Bitte: Begravningsbyrån förstörde mammas begravning – allt gick fel

Fallkurs för äldre - så ramlar du rätt

Det har gått många år nu men minnena lever fortfarande kvar. Min mamma hade förändras och börjat bli dement. Jag tyckte att det var riktigt jobbigt att se henne växla humör från en sekund till en annan, men gjorde allt vad jag kunde för att hjälpa henne med sitt.

Ibland var hon på sjukhus och så även denna gång när jag skulle hämta henne. Läkaren berättade för mig att mamma skulle behöva ha dagstillsyn, men jag kände att min hjälp skulle räcka. Jag ­besökte henne väldigt ofta och hade med mig matlådor som jag hade gjort åt henne för att hon skulle få i sig något. Jag städade, jag handlade och ja, gjorde det mesta för att hjälpa henne så gott jag kunde.

En dag när jag kom dit ­hittade jag henne liggandes på sovrumsgolvet och jag ringde efter ambulans direkt. Hon fördes till sjukhuset och blev inlagd på geriatrikavdelningen i några dagar. När det var dags för henne att åka hem betonade läkarna igen att hon absolut inte fick vara utan tillsyn, så då beslutades att hon skulle få hemtjänst.

Förstod inte vad som hände

Trots att hon fick hemtjänst fortsatte jag att hjälpa henne, precis så som jag gjort i alla år. Jag fortsatte göra långkok så att jag visste att hon fick i sig något. Men eftersom jag hade ett heltidsjobb och ett privatliv kunde jag inte vara där dygnet runt.

Efter ett tag bestämdes det att hon skulle få mat utkört av kommunen. Utkörningen fungerade bra, men jag upptäckte senare att mamma bara slängt in alla lådor i frysen. Hemtjänsten fick absolut inte mata henne.

Hon förstod inte alls vad de gjorde där och att de var måna om hennes välmående. I stället undrade hon bara varför så många olika människor kom och gick i hennes hem.

Mamma hade många funderingar och med tiden blev det svårare för mig att förklara för henne vad som pågick och att hon inte klarade sig utan hjälp längre.

Speciellt gillade hon männen som arbetade på hemtjänsten – trevligt med herrbesök tyckte hon. Kvinnorna gillade hon mindre, faktiskt var kvinnor över lag sådär i hennes tycke.

Hamnade på korttidsboende

En dag när jag kom till henne i vanlig ordning, denna gång med matvaror, sprang en kvinna från hemtjänsten förskräckt ut genom ytterdörren. Mamma hade jagat ut henne ur lägenheten, för när jag öppnade dörren stod mamma i hallen och var helt förstörd och arg. Så var det ofta, hon förstod inte, ”kunde själv”.

En tid senare när jag kom på besök var hon riktigt svag. Först sa distriktsjuksköterskan att hon var för frisk för att skickas med ambulans, men efter att prover hade tagits ­bedömdes hennes tillstånd plötligt mer akut och en kille från hemtjänsten ringde efter ambulansen. Hon hade knappt något puls och var ­uttorkad, och hemtjänsten hade inte sett om hon fått i sig något. De hade blivit ­utjagade och utskällda av min mamma som inte förstod.

Väl på sjukhuset fick mamma vård och man planerade även hennes vård framåt. Till slut hamnade hon på ett korttidsboende, som jag tycker var under all kritik. Personalen på boendet hade urdålig koll. Det var inte alls bra för henne att bo där, men eftersom jag hade mitt heltidsarbete kunde jag inte vara med henne hela tiden.

Dog innan jag hann komma dit

En natt ramlade mamma och det tog lång tid innan de ­upptäckte henne, hon låg på golvet och blödde. Hon åkte med ambulans till sjukhuset och fick sin ena höft opererad. Hon blev inte bättre och låg på sjukhuset i tre veckor, ­varav sista veckan i koma. Hennes kropp orkade inte mer så hon somnade in.

Sjukhuspersonalen var kalla mot mig. Jag fick ett samtal från dem: ”Hon ligger på bårhuset.”

De hade således inte ringt mig när de såg vad som ­skulle komma. De hade inte heller kollat henne, bara upptäckt att hon gått bort.

Jag fick dessutom ett samtal från korttidsboendet där de berättade att jag skulle hämta hennes saker. Och jag kan säga, det var inte kul att hämta de blodiga kläderna och hygienartiklarna märkta med mammas namn.

