Moster Annies plötsliga dödsfall har påverkat Pernilla oväntat mycket, de hade ju trots allt inte träffats på över trettio år.
Den gamla farbrodern tittade grinigt på dem under vildvuxna ögonbryn.
– Vilka är ni? morrade han.
Pernilla tog modigt ett par kliv mot honom med handen utsträckt. Hon log, trots att hans ilskna uppsyn skrämde henne.
– Hej. Jag heter Pernilla och det här är min syster Marie. Annie är … var vår moster.
Farbrodern tittade misstänksamt på handen och backade in i sin lägenhet. Han drämde igen dörren och det ekade i hela trapphuset när han låste.
– Trevlig granne. Men det är väl bara väntat att Annie omgav sig av sådana människor, sa Marie och låste upp dörren till moster Annies lägenhet.
Hon ryckte upp dörren och slog handen för munnen.
– Åh fy …
Pernilla gick fram till systern och hejdade sig också. Redan vid tröskeln möttes de av en instängd lukt blandat med cigarettrök och smuts.
Hallmattan var täckt av reklamblad och vita kuvert som var adresserade till Annie Eriksson i Ludvika.
– Typiskt mamma att överlämna sånt här skitgöra åt oss, muttrade Marie.
– Annie var mammas syster, det är nog för jobbigt för henne att gå hit, sa Pernilla.
Marie frustade till.
– Det har ingenting med känslor att göra. Mamma ville inte ha någonting med Annie att göra så därför får vi ta hand om skitgörat.
Du skickade kort och det betydde mycket för henne
Det var för två veckor sedan som moster Annies granne, en kvinna som presenterade sig som Maggan, hade ringt till Pernilla och berättat att Annie hastigt avlidit. Trots att Pernilla aldrig lärt känna sin moster och bara träffat henne ett fåtal gånger blev hon ledsen.
– Hur gick det till? frågade hon Maggan.
– Hjärtstillestånd. Jag är ledsen att jag ringer först nu, men det var så Annie ville ha det. Begravningen har redan ägt rum och nu är det någon som behöver städa ur lägenheten och ta rätt på eventuella saker som ni vill behålla inom familjen. Jag minns att Annie pratade om dig.
– Pratade hon om mig? sa Pernilla förvånat. Men vi umgicks ju aldrig. Mamma och moster Annie bröt kontakten med varandra när jag var liten.
– Du skickade kort och det betydde mycket för henne.
– Ja, men ändå …
När Pernilla berättade för sin mamma om vad som hänt hade Anita ryckt på axlarna och sagt med granit i rösten:
– Jag är inte förvånad, hon levde som om hon ville dö i morgon. Brydde sig inte om någonting. Tog aldrig hand om sig själv. Jag tröttnade för länge sedan på att försöka rädda henne.
Hon hade suckat och muttrat att nu måste väl hon ta hand om den där bouppteckningen.
Pernilla svalde klumpen som letat sig upp i halsen. Trots att hon inte träffat moster Annie på över trettio år hade det plötsliga dödsfallet påverkat henne.
Medan Marie stod kvar i hallen såg hon sig omkring och undrade hur det var möjligt att deras egen moster kunde ha bott så här. Det var så långtifrån den pedantiskt skötta villan som Pernillas föräldrar bodde i.
Det var aldrig tal om att Anita skulle åka till systerns lägenhet. Däremot lyckades Pernilla efter mycket lirkande att få med sig Marie. Och hon visste att Marie var minst lika nyfiken som hon på den moster de aldrig riktigt fått lära känna.
Pernilla kikade in i köket.
Några diskade tallrikar stod i diskstället. En mjölkförpackning på diskbänken. Flugor surrade ovanför en stekpanna som stod på spisen. Det luktade verkligen inte gott och Pernilla svalde en kväljning.
Marie kikade över hennes axel.
– Det kan inte vara hälsosamt att vara härinne. Jag tycker att vi går.
– Sluta nu. Några minuter kan inte göra någon skada.
– Det är slöseri med tid, det kan knappast finnas någonting här som är värt att behålla.
Maries ord var hårda och förmodligen sanna, trots det plockade Pernilla fram en näsduk och drog den hårdhänt under näsan.
– Jag förstår bara inte hur det kunde bli så här. Mamma som bor i så fint hus, hade bra jobb innan hon pensionerade sig och ja … man och barn och barnbarn. Vad hände med moster Annie egentligen?
Sista gången Pernilla såg Annie var på mormors begravning för tjugo år sedan. Pernilla mindes henne som sjukligt mager med smutsiga kläder. Under minnesstunden hade Annie och mamma bråkat och Annie hade rusat därifrån först av alla.
Och nu var mostern död och Pernilla skulle aldrig få chansen att få lära känna henne eller fråga varför saker och ting blev som de blev.
Hon gick längre in i lägenheten. Stanken stack i näsan och gjorde sig fortfarande påmind och hon undrade om hon någonsin skulle få bort den.
Fem katter hade visst Annie haft. Fem katter i en lägenhet på femtio kvadrat. Nu var katterna omhändertagna, men bevisen på att de bott där fanns överallt.
I vardagsrummet stod två kattlådor på golvet. Stoppningen i tygsoffan stack fram, det såg ut som om tyget blivit bortrivet. Mörka fläckar i parketten fick Pernilla att undra om det fanns fukt- och mögelskador. Medaljongtapeten var fläckig och bortriven på vissa ställen.
