Novell: Hon hade exakt tre minuter på sig att fånga hans intresse

Linn log ett så intagande leende som det bara gick och kände att det stramade ända upp till öronen.

– Hej! Ja, jag heter Linn.

Hon pekade på sin namnskylt och mannen mittemot nickade. Sen blev hennes huvud tomt. Nej! Hon måste komma på något att säga. Snabbt tittade hon ner på pappret med ”isbrytarfrågor”, men innan hon hann välja någon sa mannen:

– Jag heter Niklas. Så vilken stad tycker du bäst om då?

Hon tittade upp och mötte hans blick. Stålgrå ögon, kan man säga det?

– Stockholm är en fin stad. Jag åker dit ganska ofta och …

– Har du varit i San Francisco?

– Nej, jag har aldrig varit där. Vet inte om jag särskilt vill resa dit heller.

Niklas såg ut att tappa intresset. Hon ville säga att hon inte rest så mycket och att hon gärna skulle göra det, men orden stockade sig. Niklas såg sig om i det stora rummet där tjugo par satt vid varsitt bord. Nu letar han efter någon som är bättre än mig, tänkte Linn. Någon som gillar San Fransisco.

– Men du har det? försökte hon.

Han nickade och så fick hon en kort utläggning om varför San Fransisco var den bästa platsen på jorden.

Precis som hon skulle fråga vidare, plingade en klocka och alla killar uppmanades att byta bord. Niklas mumlade ett hejdå och gick snabbt bort till nästa bord.

Åh vilken dålig start, tänkte Linn och suckade. Längre bort såg hon Alexandra som nickade uppmuntrande och gav en diskret tummen upp-gest. Det här med speed-dejtning var förstås Alexandras påhitt.

Själva idén var att man under några få minuter fick prata med en person, och under kvällens lopp skulle man hinna med ett tjugotal sådana korta möten. Allt för att träffa någon som man kunde tänka sig att träffa igen.

– Om du ska träffa ”någon” så måste du gå dit ”någon” finns, brukade Alexandra säga till Linn. Inte stanna i ditt eget vardagsrum. Eller i bilen. Eller på ditt jobb med bara kvinnor.

Så nu satt de här vid varsitt bord. Linn för att träffa ”någon” och Alexandra, lyckligt gift sen flera år, för att vara support och stöd.

– Hej!

En Simon satte sig mittemot henne. Han var pratsam och trevlig och de tre minuterna svischade snabbt iväg.

Linn satte ett kryss i sitt formulär. Träffbiljett kallades den och meningen var att man skulle sätta ett kryss vid numret för den personen man ville träffa igen. Simon hade nummer 5. Honom kunde hon tänka sig att prata mer med. Själv hade hon bokstaven G.

Trettio minuter senare hade hon hunnit med Bengo, Filip med F och Philip med Ph, Nils och Adam. Hon hade satt ytterligare ett kryss i sitt formulär och hoppades att någon kryssat för henne också. Två killar kvar innan det var paus.

– Hej du, Lars heter jag.

Lars, nummer 11, satte sig ner mittemot henne och lutade sig fram över bordet.

– Visst börjar man bli trött nu? sa han med låg röst. Åtta treminutersmöten, det är nästan på gränsen att jag fixar det. Och då är det ändå flera kvar.

Han spärrade upp ögonen som om han berättade om en skräckfilm. Linn skrattade och sa att hon just tänkt samma sak. Det kändes som om de bara fortsatte på ett tidigare samtal och hon gjorde en grimas när klockringningen hördes.

Lars reste sig upp.

– Vi ses!

Hon såg efter honom, och satte ett stort kryss framför nummer 11. Skulle han kryssa för henne också?

Den sista mannen, ytterligare en Adam, lät hon prata på och sen var det mingelpaus.

– Hur går det? sa Alexandra. Visst är det intressant! Så här många olika typer på en och samma gång.

– Intressant, ja, jag är helt slut i huvudet.

– Har du kryssat i någon?

– Ett par killar.

– Bra! Och de har säkert kryssat tillbaka.

Linn såg på sin rakt igenom vackra väninna med ljust böljande hår och de mest blåa ögon man kan tänka sig. Alla skulle sätta ett kryss för bokstaven P, Alexandra.