Mamma låg kvar på bårhuset

Så kom den dagen då jag skulle ordna med begravningen. Jag gick till begravningsbyrån och pratade med ägaren, som snabbt visade kistor och annat. Inte heller han visade någon vänlighet. Det här var mitt i sommaren och han hade egentligen inte tid. Han ville ju ha semester.

Men jag lyckades beställa allt till begravningen och hade också blivit lovad att få se mamma i kistan innan ­begravningen, det stod till och med i beställningen.

Jag väntade länge. Dagar blev till veckor utan att jag hörde något. Till slut skrev jag till begravningsentreprenören och undrade när visningen skulle ske. ”Vadå visning? Du har inte beställt någon”, fick jag till svar.

Jag var riktigt upprörd. ”Har inte jag beställt någon visning av mamma i kistan? Det står klart och tydligt i bekräftelsen”, skrev jag argt tillbaka.

Han blev helt ställd och det visade sig att han inte hade hämtat mamma från bårhuset, att hon låg kvar där.

Jag kontaktade bårhuset på sjukhuset som bekräftade att hon hade legat där i några veckor. Jag blev bestört! Begravningsbyrån ska hämta de avlidna efter ett par dagar.

Hon såg ut som i en skräckfilm

Efter mycket påtryckning från min sida fick jag se mamma i kistan innan begravningen. Begravningsentreprenören kom körande som i en rallybil med kistan där bak. När jag såg mamma fick jag en chock. Inte på grund av att se att hon inte levde längre, utan ­snarare över hur hon såg ut! Hennes mun hängde, vätska hade runnit ut på hennes ­kläder – ja hela hon såg ut som i en skräckfilm.

Samtidigt som jag stod och besvärade mig över hur hon såg ut satt begravningsentreprenören lite längre bort och i princip studsade med benen och var allmänt stressad som om jag ­borde vara klar snart. Jag tog bilder på alltihop och jag tror att han blev stressad av det.

Dagen för begravningen kom och problemen fortsatte. Kistan sänktes långsamt ner med blomsterarrangemang, trots att jag hade skrivit i beställningen att arrangemanget skulle tas bort från kistan innan den sänktes ner. Hur kunde begravningsentreprenören inte ha varit ­lyhörd när jag beställde? Jag fick nog.

En tid senare när jag gick hem från jobbet genom stan kom begravningsentreprenören gående, antagligen från byrån. Han visste inte vilket håll han skulle titta åt, han var väl rädd att jag skulle flyga på honom, rädd för att jag skulle ge honom en höger. Tydligen insåg han sina fel och brister när han darrande passerade mig.

Jag skrev klagomål om ­byråns fel och brister till ­begravningsbyråns ombudsman. Jag skickade alla bilder jag hade tagit och fick tillslut ersättning.

En ny bild av begravningsbyrån

Elva år senare behövde jag en kopia på mammas lista på läkemedel som hon hade då jag behövde det till forskning. Då måste man ha ”dödsfalls­intyg med släktutredning”, vilket jag upptäckte att jag inte hade – jag hade helt enkelt inte fått intyget av den förre ägaren på begravningsbyrån. Nu blossade min ilska upp igen. Åter ett fel som begravningsentreprenören hade gjort.

Jag tog kontakt med samma begravningsbyrå via mejl angående detta intyg. Det tog inte lång tid innan den nya begravningsentreprenören ringde och sa att hon skriver ut det och kommer med det. Hon körde helt enkelt ut det till mig samma kväll. Det kallar jag för service. Hon tog över byrån för cirka tio år sedan men agget fanns kvar inom mig tills vi pratade om allt som hänt.

Vi pratade om det illa bemötandet som jag fick av den förre ägaren och hon hade hört lite under årens lopp av andra hur det då var på byrån. Hon blev bestört när hon tog över, det fanns ju i arkiven där hon kunde läsa hur allt sköttes och hade hört av andra vad de också varit med om. Hon sa att man måste ­behandla de avlidna och ­anhöriga med värdighet.

Jag berättade att jag brukar med avsky gå förbi byrån men ­efter vårt samtal gör jag inte det längre. Det blev dubbel glädje, trots att det handlade om en begravningsbyrå.

Så här i efterhand är jag glad över att jag var i behov av dödsfallsintyget. Hade jag inte varit det hade jag fortsatt att ha ett starkt agg mot ­begravningsbyrån, och framförallt inte träffat den nya trevliga ägaren.

Det var skönt att prata ut med henne, och även om jag är fortsatt upprörd över att allt kring mammas begravning blev en kamp, har jag fått ett nytt hopp om mänskligheten. Tänk om fler var som hon!