Novell: Hon kunde inte sluta tänka på hur mycket som stod på spel

Hon vaknade med ordet virvlande runt i huvudet.

Tamarind. Det var tamarind hon behövde!

Snabbt hoppade hon ur sängen. Bäddning och morgondopp fick vänta. Hon klädde sig utan att hinna kasta ens en blick genom fönstret på havet där ute, det som sträckte sig så långt att det till slut blev ett med himlen.

På väg nerför trappan ringde Ida.

– Kan jag komma ut till landet, mamma?

Hon snörvlade. Kärleken hade kapsejsat, förstås. Eller det senaste provet.

– Menar du nu? Just nu?

Och det menade hon, förstås. För en vecka ute på ön, i mammas morfars hus, läkte ju alla sår.

Kajsa överlade med sitt samvete. Man skulle ju inte curla sina barn. Det var en av farorna med att vara ensamstående mamma. Å andra sidan vill mammainstinkten öppna famnen, överösa med kärlek, tröst och hopp.

Men Ida var fjorton år och motgångar hör till livet, vilket var viktigt att även tonåringar lärde sig, hade hon läst i någon artikel.

– Kan du vänta bara lite? Till i övermorgon? Jag har fullt upp just nu.

– Har du inte semester? Du skulle ju ha det i år?

Jo, det skulle hon ha haft. Men så hade möjligheten dykt upp att få bli delägare i cateringverksamheten. Då måste framfötter visas, liksom villighet att jobba både vardag som helg och skjuta på semestrar. Det här veckoslutet hade hon lyckats få ledigt bara för tävlingens skull – den som hon måste vinna.

– Bra reklam, som chefen sa. Mycket bra reklam.

Att komma tvåa vore i stället snarare dålig reklam. Mycket dålig reklam. Men hon hade ändå vunnit första pris tre år i rad nu. Så att göra det också i år borde inte vara omöjligt. Speciellt inte som Siri, hennes bästa väninna här ute, var tvungen att jobba just nu.

Var det elakt av Kajsa att känna sig lite lättad vid tanken på att hennes värsta konkurrent nu var ur vägen? Nej, det var ju så livet såg ut. Och att vinna var speciellt viktigt i år, med tanke på jobbet.

Bara hon fick koncentrera sig i lugn och ro nu, fram till morgondagens sommarmarknad, när tävlingen om den godaste sylten skulle avgöras på deras jordgubbsö.

Ida var tapper och förstod och Kajsa la snabbt undan både mobilen och det dåliga samvetet och rusade vidare ner till köket.

Tamarind. Det var det som skulle ge hennes jordgubbssylt den där extra touchen som skulle betyda vinst. Inte för mycket, bara en aning av det exotiska sötsura, balanserad med rätt sockermängd.

Hon var inne på den fjärde testkokningen när det knackade på dörren. Det var Dennis, och som vanligt hade han med sig ett paket av sin underbara rökta torsk, som hon var så förtjust i. Hon borde ha bjudit in honom på en kopp kaffe som tack, men det fick bli senare, efter tävlingen.

Just nu brottades hon med insikten att hennes sylt hittills inte var någon vinnarkandidat, trots den extra gnuttan vaniljsocker och citronsaft. Det var tamarind hon behövde.

– Följer du med ut och fiskar nästa gång?

– Jag hinner helt enkelt inte. Det får bli en annan gång.

Och nu hade hon verkligen dåligt samvete när hon såg honom återvända över hällarna bort mot sin stuga. Hennes sommargranne var den finaste person hon kände. Varmhjärtad och ärlig, generös och omtänksam. Plus allt annat positivt man kunde säga om någon.

Lyckligtvis försvann samvetskvalen när hon halvtimmen senare stod i handelsboden på andra sidan ön.

– Tamarind, sa du? sa Handlarn. Vad är det för något?

– En exotisk frukt. Eller egentligen grönsak. Jag tänkte testa med lite tamarindpasta till årets jordgubbssylt.

– Jag kan beställa hem. Men det blir ju först till torsdag i så fall.– Jag behöver den nu, till tävlingen. Men då får jag prova med mango chutney i stället.

Bakom ryggen hörde hon en behaglig röst.

– Är det du som är Kajsa?

Nog kändes det lite trevligt att Handlarn berättat om henne för utsocknes, som ”Kajsa som alltid vinner tävlingen”. Och mannen verkade trevlig, också han. Lång och gladögd och med trivsamt vindrufs i håret. Pål, hette han, och hade just handlat en hel bunt med kryddor.

– Du ser bekant ut, log hon. Bor du på ön?

– Jag hyr en stuga här ett par veckor. Och jag gillar att grilla. Men jag är bara matlagningsamatör, inte proffs som du.

Hon tänkte att det var trevligt med en karl som inte bara stekte isterband och gjorde kåldolmar, som Dennis. Påls kryddbunt innehöll allt från limeblad och yuzu till stjärnanis och kokum, kryddor som säkert var kvar sedan Handlarns kryddkampanj under våren.

– Vi ses, log han när han försvann och även det lät ju trevligt.

Liksom hans blick som dröjde lite extra på henne innan han lät dörren falla igen bakom sig.