Klockan ljöd igen och Linn gick tillbaka till sitt bord. En Jakob, en Tomas, en Harald och ännu en Simon passerade hennes bord och hon pratade artigt med dem alla. Men inget kryss.

Vid nästa paus ställde hon sig bredvid Lars borta vid bardisken.

– Hej, hur går det?

– Jag vet inte, svarade hon. Det känns som om jag inte orkar fråga något mer nu.

– Vad jobbar du med, brukar du ofta gå på speed-dejtning, kan vi ta en kaffe i pausen.

– Va, frågar du om fika i pausen? Vilken bra idé.

– Nej, skrattade han, det gör jag inte. Men tre av kvinnorna frågade mig det. Jag tyckte det var smart.

– Och ändå står du här och pratar med mig.

De log mot varandra.

– Och dricker kaffe. Nu gäller det att vara skärpt för upploppet.

De sista fem killarna verkade lika trötta som hon själv och isbrytarfrågorna användes flera gånger. Om du hade en extra timme på dygnet, hur skulle du tillbringa den? Vad skulle hon svara. Sova?

Tack och lov, tänkte hon när klockan ringde för sista gången och det var över. Den vänliga tjejen som tog emot träffbiljetten log uppmuntrande och sa att inom sjuttiotvå timmar skulle hon få ett mejl från dejting-företaget med ”alla matchningar från i kväll”.

– Men du har inte kryssat för någon, sa hon sen till Alexandra.

– Nej, jag …

– Kom igen, var inte så orolig. Det är bara ni kvinnor som får mejladresserna. Killarna ni matchar med får bara ert förnamn.

– Kryssa i nån bara, viskade Linn, så går jag och hämtar kapporna. Hon såg sig om efter Lars, men han verkade redan ha försvunnit. Inom sjuttiotvå timmar ...

På onsdagsmorgonen fanns ett mejl från dejting-företaget.

”Grattis! En person matchar med dig. Du kontaktar dem på egen hand.” Och så stod det ett namn där. Simon.

Simon hade kryssat för henne. Simon. Men inte Lars.

Hon ringde Alexandra som också fått sitt mejl.

– Jag kryssade för ett nummer och han kryssade tydligen i mig. Han heter … Lars.

Linn kände hur besvikelsen gick genom kroppen och ut i varenda por. Av alla nummer som Alexandra kunnat välja mellan så hade hon valt nummer 11. Lars.

– Lars, sa Linn och tårarna kom fastän hon verkligen försökte hålla dem tillbaka. Hon hade träffat honom i vad då, fem minuter? Och nu satt hon här och grinade för att han inte valt henne. Hon hade ju tyckt att de fått en särskild kontakt. Att det var något speciellt. De andra var ju ointressanta.

– Men gråter du, Linn? Vad är det?

Och hulkande förklarade Linn hur hon känt något extra för Lars och trodde att det hade funnits något litet frö.

– Jättelarvigt, jag vet, sa hon och torkade bort snor och tårar. Men jag trodde faktiskt att han skulle välja mig.

– Jag skriver till honom direkt att jag inte är intresserad. Det är jag ju inte heller, jag prickade bara i ett nummer på måfå. Ska jag lämna din mejladress?

– Är du galen, nej det ska du verkligen inte! Han kryssade inte för mig och så är det med den saken. Jag ska ta kontakt med … Simon.

Simon mejlade tillbaka på en gång och föreslog en träff efter jobbet. Bra, tänkte Linn. Effektiv, det bådar gott.

Simon kom direkt från jobbet och hade inte hunnit byta om.

– Jag går in och gör det om du beställer något att att dricka.

När hon satt vid bordet hann hon tänka att det kanske var ett svepskäl. Tänk om han bara kollade in henne och sen stack för att han tyckte hon var för, tja ointressant. Men några minuter senare dök han upp vid bordet och slog sig ner.

– Nu får vi klara oss själva, sa han och lutade sig framåt. Inga isbrytarfrågor

– Så du menar att du inte bryr dig om vad jag tar med mig för sak till en öde ö?

– Jodå, det vill jag veta! Berätta nu.

– En kniv.

– Smart! Han nickade uppmuntrande. Jag är hantverkare så jag skulle tänka på samma sätt. Då kan vi skära bananblad och fånga regnvatten.

