Singel-vännerna bestämmer sig för att inleda det nya året med en utmaning. De ska peppa varandra till att söka kärleken, på ett annorlunda och oväntat sätt ...
Sussi gick håglöst omkring i matbutiken och styrde kundvagnen framför sig. Egentligen hade det räckt med en korg men hon kände att hon behövde stödja sig på något för att orka handla.
Nytt år och nya mål att misslyckas med, tänkte hon och la ett paket frukostflingor i vagnen. Hon hade haft ett trevligt nyårsfirande med sina väninnor, men oavsett hur trevligt året hade slutat så var hon alltid lika deppig i början på det nya.
Deras årliga nyårsfirande var ändå något hon värderade högt, de var fyra singlar som bestämt sig för att alltid fira nyår, alla hjärtans dag och midsommar tillsammans. Plus att de börjat med en gemensam kräftskiva varje sensommar.
I år, eller förra året var det ju rent tekniskt, hade de försökt peppa varandra att utmana sig under det kommande året. Det var Tina som alltid ville att de skulle ha något tema för det nya året och i år hade de bestämt sig för att ge varandra en utmaning för att kanske kunna hitta kärleken på ett annorlunda sätt.
Tina hade varit först ut att ge Eva en utmaning. Eva skulle ta kontakt med någon i mataffären, till exempel be om tips på recept för en viss ingrediens. Eva hade ryst vid tanken, opponerat sig och haft flera olika invändningar. Hur skulle hon veta att mannen vid fiskdisken var singel?
Tänk om den enda vettiga personen stod vid frukostflingorna, då skulle hon ju verka skum om hon bad om ett recept? Tinas förslag var att hon i så fall skulle följa honom (på lagom avstånd) i affären tills han hamnade på ett lämpligare ställe.
Själva uppdraget var inte att alla nödvändigtvis skulle hitta den rätte, bara vidga sina vyer och söka kontakt på lite annorlunda sätt.
När Sussi betalat packade hon ner varorna i en tygpåse och gick mot utgången. Hon stannade till vid anslagstavlan som hängde vid ingången och hade därmed hamnat precis där hennes egen utmaning kunde ta sin början.
Så fort Eva smält utmaningen hon fått var det hennes tur att utmana Sussi. Utmaningen bestod i att välja ut en lapp på en anslagstavla, det kunde vara allt från en ”till salu”-annons till en annons för en kurs.
Sussi tyckte det kändes oerhört pinsamt men samtidigt triggades hon av att de andra också skulle göra något utanför komfortzonen och ville inte vara den som vek ner sig.
Den här gången kastade hon bara en hastig blick på anslagstavlan och skyndade sig sedan hemåt. I dag var hon inte på humör, det där fick hon ta tag i vid ett senare tillfälle. Trots allt hade hon fortfarande 364 dagar på sig om hon valde att sjunka ner i soffan resten av den här miserabla dagen.
Tror du att jag VILL ringa upp någon karatetränare och be om privatlektioner?
Nästa dag var Sussi på väg till jobbet när hennes mobiltelefon ringde. Med kappan halvt påtagen krånglade hon fram telefonen från ryggsäcken.
– God morgon Sussi.
Annas morgonpigga stämma förargade nästan Sussi som själv kände sig knappt halvvaken. När Sussi mumlat fram ett svar fortsatte Anna:
– Du, den här utmaningen som du gav mig. Hur tänkte du egentligen?
Anna, som alltid varit en riktig bokmal skulle lämna en lapp i en lånebok och hoppas på kontakt.
– Vad menar du?
Sussi var för trött för att avläsa om Anna tyckte det var obegripligt att förstå upplägget eller om det var en dålig utmaning.
– Jamen, ingen kommer ju svara mig på de närmaste tio åren! Vet du vilka obskyra böcker jag läser? De är knappt utlånade, någonsin!
Sussi kände sig irriterad och snäste lite mer surt än hon hade tänkt sig.
– Då har jag en idé Anna, du kan väl låna någon annan bok i stället? Typ en från topplistan?
När Anna inte svarade fortsatte Sussi som nu kommit i gång ordentligt.
– Tror du kanske att jag VILL ringa upp någon karatetränare och be om privatlektioner? Eller köpa någon skum filurs gamla piano?
Anna svarade inte den här gången heller, i stället hördes ett skratt, som om hon inte kunde hejda sig.
– Förlåt Sussi, jag kan inte hjälpa det, fick hon fram mellan fnissningarna. Såklart är inte din uppgift särskilt lätt heller. Vi får väl peppa varandra. Har du något boktips kanske?
De två väninnorna fortsatte sitt samtal medan Sussi lyckades krångla på sig kappan, låste dörren och började promenera till jobbet.
En och en halv månad senare bjöd Anna in till alla hjärtans dag-mingel. Som vanligt skulle de äta den minst romantiska mat de visste, nämligen tacos. De skulle även stämma av hur det gått med utmaningarna.