På vägen hem kände hon sig upprymd, trots bristen på tamarindpastan. Hon njöt av promenaden, av doften från jordgubbsfälten, de som försörjde i stort sett hela ön.

Utöver sötman förde vinden med sig också den svala sältan från havet, där sjöfågel gled i vida cirklar över kobbar och hällar, där strandaster och vallmo lyckats slå rot i skydd av en och annan havtornsbuske.

Hon älskade den här ön, liksom hon älskade morfars stuga, stränderna, vinden, friheten. Till och med solen kändes annorlunda här, varm under svala sommarkvällar i trädgården bakom stugan och behagligt sval även om den stod mitt på himlen.

Det var tråkigt att livet inte gav henne möjlighet att vara här ute mer än några få dagar åt gången.

Väl hemma gjorde hon en ny sats sylt, mätte försiktigt upp mango chutneyn och tog tid på sekunden vid kokningen. När sylten svalnat smakade hon av. Och blev gruvligt besviken. Den var verkligen ingen vinnarsylt.

Nu måste hon bara få till sin förstaprissylt! Den måste hinna svalna ordentligt och stabiliseras till dagen därpå, då sommarmarknaden var. Och tävlingen. Hon skulle vinna också i år! Hon bara måste. Om hon så skulle stå i köket hela natten och koka sylt.

Men mot kvällen var bunkarna med jordgubbar så gott som tomma och ingen vinnarsylt fanns någon av burkarna i skafferiet. De var goda. Visst. Men de hade inte det är lilla extra som behövdes. Hur hon än mixtrade med citron, lime, havtorn och lingon.

Handelsboden var stängd vid det här laget, men Dennis hade ju ett jordgubbsland bakom stugan. Hon skulle säkert få plocka några liter där. Visserligen hade Handlarn under sin vanliga förmedling av nyheter – som somliga kallade skvaller – berättat att Dennis hade främmande på besök, men hon skulle inte störa.

Hans pappa, som ofta brukade komma och fiska tillsammans med sin son, skulle säkert ändå sitta i sjöboden och laga nät som han brukade.

När hon passerat Dennis båthus blev hon stående, besviken. Hon hade glömt att det var vid den här tiden han brukade lägga ut nät, och nu såg hon honom och hans pappa ute i viken, långt ut från stranden.

Hon kisade ut mot vattnet. Nej, det var inte hans pappa som satt där i båten. Det var en kvinna. När vinden ryckte kepsen från hennes huvud föll långt blont hår ner över hennes axlar. Och de såg ut att prata oavbrutet med varandra. Som om de hade det trevligt ihop. Väldigt trevligt.

Hon stod där ett bra tag och såg ut mot viken. Hon hade jordgubbar kvar hemma till ett kok till. Hon behövde inte be Dennis om några. Nu när han hade främmande, precis som Handlarn sagt. Och det inte var hans pappa, som hon tagit för givet.

Det sista koket. Det som måste bli perfekt. En vinnarsylt.

Och det blev det! Den ljuvliga smaken av jordgubbar tillsammans med muscovadosocker, citron och lime och så aningen kakao och viol.

Utmattad hällde hon vid midnatt upp den i burkar, kastade en trött blick på disken som tornade upp sig på bänkar och bord och vacklade i säng.

Söndagens sommarmarknad borta på allmänningen på andra sidan ön var lika sjudande av liv som alltid, full av permanentboende, sommargäster, turister och så den sedvanligt utsända journalisten från lokaltidningen.

Kaffeserveringar, glasskiosker, pilkastning, tombolastånd, till och med en liten karusell i år. Och så alla stånd, fyllda med allt mellan himmel och jord, hemvävda trasmattor, keramik, lokala konstnärers tavlor av hav och strandvyer, allt som tänkas kunde rörande båtar, segel, verktyg. Till och med kanotbyggaren hade ett stånd i år.

Och sedan alla bord som dignade av tidig sommarskörd, från honung till lökflätor, från squash till färskpotatis liksom av hembakt och hemlagat.

Det var alltid en fröjd att gå där i solen, i vimlet av människor, bland skratt och prat, att uppleva allt med alla sinnen. Men i år var hennes nervositet större än hennes förtjusning.

Redan på morgonen hade hon lämnat in sin syltburk till Handlarns fru, som basade för årets tävling. Men det kändes fortfarande som om hon ville skynda tillbaka, slita burken ur hennes hand och i stället lämna en annan. Men hon hade ju ingen annan. Det var just den burk hon lämnat som hon måste vinna tävlingen på.

Varför var hon så nervös? Hennes recept var fulländat, sylten ljuvlig. Alla dessa spännande ingredienser som flöt in i varandra så perfekt. Hennes sylt var inte skapad efter något gammalt släktrecept som de flesta tävlande använde. Hon hade lagt ner all sin nyskapande kreativitet i årets tävling, försakat så mycket för att vinna, vara förstapristagaren, bli bekräftad, uppfylla sin chefs förväntningar och som tack bli delägare i firman.