På soffbordet låg veckotidningar och godispåsar huller om buller. I bokhyllan stod några söndertummade pocketböcker och ett inramat fotografi på några katter.
– Usch, det är lika hemskt här. Vi borde gå, jag vill inte riskera att smittas av någonting.
Trots orden klev Marie in i vardagsrummet och bort till fönstren.
– Fast jag måste säga att hon hade vacker utsikt över sjön. Om hon nu bemödat sig med att tvätta fönstren, vill säga.
Pernilla öppnade dörren till sovrummet. Det var där Annie hade hittats. Hjärtstillestånd, enligt Maggan. Förhoppningsvis hade det gått snabbt.
Sovrummet hade blommiga tapeter och den smala sängen stod inskjuten i ena hörnet. Madrassen var tunn som papper och den var obäddad. Sängkläderna var slitna och hade tappat färg. En kattlåda var inskjuten under sängen. Pernilla suckade tungt och gick tillbaka ut i hallen.
Marie hade nog tyvärr rätt. Det fanns ingenting här att hämta. Det bästa vore nog om de gick och lät en städfirma ta hand om alltihop.
– Hon är inte mycket för ordning och reda. Eller hygien. Hon orkade helt enkelt inte. Eller brydde sig.
Pernilla ryckte till och vände sig om. En kvinna i grå cardigan, grått hår och till och med grå glasögonsnören som hängde runt halsen hade öppnat ytterdörren och stod nu i hallen.
– Stackars, lilla Annie. Livet var inte snällt mot henne.
Kvinnan såg sig omkring och snyftade till. Hon tittade återigen på Pernilla.
– Jag antar att det är du som är Pernilla?
Pernilla nickade och sträckte fram handen.
– Maggan. Det var jag som ringde dig.
– Kände du och Annie varandra väl?
– Så väl man kunde känna Annie, antar jag. Hon höll sig mest för sig själv.
– Jag kände henne inte alls, trots att vi var släkt, sa Pernilla och suckade.
– Släktskap är ingen garanti för någonting. Hon uppskattade dina kort. Visade dem alltid för mig.
Pernilla skämdes. Visserligen hade hon gjort mer än både mamma och syster när det gällde att försöka att hålla kontakt med moster Annie, men hon hade verkligen inte gjort tillräckligt. Hon hade faktiskt kunna besökt henne. Eller bjudit hem Annie till Enköping.
– Va bra. Men var det därför du ringde mig och inte min mamma? Mamma och Annie var ju trots allt systrar.
– Därför att det var så Annie ville det.
Marie kom ut i hallen. Hon tittade förvånat på Maggan, men så sträckte hon fram handen.
– Marie. Systerdotter till Annie.
– Maggan. Jag är … var vän med Annie.
Marie såg ut som att hon undrade vem i hela friden ville vara vän med moster Annie, men efter en blick från Pernilla gick hon tillbaka till vardagsrummet. På vägen dit lirkade hon fram sin mobiltelefon ur handväskan.
Maggan stack handen i fickan på koftan och räckte Pernilla ett kuvert.
– Annie ville att du skulle ha det här. Visa inte din syster. Eller din mamma.
Pernilla tackade och tog emot. Hon öppnade kuvertet, tittade på innehållet och flämtade till. Hon stirrade oförstående på Maggan som skrattade till.
– Annies vägar äro outgrundliga. De har de alltid varit. Ha det så trevligt nu.
Är du inte död?
Solen stack i ögonen och värmen fick huden på Pernillas bleka armar att bli röda. Hon tog sin mans hand i sin och tillsammans stirrade de ut över havet.
En villa vid havet. På Maldiverna. Hela resan betald. Allt fanns i kuvertet från moster Annie och skammen över att Pernilla inte gjort mer medan Annie levde grävde djupa hål i henne.
– Du skickade kort, du visade att du brydde dig. Nu släpper vi det och njuter av den här underbara semestern.
Maken klappade henne på armen och Pernilla nickade instämmande. Tänk vilken överraskning moster Annie bjudit på!
Hon vred på huvudet och betraktade en kvinna i stor solhatt som kom gående mot dem.
Pernilla flämtade till och hon grabbade tag i sin makes arm för att inte ramla ihop.
Kvinnan närmade sig dem. Ansiktet var djupt solbränt och hon hade en blå bomullsklänning på sig.
Pernilla höll så hårt i makens arm att han kved till.
– Moster Annie? Men du är ju …
Hon fick inte fram fler ord. Såg hon i syne? Hallucinerade hon efter den långa flygresan?
– I allra högsta grad levande, log moster Annie.
Tänderna lyste vita i det brunbrända ansiktet och hon såg betydligt friskare ut mot vad hon gjort på mormors begravning.
Pernilla släppte taget om maken och sträckte fram en arm mot mostern, rörde försiktigt vid henne som för att försäkra sig om att hon inte var en vålnad.
– Men jag förstår inte … Varför … Är du inte död?
– Det var något jag lät er tro. Jag är ledsen för det, men jag tröttnade helt enkelt på mitt liv och ville börja om på nytt. Och det helst utan att min självgoda syster la sig i och hade åsikter om allt.
Moster Annies leende försvann för ett ögonblick, men så glittrade det till i ögonen och leendet var retsamt.
– Men du får gärna hälsa henne när ni återvänder hem.
Pernilla försökte se sin mammas chockade min framför sig när hon fick reda på sanningen och brast ut i skratt.
Moster Annie skrattade också och slog ut med armarna:
