde stugan rivas, men hon såg ändå inget annat än möjligheter. Här skulle målas vitt med nya fönsterbänkar och kittade glas. En och annan ruta behövde bytas. Mårbackapelargoner skulle fylla fönsterkarmarna.

Nästa dörr stod olåst. Genom fönsterglaset skymtade Louise köket rakt fram. Hon slöt ögonen och hoppades. Så öppnade hon dörren och steg in.

I husets hjärta stod en vedspis. Utan ögon för någonting annat gick hon direkt dit. Hon ställde ifrån sig trälådan. Inte så pjåkig, tänkte hon. Den såg hel och stabil ut. Hon öppnade vedinkastet och fick en känsla av att någon precis varit där och städat.

Hon hörde en lätt knackning från verandan. Johan stack in huvudet.

– Den där är faktiskt helt okej, sa han med en nick mot vedspisen. Den är en av sakerna jag hade tänkt ta vara på.

Han steg in och drog händerna genom sitt fuktiga hår.

Rummet fylldes av en blandning av rakvatten och skog.

– Vilken tur, sa hon och öppnade trälådan och höll upp en sliten kaffepanna.

I den andra handen höll hon en plåtburk.

– Vatten, då? sa Johan och flinade.

– Så långt har jag inte kommit, men här finns väl en brunn? Eller bäck?

– Följ med, sa han och lämnade köket.

Han greppade en spann på vägen ut och tog trappan i ett kliv.

De satt på trappan med var sin kopp kaffe och såg solen försvinna ner bakom trädtopparna.

– Nu har du ved så att du klarar dig, sa han. Det är bra att elda ut fukten.

Hans knä slog emot hennes när han vände sig mot henne.

– Tack så mycket. Jag kommer nog att vara här en hel del, så det uppskattar jag.

Louise ville fråga om han inte frös där han satt i bara skjortan. Men hon kände värmen från hans överarm mot sin så hon lät bli. Hon tittade på hans underarm, den som höll i koppen, och lät blicken gå vidare upp mot hans hals. Solbrännan avslöjade att han trivdes utomhus.

– Förresten så har jag takpannor hemma som passar här. Jag kommer och lämnar dem vid tillfälle.

– Så bra, sa hon och tog blicken ifrån honom.

Hon kände sig smått fånig.

– Nä, nu måste jag hem till familjen, sa han plötsligt och ställde ifrån sig koppen.

Så reste han sig upp och log.

Louise gjorde detsamma.

– Tack igen, sa hon och tog ett steg upp på verandan när Johan började gå mot sin bil.

– Ingen orsak, sa han.

Veckorna gick och torpet började bli riktigt hemtrevligt. Det fanns en liten pigkammare som kunde ha fungerat som sovrum, men där förvarade Louise verktyg och annat. I stället hade hon köpt en tvåsitssoffa och en bäddfåtölj. Det dög gott och i natt tänkte hon inviga den.

Hon satt på kökssoffan och tog för sig av uppvärmd köttsoppa. Lågan från det ensamma stearinljuset dansade framför henne på bordet. Hon tog en klunk av vattnet. Vinet hon haft med ville hon spara till en annan kväll.Plötsligt lystes köksluckorna upp av strålkastare utanför. Louise vände sig om och såg en stor bil rulla in på gården. Hon reste sig upp och tog koftan från kroken i hallen på vägen ut.

Johan var redan ute ur bilen när hon öppnade dörren till verandan. Han lastade av tegelpannor på en lastpall intill husväggen.

– Du får ursäkta att jag dröjt.

– Ingen fara för min del.

Det var något med hans sätt att röra sig. Fasadbelysningen kastade ett mörker över honom. Hon tänkte att kanske var det duggregnet som fick honom att se ledsen ut.

– Det har hänt lite jobbiga saker hemma.

– Med familjen?

Orden bara kom.

– Precis, sa han med tjock röst.