Tina fick börja, det var trots allt hon som dragit i gång hela idén. Hennes uppdrag bestod i att sätta sig bredvid en främmande person på bussen och inleda ett samtal.
De skrattade gott åt hennes första försök där en man hade bytt plats direkt efter att hon börjat prata med honom, en annan hade slagit sig ner bredvid henne när han klev på men när hon frågat vad han skulle göra i stan hade han helt sonika klivit av på nästa hållplats!
Sen hade det tyvärr gått åt andra hållet och en man hade följt med henne in på hennes jobb och velat boka in en lunchträff samma dag.
– Jag ger upp, suckade Tina. Jag har ju gjort tappra försök, men jag tror inte bussen är rätt ställe att träffa någon.
– På förhand hade jag nog ändå trott att du var den som drog vinstlotten, sa Anna som sedan beklagade sig över alla topplisteböcker hon börjat läsa bara för att kunna lämna en lapp i en bok som faktiskt kunde tänkas ha en till läsare åtminstone. Det här börjar gå ut över mitt jobb nu.
Anna, som forskade om japansk litteratur, hade inte riktigt tid att läsa feelgood-romaner och nordiska deckare i parti och minut så hon var också redo att ge upp. Ingen hade hittills svarat på hennes lappar, trots att hon klämt tio storsäljare sedan nyår.
När de ätit klart var det dags för efterrätten och Anna hade helhjärtat gått in på dagens tema. Med färdiga tårtbottnar, vispad grädde och en förpackning geléhjärtan hade hon skapat en riktigt härlig tårta.
– Hur har det gått för dig Eva? frågade Anna och tog en klunk av det nybryggda kaffet.
– Ja du, sa Eva tveksamt. Jag har i alla fall en massa bra recept att dela med mig av till er! Två av männen jag började prata med gav mig deras fruars bästa recept på torskrygg och halloumibiffar.
Tina såg förvånat på henne och kunde inte hålla tillbaka ett skratt.
– Förlåt, men du kanske skulle testa falukorv nästa gång?
– Inte för att vara fördomsfull, tillade Sussi. Men det kanske är bästa färdigrätten du ska be att få tips om? Det är kanske det ensamstående män handlar mest av.
Eva skrattade också gott åt tipsen och sa att det kanske ändå var något att försöka med härnäst.
Sussi gruvade sig för när de skulle fråga henne, men det var ju bara att bita i det sura äpplet och erkänna att hon faktiskt inte gjort ett endaste försök. Snarare hade hon nästan aktivt sett åt andra hållet så fort hon närmade sig en anslagstavla för att försöka förtränga sitt uppdrag.
De andra försökte peppa henne, men det var lite avslaget, antagligen eftersom ingen hittills kommit med något lyckat exempel som i sig hade fungerat som den allra största motivationen.
När de skiljdes åt för kvällen kom de i alla fall överens om att ge sina utmaningar åtminstone några fler försök.
Det var dags för Sussi att testa vilka möjligheter som kunde finnas
Två veckor senare var Sussi och Eva på yoga tillsammans. Efter passet följdes de åt en bit på vägen hem och då berättade Eva att hon skulle på en dejt nästa dag.
– Är det sant? utbrast Sussi. Med vem då? Berätta mer!
Det visade sig att Eva en dag efter jobbet varit i affären för att handla något till middag. Hon hade varit extra trött efter en hektisk arbetsdag och trots att det oftast var emot hennes principer så hade hon gått fram till frysdisken för att se om det fanns någon bra färdigrätt att köpa.
Bredvid henne stod en man som såg ut att fundera på samma sak. Eva tog fram en pasta med mozzarella och spenat och höll fram den till honom och frågade om den var god.
Mannen svarade att han sällan köpte färdigrätter så han visste inte, men han höll med om att den lät god. Det slutade med att de la ner varsin förpackning i respektive korg och Eva dristade sig till ett djärvt förslag.
– Jag frågade om han inte kunde skicka mig ett sms och berätta vad han tyckte.
Det lät inte alls likt Eva tänkte Sussi, men uppenbarligen hade det funkat.
– Vad hände?
– Han skickade mig en bild, han hade lagt upp maten på en tallrik! Den såg mycket mer inbjudande ut än min mat, det såg ut som att jag åt ur en hundskål. Hur som helst slutade det med att vi skickade flera meddelanden och sen föreslog han att vi skulle ses och äta tillsammans någon dag.
– Jag är verkligen imponerad Eva, sa Sussi hänfört. Det krävs inte mycket för att bollen ska sättas i rullning ibland. Verkar han trevlig?
– Ja, han är både rolig och trevlig. Att han inte gillar färdigrätter är ett plus för mig också som gillar att laga mat, skrattade Eva.
Väninnorna pratade vidare och när de lämnade varandra kände Sussi sig mer bestämd än på länge att hon nu skulle ta tag i sin utmaning. Det var dags för henne att testa vilka möjligheter som kunde öppna sig.