Efter en timme var det dags att bryta upp. Det kändes bra att prata med Simon, lite som att prata med trevlig kusin. Borde det inte pirra lite? Kännas åtminstone en gnutta längtan? Eller skulle det kunna växa fram? Hon var inte helt säker på att hon ville sitta ett par timmar till med en man och skoja oavbrutet. Eller kanske var det så hon borde göra?

Aldrig hade hon känt sig förvirrad. Men hon borde nog föreslå att de skulle ses igen. Ja, det skulle hon göra. Hon la huvudet på sned för att föreslå en ny träff. Men Simon hann före.

– Ja du, Linn. Det här var väl inte helt rätt.

Hon tittade förvånat på honom.

– Inte rätt? Jag tyckte väl, eller jag menar ...

Hon stammade fram någonting obegripligt och kände sig snopen. Nej, det var väl inte helt rätt, men man fick väl inte ge upp redan efter första gången!

– Du vet, fortsatte han som om han kunde läsa hennes tankar. Jag har varit på Tinder, speed-dejtat och nät-dejtat och en sak har jag lärt mig och det är att det är meningslöst att lägga ner massa tid på nånting som man från början är tveksam till.

– Det säger du. Själv tycker jag att man inte kan veta efter en timmes fika. Saker och ting tar tid. Relationer tar tid!

Irriterad kände hon hur tårarna var på väg. Han drog handen över hennes kind.

– Linn, det var jättetrevligt att prata med dig, men du skulle kunna vara min syrra. Jag önskar dig allt gott, verkligen, och hör av dig om du vill ha några goda råd.

När hon satt i bilen en stund senare lät hon tårarna komma. Fy så patetiskt. Att vara den som liksom tiggde om en ny träff. Och ändå inte få ett ja.

– Aldrig mer, sa hon till Alexandra senare på kvällen. Aldrig mer.

– Gumman, det ordnar sig. Du träffar någon snart. Men om du ska träffa ”någon” så måste du …

– Sluta tjata om det där. Nu ska jag lämna in bilen på service och får åka buss. Då kommer jag ut bland folk. Det får räcka. Nu tittar vi på en film i stället.

Några dagar senare klev hon ombord på bussen för att åka hem från jobbet. Det hade varit en galen dag där telefonerna hade ringt oavbrutet, tre av kollegorna var sjuka, varav chefen som skulle ordna vikarier varit en.

Linn hade tryckt i sig en macka vid sittande bord och en gång hade hon svarat med munnen full med mat. Den som ringde upp hade frågat tre gånger vad hon sa och till sist hade hon bara skrattat hysteriskt. Nu lutade sig bakåt och blundade. Den dryga halvtimmen hem skulle hon sova.

– Nej men hej!

En glad röst väckte henne. Sömndrucken mötte hon Lars blick och han skakade på huvudet.

– Åh förlåt, sov du, jag trodde bara att du, ja vad trodde jag.

Linn sträckte på sig, klarvaken med ens.

– Hej, ingen fara. Jag har haft en galet jobbig dag bara.

De pratade på och den jobbiga arbetsdagen försvann snabbt ur sinnet. Att Lars satt här på bussen! Så sa han:

– Fick du några napp på den där speed-träffen?

Hon drog lite på svaret.

– Ja, det var en matchning.

Han nickade och tittade ner i golvet. Sen såg han upp och log lite.

– Men du kryssade aldrig i mig.

– Jo, det gjorde jag.

Svaret kom blixtsnabbt.

– Gjorde du? sa han. Vi fick ju ingen matchning.

Nu blev hon förvirrad. Vad menade han?

– Hur skulle vi få det, du kryssade ju inte i mig.

– Självklart kryssade jag i dig. Du var den enda jag kryssade i.

– Nu förstår jag ingenting. Du kryssade ju i min kompis Alexandra.

I munnen på varandra försökte de reda ut hur i hela friden det kunde komma sig att det blivit fel. Hade han kryssat i fel bokstav trots allt? Hade dejting-företaget missat matchningen? Hade hans poängkort kommit bort och någon gjort ett desperat kryss?

De tystnade samtidigt.

– Strunt samma egentligen, sa hon.

Han log mot henne.

– Ja, strunt samma. Vi ses ju nu. Kan vi ta en kaffe när vi är framme?