Novell: Elisabeth mötte en man på resan – och visste vad hon behövde göra

Elisabeth kisar mot solen och sätter på sig solglasögon och sin nya solhatt. Hon breder ut badhandduken på stenen och sätter sig och tittar ut över havet. En av segelbåtarna som ligger förtöjd alldeles intill har samma namn som hon.

Hon knycker på nacken. Att folk ska ha så svårt för att förstå att hon inte vill bli kallad för Bettan! Det är för henne en gåta.

– Inte sjutton är jag någon Bettan! säger hon högt.

Folk tar sig så mycket friheter. Hon är Elisabeth, en mogen kvinna som just fyllt sextio, och ingen liten Bettan. Och fortfarande är Elisabeth en som tycker bättre om djur än om människor, vilket hon blivit ännu mer övertygad om på den här resan.

– Hur kunde jag låta det hända? Hur dum och lättlurad fick man egentligen lov att bli?

Elisabeth har inga svar, bara frågor. Men härligt är det att vara på resa i alla fall.

Hon lägger först inte märke till det äldre par som stannat till och tittar förvånat på henne, som pratar med sig själv. Men så upptäcker hon dem i ögonvrån. Hon finner sig snabbt, tar fram telefonen och pekar på den.

Elisabeth har i svaga stunder fantiserat om att det finns gentlemän. Men hon har blivit mer och mer övertygad om att sådana bara finns i fantasins värld. Speciellt nu.

Hon smörjer in sig med solskyddskräm. Hon grämer sig över den där idioten på tåget. Böckerna hon skulle ha läst här nere i Italien.

Men nu börjar det bli väl hett. Hon reser sig och söker med blicken efter ett bra ställe att ta sig ner i vattnet. Där hon tidigare gick i var det slipprigt av alger och tång, som gjorde att hon for huvudstupa i och var nära att slå huvudet i en sten.

– Bäst att vara försiktig den här gången, mumlar hon.

Hon finner en bra plats. Tyrrenska havet svalkar härligt och hon lägger sig raklång och flyter men har hela tiden koll på sina tillhörigheter på land. Hur förargligt skulle det inte vara om det hände igen.

Tänk så fina bilder hon skulle ha kunnat ta.

– Den där smilande fåntratten på tåget har då fått mig att bli försiktigare än någonsin, mumlar hon.

En plågsam längtan fyller henne när hon klättrar upp från havet. Längtan efter Chico, Elisabeths älskade pudel. Chico är den som älskat henne förbehållslöst. Och hon hade samma känslor för honom. De var ett team.

Han lyssnade alltid på henne hur dumma saker hon än slängde ur sig och hur arg eller ledsen hon än var. Det var bara Chico som visste om hur sårad hon blivit och som visse om alla hennes avståndsförälskelser och drömmar. Nu finns det ingen som vet.

Elisabeth blev tvungen att ta honom till veterinären som till slut fick henne att förstå. Sjukdomen Chico led av var obotlig. Hon var tvungen att ta det svåra beslutet. Efteråt var hon förkrossad, ensam och beslutsam.

Beslutsamheten bestod i att göra en resa för att försöka bli lite gladare och för att få saknaden efter Chico på avstånd. Och hon skulle åka tåg för klimatets skull.

Egentligen är det märkligt att hon reser till värmen i Italien. Sommaren året före var sannerligen mer än tillräckligt varm. En värme som var härlig, onaturlig och skrämmande på samma gång. Den varade och varade, så gräset slutade växa, vattenbristen blev ett faktum och böndernas fick slakta fler djur än de ville. Värmen och torkan orsakade bränder så att Chico som legat och flåsat och gnytt i skuggan hade vädrat och tittat skrämt på Elisabeth när brandröken kom för nära.

Chico var sjuk redan då. Och det var efter att han försvann som Elisabeth tagit beslutet att aldrig mer skaffa hund. Det gjorde för ont att skiljas.

Elisabeth tänker på det nu medan hon torkar sig. Att det egentligen är konstigt att hon uppsöker värme utomlands efter den hettan. Den som var så besvärlig. Men hon behövde hitta livsglädjen igen efter det där med Chico.

Så var det någon på tåget ...På nattåget till Zürich fanns det fullt av trötta människor. En familj från Odense låg redan nerbäddade i liggvagnen när Elisabeth började bädda sin underslaf. Danskarna presenterade sig, gäspade och sa att de var trötta. De hade stuckit in sina väskor under Elisabeths slaf så det fanns ingen plats för hennes.

Men på andra sidan där ännu ingen låg fanns ett litet utrymme där hon kunde sticka in sin röda väska. Därefter smög hon ut och drog tyst igen dörren efter sig. Hon hittade en ledig sittplats med bord i en annan kupé där hon dukade fram sin baguette och en flaska rött som hon inhandlat på stationen i Hamburg.