– Vi behöver inte prata om det.

– Nej.

Louise stod kvar på det nedersta trappsteget och drog koftan om sig. Hon ville bjuda in honom, men något sa henne att låta bli. Han gav henne en utdragen blick i mörkret innan han hoppade in i bilen och körde därifrån.

Själv gick hon raka vägen in och öppnade skåpet där vinflaskan stod. Hon tvekade bara en sekund och tog den sedan med sig och satte sig på kökssoffan. Hon tömde vattenglaset och fyllde sedan på med rött.

Flera veckor passerade utan att Louise såg skymten av Johan. Han hade en förmåga att ständigt göra sig påmind och uppta tid och rum visuellt. Hans doft, värmen från hans arm, solbrännan i huden längs hans hals.

Hon skakade på huvudet där hon stod med grepen i komposten. Så torkade hon av jorden på händerna mot byxbenen. Hon bannade sig själv för att hon fyllde sina tankar med honom. Framför allt när han verkade ha bekymmer hemma.

Ett sundhetstecken ändå, tänkte hon, att hon öppnat ögonen och börjat se sig om. Att hennes kropp inte var helt död sedan hennes senaste förhållande. Det som hade gått helt åt pipan.

På gott och ont. Här stod hon nu med en liten etta i stan och ett drömtorp som låg långt ute i skogen. Det enda som saknades nu var en hund.

Ett avlägset tjut fyllt av bus hördes plötsligt bakom torpet och följdes av en manlig stämma i tillrättavisande tonläge. Den grästäckta gårdsplanen hade fått sällskap av stora flockar med violer. Infartsvägen låg fortfarande dold under häckklippet och brännässlor sedan dagen före. Det prasslade någonstans. Hon såg ingen, men det lät som flera fötter på väg, både stora och små.

Johan blev synlig först, klädd i jeans, T-shirt och kängor. Hans blick sökte hennes och hans ögon var fulla av liv.

– Jag tog med mig familjen den här gången.

– Jo, jag hör det, sa hon och tvingade fram ett leende.

Han såg lycklig ut. Sedan kom hon av sig helt, för det som kom fram bakom honom fyllde hela henne med värme. Tre små fyrbenta pälstroll fullkomligt anföll sin husses ben. De tumlade runt bland pinnar och ris när han skakade dem av sig. Upp igen, och när de fick syn på Louise fanns ingen hejd. Full fart framåt.

Bort från grepen och matrester, hann hon tänka när hon tog ett par steg åt sidan. Sedan gick hon ner på knä och lät sig övermannas.

– Är det de här sötnosarna som är din familj?

– Det har varit riktigt jobbigt, sa han med en nick. Jag var tvungen att ta bort mamman så de har flaskmatats. Hon var min bästa jakthund genom tiderna. Stor sorg.

– Det förstår jag.

Louise tog upp en av valparna i famnen och gick fram till honom.

– Vilken tur att de här tre klarade sig i alla fall.

Hon borrade ner ansiktet i pälsen och fick sig ett tjuvnyp i näsan.

Hon släppte ner valpen på marken och höll sig om näsan och fick anstränga sig för att inte tappa taget.

– Snablans.

– Vänta får jag se.

Han tog ett varsamt tag om hennes haka och vände henne mot sig. Luften fylldes av en laddning som inför sommarens första åskknall. Utan ett ord såg de varandra i ögonen. Sökte och fann. Det var en tyst uppgörelse.Ett hungrigt hjärta slog och hon särade lätt på läpparna. Han höll kvar sin hand om hennes ansikte. Svalde. Böjde sig fram. Kysste henne lätt.

Hon svarade och tog för sig men kom sedan av sig. Hon pausade och såg på honom. Det fanns samma åtrå i hans ögon som den hon själv kände. Utan en tanke på alla sylvassa tänder som drog i hennes byxben la hon händerna mot hans bröstkorg och kysste honom.