Försakat? Var fick hon det ifrån? Varför gled med ens tanken på dottern upp? Som hon längtade så efter att träffa men bett att vänta med sitt besök ... De skulle ju ses snart ändå. Och varför gnagde samvetet för att hon inte haft tid att ringa Siri nu när hon inte var här?

Och Dennis. Nog gjorde det ont fast hon tvingat bort tankarna. Det kunde ha varit hon som satt i hans båt ute i viken i går – pratat, skrattat, njutit av hans sällskap och havet. Kanske hade hon tänkt att det fanns tid. Tid att erkänna vad hon kände för honom, detsamma som hon visste att han kände för henne.

Det hade alltid funnits tid, hade hon tänkt. Nu fanns det inte längre tid. Nu när det fanns en kvinna med långt blont hår och ljust skratt i hans båt och hans liv.

Jo, försakat var rätt ord. För en burk sylt, ett steg upp i jobbet, viljan att vara bäst, duktigast. Hon var tvungen att dra ett djupt andetag. Men det var nog bara vinden som fick hennes ögon att tåras. Och förresten skulle vinnaren strax koras.

Hon banade sig iväg bort mot podiet. Hon fick skärpa sig. Om en stund måste hon ju gå dit upp, låtsas le och ta emot förstapriset.

De mindre viktiga priserna kom först. För största squashen, godaste saften, bärpajen och en evighetslång rad med andra priser innan turen kom till det viktigaste: Den bästa sylten gjord av öns berömda jordgubbar.

Bakom henne bökade sig ett kamerateam närmare podiet. Mitt bland dem stod Pål. Han såg glad ut, nickade jakande åt allt medlemmarna i teamet sa.

– Du är ju proffs, Pål. Jobbat både i provköket och på redaktionen.

– Och enkäten bland Deliciösts prenumeranter visar ju att det är precis det här de vill ha.

– Lyxigt och annorlunda. Exotiska kryddor var ett genidrag.

– Vilka reklamintäkter det kommer att ge! Vi satsar allt på omslaget och artikeln.

Och så stod Handlarns fru där uppe på podiet i sommarblommig klänning.

– … för bästa jordgubbssylten går till Oskar Karlsson.

Kajsa stirrade mot kvinnan i den blommiga klänningen. Oskar Karlsson hade vunnit hennes pris. Vem i hela världen var Oskar Karlsson? Och ännu egendomligare: Varför i hela världen kände hon ingen besvikelse? Bara en märklig känsla av lättnad.

Han kom ifatt henne på vägen tillbaka över ön.

– Kajsa, du glömde kvar din syltburk!

Hon vände sig om.

– Du får den, Dennis. Om du vill ha den.

Han såg glad ut. Som om det gällt något långt mer värdefullt än en burk sylt. Hon stannade upp.

– Vet du vem Oskar Karlsson är?

Han brast i skratt.

– Du har ju själv träffat honom.

En vag minnesbild, från flera år tillbaka.

– Din systerson?! Men han kan ju inte vara mer än sju–åtta år?

– Han ville absolut tävla i år. Och nu när min systers familj kom på besök blev det av.

Hon stirrade på honom.

– Din syster är brunhårig.

– För det mesta. När hon inte är rödhårig eller blond, som just nu. Hur så?

Men det behövde hon ju inte svara på. Bara känna sig väldigt glad över.

– Hur kan en sjuåring vinna en matlagningstävling?

– Ingen aning, skrattade han. Jag vet bara att juryn pratade om ”naturlig enkelhet” när han fick priset. Oskar ville tävla med sin farmors rårörda jordgubbar. Men när han hällt i sockret ville han ha någonting mer i, så min syster sa åt honom att gå ut i trädgården och se sig omkring. Så han hittade rabarber.

– Så det var allt han hade i sylten?

– Precis.

”Naturlig enkelhet” – hon förstod nu varför han vann. Och märkligt nog gladde det henne långt mer än om hon själv vunnit.

Kanske för att den där Pål gruvligen misslyckats med sitt reklamjippo, Pål som hon först nu insåg var hon sett. På bilden av medarbetarna i den lyxiga mattidningen Deliciöst, som hon någon gång bläddrat i.

Det smickrade henne lite att han ljugit för henne hos Handlarn när han kallat sig en glad grillamatör. Han hade inte för sin värsta konkurrent velat avslöja sin plan att vinna tävlingen med hjälp av alla de exotiska kryddorna han införskaffat.

Hon log för sig själv, stack handen i Dennis och de fortsatte tillsammans bort mot sin sida av ön. När hon kom hem skulle hon ringa Siri. Och Ida. Och berätta att hon bestämt sig för att ta en riktigt lång sommarsemester från jobbet, vad chefen än sa.

Men innan dess skulle hon fråga Dennis om hon inte fick följa med honom i båten ikväll och lägga nät.

”Se dig omkring”, hade Dennis syster sagt till sin pojke. Så rätt hon hade. Det var det hon, Kajsa, äntligen gjort. Och insett vad som fanns där omkring henne och som hon älskade. Det som var det allra viktigaste i hennes liv. Väninnan, dottern, ön och havet och varje sommardag här ute. Och han som gick där bredvid henne. Inte minst han som gick där bredvid henne.