Det var här den där mannen slog sig ner några minuter senare.

– Paul, sa han och sträckte fram handen.

Han var runt femtio, hade bruna ögon och ljust hår, och han tittade rakt på henne när hon åt.

Elisabeth hade aldrig kunnat äta när någon såg på så hon frågade, mest på skoj, om han ville ha en bit. Han sa ja danke, och hon lyckades bryta av ett stycke. Och snart fick han smaka vinet också.

Paul såg bra ut, och hon kände sig sedd och lyssnad på. Elisabeth minns inte allt vad de pratade om på det där nattåget. Men mannen var trevlig och att de diskuterat fotografering och kameror det minns hon åtminstone tydligt. Och när hennes vinflaska tömts tog han fram en ny. Sedan visade det sig att de skulle sova i samma kupé tillsammans med den danska familjen.

Elisabeth som sovit med midjeväskan på sig, vänd inåt väggen, vaknade inte förrän konduktören öppnade dörren med en frukostbricka i händerna och kvittrade:

– Guten morgen!

Hon log och ställde ner brickan på det lilla bordet vid fönstret. I det samma märkte Elisabeth att mannen hon haft så trevligt med var försvunnen. Både han och hennes röda väska. Familjen från Odense hade sovit tungt under natten och inte ens lagt märke till att det sovit en man i samma kupé.

Elisabeth försökte hitta konduktören innan det var dags att stiga av, men lyckades inte. Först när hon klev ner på plattformen på tågstationen i Zürich hittade hon henne. Hon suckade och sa med ett ursäktande leende någonting om att det lyckligtvis inte var vanligt med stölder på nattågen. Så hjälpte hon Elisabeth att hitta nummer till polisen för att göra en anmälan.

– Han heter Paul, det sa han, men det måste väl stå i passagerarlistan vad han heter mer, han som sov i samma kupé, försökte Elisabeth.

– Hm, det där får du ta med polisen. Det är ju inte säkert att det var han heller. Någon kan ha tagit den efter att han gick av tåget. Men nu får du ursäkta, jag har jobb att göra. Lycka till!

Besviken och arg gick Elisabeth in i stationsbyggnaden medan hon tänkte på sin reseförsäkring som väl ändå borde täcka det mesta. I väntan på nästa tåg hann hon skaffa sig det allra nödvändigaste i klädväg.

Nu smörjer Elisabeth in sig med mera solskyddskräm medan hon tänker på det inträffade. Ännu ett bevis på att det inte går att lita på människor, tänker hon. Speciellt inte på karlar. Och det är inte första gången.

När Chico var liten hade det bott en karl tillsammans med dem. En karl som envisades med att kalla henne Bettan. Han försvann också. Tog bara sina grejer en dag och sa att det inte var särskilt kul längre. Men det tog inte lång tid för Elisabeth och Chico att inse att han som svikit dem inte behövdes i deras liv. Han hade bara varit i vägen!

Elisabeth måste ta ännu ett dopp för att skölja bort ilskan. Hon simmar med kraftiga simtag och känner saltsmaken mot läpparna. Så stannar hon till och trampar vatten.

– Nä, säger hon för sig själv. Det här går inte längre. Jag måste ha någon att anförtro mig åt.

Efter badet sitter hon på hotellets balkong med citronträdens överfulla grenar alldeles intill. Med hjälp av telefonen börjar hon söka på hundraser. Hon vet precis vad som måste göras.

Hon slumrar till en stund i den mjuka stolen. Drömmer om att hon sitter på tåget igen och att hon har sin röda väska kvar. Och en liten grå hund. Hunden tittar intresserat ut genom rutan på jordhumlor och bin som kretsar runt blåelden på banvallen. Nyponbuskarnas rosor och flädern vajar sakta i vinden.

Elisabeth vaknar till ur sömnen och ser sig om. Allt var så levande i drömmen. Hon önskar att hunden skulle vara hennes på riktigt. Så bestämmer hon sig. Det där med hunden kan jag faktiskt påverka just nu, säger hon till sig själv.

Hon letar fram telefonen. På en citrondoftande balkong i Italien hittar Elisabeth vad hon söker. Efter en stund gäspar hon och går in.

Om inte allt för länge kommer hon att sitta på ett verkligt tåg igen. Ett tåg som tar henne hem till Sverige. Och sedan vill hon göra fler tågresor. Inte ska någon väsktjuv få hindra henne från det.

I sin mobil har hon lagt in numret till en kennel. Hon har redan tagit första kontakten. Snart slipper hon vara ensam. Snart ska de mötas. När hon kommer hem till Sverige ska hon på dejt. Namnet på hennes dejt är Tulle. Han är grå, åtta veckor gammal och pudel. Det Elisabeth inte vet än, är att Tulle blir en hund som gillar att resa med tåg.