Hela våren träffades de varannan vecka
Hon bestämde sig för att gå förbi anslagstavlan vid det lilla torget. Det fanns en massa affischer som gjorde reklam för olika evenemang och kurser. Även någon som sålde en gammal Volvo 740, kaninungar, en herrcykel med punktering …
Men där, halvt dold under ett anslag angående en försvunnen katt, fanns en handskriven lapp om en schackkurs. Längst ner var pappret klippt i remsor med ett telefonnummer omsorgsfullt skrivet på varje remsa.
Sussi hade länge varit intresserad av att lära sig spela schack så hon tänkte att det här var något värt att testa, det skulle åtminstone ge henne chansen att lära sig något nytt. Hon vek upp en av pappersremsorna så att det blev en prydlig kant där hon sen rev av den.
Nästa dag på lunchen ringde Sussi numret på lappen. En man svarade, lite äldre lät det som men svårt att avgöra. Han lät i alla fall glad över att hon var intresserad.
– Det är ju ingen kurs egentligen, förklarade han. Utan mer att vi träffas och spelar, kan man inte spela sen tidigare så lär jag ut det jag kan.
Sussi svarade att det upplägget passade henne utmärkt, men tyvärr var hon helt okunnig.
De kom överens om att träffas redan två dagar senare, Sussi fick adressen och hon avslutade samtalet med en nöjd känsla över att ha tagit tag i utmaningen.
Sussi letade sig fram i bostadsområdet till adressen hon fått, till slut kom hon fram till rätt nummer och konstaterade att det var ett slags seniorboende. Lite förbryllad gick hon in och hittade en förteckning över lägenheterna, där återfann hon snabbt Valters namn och gick bort för att knacka på.
Det var verkligen en äldre herre som öppnade, han kom henne till mötes med en käpp men trots stödet verkade han pigg och alert. Han hälsade henne glatt välkommen och visade mot ett bord med två eleganta fåtöljer.
– Får jag bjuda på kaffe med dopp? frågade han när Sussi slog sig ner.
Schackbrädet stod redo på bordet med pjäserna prydligt uppställda på sina platser. Bredvid brädet stod ett kakfat med sockerkaka och finska pinnar.
Sussi tackade ja och de småpratade en liten stund medan de åt varsin bit sockerkaka. Sen gick Valter över till att förklara de mest grundläggande reglerna. Efter det spelade de en provomgång där han samtidigt fortsatte att förklara.
Innan pensionen hade Valter arbetat som lärare sa han och det märktes eftersom han var väldigt pedagogisk. Två timmar hade förflutit snabbt och när de avrundade konstaterade Sussi att hon hade haft riktigt trevligt.
Under resten av våren träffades Sussi och Valter en gång varannan vecka ungefär och när det började bli varmare började de ta en kort promenad tillsammans först, innan matchen.
En liten utmaning i vardagen hade gjort dem gott
Till sist kom också dagen då Sussi vann sitt första parti, det var nästan Valter som var gladast när det skedde. Dels för att han hade börjat få en riktig utmaning när de spelade, dels för att han tog det som ett kvitto på att han lyckats lära henne bra.
Efter semesterperioden fick Sussi ett meddelande från Eva som bjöd in till kräftskiva hemma i hennes sommarstuga. Hon föreslog också att de skulle ta med sig ett sällskap och på så vis avrunda årets utmaning.
I år var faktiskt första året på länge som de inte firat midsommar tillsammans, så det var längesen de träffades alla fyra. Sussi visste dock att Eva hade fortsatt träffa Jens från frysdisken och att de nog till och med var ett par nu.
Eva hade dekorerat pergolan med mysiga lanternor och åtta platser stod dukade med varsin konformad partyhatt på tallriken. Sussi hjälpte Valter upp för trappstegen och placerade honom vid bordet just som Eva kom ut med en nygräddad västerbottenspaj.
Eva hälsade glatt på Valter och ropade på Jens som också kom ut och hälsade. Sussi var spänd på vilka de andra skulle ta med sig, för uppenbarligen hade alla anmält ett sällskap. Tina anslöt kort därefter och presenterade sin nya vän Patricia som hon träffat på bussen.
Hon hade av gammal vana börjat prata med Patricia när hon slog sig ner bredvid henne. Det hade inte lett till något romantiskt men de hade på den korta bussturen konstaterat att de hade mycket gemensamt och hade umgåtts ganska flitigt under sommaren.
Till sist kom Anna och presenterade dem för Jan, som var bibliotekarie på hennes bibliotek.
– Vi började prata, eftersom jag sprang där titt som tätt, skrattade Anna och såg kärleksfullt på Jan som instämde.
Han hade känt igen Anna sedan tidigare men tyckte att hennes besök eskalerat väldigt mycket.
Sussi berättade om hennes och Valters schackspelande. Även om Valter drog upp medelåldern vid middagen en aning verkade han också ha trevligt. Han och Jens bestämde dessutom snabbt att de skulle ses för ett parti schack.
Alla åtta skålade för vänskapen, både den gamla och den nya som uppstått under året och de kunde också konstatera att en liten utmaning i vardagen hade gjort dem gott.
